En tvåtusen ord lång artikel om en sitarskiva från 1996

When thou commandest me to sing,
It seems that my heart would break with pride;
And I look to thy face,
And tears come to my eyes.
– Rabindranath Tagore*

Så börjar en artikel på tvåtusen ord om en sitarskiva från 1996: ”Great Albums You May Have Missed: Hasu Patel’s Gayaki Sitar (1996)”. Hasu Patel är elev till Vilayat Khan, och artikeln är från 2012, av Andy Wagstaff som jobbar med ”collection development” på New Yorks stadsbibliotek, och är publicerad på bibliotekets webbsajt. Under vinjetten ”popular music”, vilket väl knappast ens kan kallas en sanning med modifikation. Asterisken efter Tagore hänvisar till ”quote provided by the artist”.

Första stycket är värt att citera verbatim:

Hasu Patel’s collection of traditional ragas for sitar are little invitations to the world, invitations to reflect on the deepest concept known to humankind: The Divine – the nature of which we acknowledge, from our various traditions, exists somewhere beyond thought and imagination. They are exquisite examples of the evocative, inviting qualities of this tradition and this instrument. Played in a style that is lesser known in the west than others (which alone gives this collection real distinction), the mood she summons will just consume you! I still recall the first time I put on Gayaki Sitar; I was sitting in my cubicle, in the library; surrounded by a sea of other cubicles; then suddenly, I was transported to the center of the universe, or realized I was there already; a cosmic deer trapped in God’s headlights: stunned.

Det är inte att ta miste på att Wagstaff tycker det är en bra skiva.

Det hela fortsätter: ”Now lovers of traditional Indian music, as well as genuine sitar players, must feel some fatigue from the frequency with which a discussion of the sitar in the west so often seems to start with George Harrison.” Som vi brukar säga i Sverige: ”Jag är inte rasist, men …” – för förstås följer tre rejäla stycken, 1.600 tecken, om just George Harrison och att han spelade sitar på Beatles-skivor på 60-talet.

Wagstaff försvarar detta med att George Harrison hur vi än vrider och vänder på det introducerade sitaren för en bred västerländsk publik, och som sådan utgångspunkt bara måste gås igenom, då utgångspunkten är ”so revealing”: ”although it popularized sitar in the west, it limited our exposure as well.”

Så, det börjar med att Harrison plockar upp sin första sitar, och 1.600 tecken senare är den indiska ljudbilden en integrerad del i hippiekulturen. Ytterligare ett par stycken (1.800 tecken) viks åt ”ragarock” och Ravi Shankar på popfestivaler.

Inte förrän nu är det dags för den poäng som Wagstaff flaggade för för så länge sedan. ”How the sitar came to western pop culture also limited our ears and our experience rather than expanded them.” En flummig utläggning om hippiens och sitariyans olika förhållningssätt mynnar ut i ”Am I stating the obvious?”

Här följer artikelns pièce maîtresse, ett långt stycke om detta på mer än 2.000 tecken. Tesen som drivs: att bruket av sitar i amerikansk pop skiljer sig från hur sitar används i indisk klassisk musik! Brandtalets klimax:

So if you’ve ever enjoyed sitar, in any setting, why not ask yourself why it exists? It began as a poetic way of pointing to God. A recording like Gayaki Sitar seems to remind us that this cultural dialogue is a beautiful thing, but let’s not co-opt eachother’s traditions so entirely into our own that we forget their original, deeper, purpose and meaning.

Andy Wagstaff skriver oss alltså på näsan att sitaren uppfanns som ett poetiskt sätt att peka på Gud; och nästa mening är väl värd att läsa en gång till: ”A recording like Gayaki Sitar seems to remind us that this cultural dialogue is a beautiful thing, but let’s not co-opt eachother’s traditions so entirely into our own that we forget their original, deeper, purpose and meaning.”

Vi förstår att klassiska sitarskivor kan påminna Beatles-lyssnare om detta. Och sådana finns väl än idag. Vad vi inte förstår är varför just Hasu Patels Gayaki Sitar lyfts fram som exempel. Det går inte att undgå intrycket att den skulle vara på något sätt mer traditionell än andra skivor, vilket förstås är fel. Wagstaff säger ju inte heller detta rent ut. Gissningsvis vill han antyda det, men behålla en brasklapp.

Så långt, så långt. Men nu går Wagstaff över till en annan poäng, ”more interesting still”. Och det är en poäng vi själva brukar göraoch då. Ravi Shankars enorma genomslag i USA gjorde honom så synonym med sitar där att amerikaner än idag blir förvånade över att Vilayat Khan, som låter så väldigt annorlunda, står högre i kurs bland indiska rasikor.

Så nu lämnar Wagstaff alltså äntligen både George Harrison och Ravi Shankar, och koncentrerar sig på Vilayat. Eller som han kallar honom, ”Ustad Vilayat Khan Sahib”. Han, Hasu Patels guru, uppfann gayaki ang och ”even redesigned the sitar to fill it with a deeper resonance”. Det senare är ju direkt missvisande – både Vilayat Khan och Ravi Shankar samarbetade med instrumentbyggare, men Ravi var den som lade till bassträngar på sitaren, och det om något är väl ”a deeper resonance”.

Vid det här laget, 1.300 ord in i texten, börjar Wagstaff recensera skivan en smula. ”It was (and is) not at all common for a master sitar player to choose a girl as a student, but the master must have sensed something very special in young Hasu. And here, decades later, we can sense it too.” Hon spelar bara alap på skivan, ett tilltag vi spontant också gillar. Men, vilken märklig slutsats. Hur kan han veta att ”while on many sitar recordings the tabla adds a new dimension, here it would only distract”?

