TM Krishna förklarar sig

korvai

TM Krishna talar ut om varför han bojkottar framtida musiksäsonger i Chennai, på debattsajten Daily O:

I feel that the music season today has reached a point where music has almost disappeared from it. Perhaps I should say music has fled from it, because of the noise that pervades it; noise that comes from within the music and beyond.

… I don’t think anyone is surprised if crowds throng only the popular and famous but if somewhere the whole music world is becoming subservient to the idea of the “popular” then this is a serious artistic problem. This is what the season has become. In this din, many wonderful musicians are not just ignored, they, in fact, get to be discarded. I feel that any art world must have a sense of the rich diversity within its ecosystem where the famous are the “face” but the other artists are recognised and respected as important contributors to the aesthetic diversity of the art form. Today the other musicians do not really matter. This bothers me since I too am responsible for this situation.

… We really don’t care about the rest of society and don’t see that this music must be democratised. I stand by my view that the world of Carnatic music is socially stifling and narrow with all of us unable to see that this art must be made accessible to the larger society and welcoming of it.

… In the “frenzy of the season” now aided and abetted by technology I find it very hard to give myself to the music. I am unable to find the quiet that I need to try and sing and this is my inability.

… Over the last five years I did try creating an alternative space within the season framework by offering free concerts but feel that the overall atmosphere is so commodified that listening has more or less vanished.

Säsongen har kommit att handla för mycket om sig själv som fenomen, på bekostnad av musicerande och lyssnande; den karnatiska kulturklicken är för samhällsfrånvänd och exkluderande; och i den atmosfären klarar han inte av att prestera. Dessutom kväver stora stjärnor som han övriga artister, och det tillåter inte samvetet.

Och ”noise that comes from within the music” kan inte tolkas som annat än hans vanliga missnöje med det sydindiska konsertformatet som inte bara är så hårt formaliserat att det hämmar kreativiteten, utan till och med öppet medger att delar av konserten är ”utfyllnad” mellan den musik som räknas.

Sannerligen finns alla de här problemen. Bra musiker kan göra underverk inom formatets ramar, men vi har alltid tyckt det varit konstigt att formatet i sig fått sådan vikt och misstänkt att det gör mer skada än nytta. Det görs sannerligen inga större ansträngningar för att bygga broar mellan det karnatiska etablissemanget och andra delar av samhället. Utlänningar som mot förmodan är intresserade tas emot med öppna armar, men hur det ser ut för indiska utbölingar som får upp öronen för musiken kan vi inte uttala oss om. Från andra sidan jordklotet är det lätt att se det som oskyldigt att 99 procent av publiken är brahminer. Att en stor del av den publiken lyssnar mindre intresserat och koncentrerat än TM Krishna skulle önska, det behöver man inte vara TM Krishna för att oroas av.

Och sannerligen är utbudet av konserter enormt jämfört med publiken – förra året över 3 000 konserter i 45 olika lokaler. En lokal som Mylapore Fine Arts Club, som rymmer över tusen lyssnare, är förstås slutsåld och överfull när stora stjärnor sjunger där på kvällen – men i middagshettan, när det är okända ungdomar som uppträder, kanske det bara är ett dussin stolar upptagna. En gång såg vi en morgonkonsert med inte vainika som spelade för bara sju personer! Varav en var själva arrangören! Och tre (3) andra var ljudtekniker!

Dagen innan hade The Hindu tipsat om just den här konserten, att den här vainikan var något i hästväg. Vi och fem tanter brydde oss. Och konserten var alldeles sagolik. Vi minns den än idag som en höjdpunkt i allt musiklyssnande. Vi och en handfull andra, mitt i världens största utbud, mitt i ”the frenzy of the season”.

”Maybe it was always this way and I just did not see it”, skriver han. ”But now that I do, I cannot remain a participant.”

TM Krishna i ett nötskal. En både tankens och handlingens man som vi kommer att sakna på framtida musiksäsonger.

JV

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s