What is most remarkable, and I don’t say this lightly, but something here very powerfully indicates something more than itself. This music is merely a window: its real purpose is not to call attention to itself, but to invite you to look through it. I have never heard that indicated more powerfully, more undeniably, than on this recording. This is what separates this album from the piles of other CDs that litter my desk, something the very laws of physics insist is impossible: That something can in fact be more than it is. The sound clearly indicates this, and immediately renders the listener speechless.

Sådant här flum lämnar vi oemotsagt. Alla som skriver om musik vet att ibland är det helt enkelt svårt att klä i ord varför en inspelning är bra. Precis sådant här händer den bäste.

Hasu Patel

Men. Varför finns det en artikel på tvåtusen ord om en sitarskiva från 1996, med en okänd sitariya? För att lyfta fram Imdadkhanit, för en publik som bara hört Ravi Shankar, poängteras det:

Played in a style that is lesser known in the west than others (which alone gives this collection real distinction) …

With Ravi Shankar catapulted to the international stage … other great masters and playing styles of the sitar got eclipsed. And this is really what we are here to remedy.

Som sagt, en poäng vi själva brukar göra. Men den poängen är bara värd att göra under förutsättningen att läsarna inte känner till Vilayat Khan. Och om läsarna inte känner till Vilayat – han är tidernas största – är det honom de bör uppmärksammas på, inte någon okänd elev.

Vi medger att det är ett problem att det hela tiden är de allra största som får uppmärksamhet på bekostnad av musikens fotfolk och jordens salt. Innan musik spelades in var lyssnarna hänvisade till de musiker som råkade vara i närheten; idag går det bra att höra Vilayat Khan varje dag. Vi slår gärna både ett och annat slag för musiker som inte alls spelar i hans liga.

Men det får ju finnas gränser.

Gayaki SitarHasu Patel: Gayaki Sitar

Album: Gayaki Sitar. Sitar: Hasu Patel. Label: Sursangam HASU1. Innehåll: alap i Darbari, alap-jor-jhalla i Yaman och Bhairavi

Vi har nämligen lyssnat på Hasu Patels Gayaki Sitar och det är inte alls någon bra skiva över huvud taget. Inte alls något ”exquisite example of the evocative, inviting qualities of this tradition and this instrument”. Själva skulle vi inte ens kalla det gayaki ang. Ironiskt nog kallar Wagstaff gayakistilen ”an amazing approach, and one that even non-connoisseurs of the instrument can quickly recognize upon hearing” – men vi, som väl nästan kan kallas konnässörer, hade inte känt igen den här. Hasu Patel är helt enkelt en amatör, som inte kan spela sitar fullt ut.

Här spelar hon dessutom Darbari, Yaman och Bhairavi (i den ordningen!) – två ragor där Vilayat Khan ställt allt annat i skuggan (Evergreen Ragas på EMI India, Raga Bhairavi på India Archive Music) och en som inte lämpar sig på sitar över huvud taget. Även om Vilayat spelat in den, förstås betydligt bättre än det här. Att rekommendera det här till folk som inte hört Vilayat Khan, istället för världens på riktigt bästa musik, är en obegriplig oförrätt.

Bäst är Bhairavi. Sämst faktiskt Yaman, nybörjarnas raga men också ragornas raga.

Så varför finns det en artikel på 2.000 ord om den här skivan? Nu blev det desstom en till i samma storleksordning. Det är sorgligt: vi har ju ingenting emot Hasu Patel, vi tycker till och med att alla gott kan få göra skivor, om de vill – men om det inte varit för Wagstaffs artikel skulle det väl aldrig ha skrivits ett ont ord om på internet om denna kvinna. Nu har vi personligen skrivit en hel del, och skulden vilar tungt på Wagstaff. Väck inte den björn som sover.

Hasu Patels konsert för sitar och orkester: bättre än Ravi Shankars?

Historien slutar inte där. Artikeln slutade inte där vi slutade referera den. Wagstaff fortsatte, i tre stycken till, och lade ut texten om Hasu Patels konserter för sitar och orkester. ”Unlike Shankar, who inserted the sitar into the concerto form; Hasu has inserted the concert orchestra into the raga form.”

Och en av hennes sitarkonserter finns faktiskt också utgiven, på DVD till och med. Tyvärr är det ingen proffsproduktion, utan ljudet är lika dåligt som bilden (nedan).

Hasu Patel: Sitar Concerto

Andy Wagstaff har en poäng: Det är skillnad som på natt och dag mellan Ravi Shankars och Hasu Patels sitarkonserter, och det är inte självklart till Ravi Shankars fördel. Precis som hans trögspelade instrument och traditionella beenbaj lett fram till en mer pointillistisk sitarism, går det pointillism och minimalism i hans sitarkonserter. Sitaren artikulerar en banal fras, och något europeiskt instrument repeterar den. Det har sin charm. Men i Hasu Patels konsert går det miasma.

I Ravis konsert händer det sällan mer än en sak på samma gång – här bara händer alltihop. De bara kör på. Där Ravi delar upp sina 39 minuter i fyra prydliga satser (Khamaj, Sindhu Bhairavi, Adana och Manj Khamaj) kör Hasu Patel på Rageshwari i 27 minuter. Ingen av konserterna kan mäta sig på långa vägar med en bra sitarskiva eller med normal europeisk klassisk musik – men Hasu Patels är minst lika bra som Ravi Shankars, förmodligen bättre. Det går inte riktigt att binda sig, när ljudet är så dåligt. Men Wagstaff har en poäng: Hasu Patels angreppssätt är betydligt mer indiskt. Miasma är mer sympatiskt. Vi tror att det här är en bättre konsert.

En bättre konsert … för sitar och orkester. En längre dvärg.

Men det är inte alla som kan säga att vi tror att hon har en längre dvärg än Ravi Shankar.

VK, RK