Sadanand Naimpalli spelar i Stockholm på måndag den 20 april

sadanand_naimpalli

Sadanand Naimpalli, elev till Pandit Taranath, spelar på den lilla Pygméteatern vid Odenplan i Stockholm på måndag den 20 april. Senast han var här var 2010, och då valde vi att så att säga upplåta våra platser då han ackompanjerades på flöjt.

Vad som ackompanjerar mästaren i år förtäljer inte Country & Eastern Music.

Sadanand Naimpalli har en intressant historia, som han själv berättar så här:

Sadanand is a first-class distinction holder in the bachelor of engineering (metallurgy) degree examinations and has successfully run his own engineering enterprise, manufacturing high quality non-ferrous castings, before reverting his energies to his first love, tabla. Having taken up tabla after a lapse of almost twenty years, Sadanand, a “Born-again” tabla player, has carved a special position in the pantheon of prominent tabla players with his assiduous riyaz and foremost of all, the blessings of his mentor, Pandit Taranath.

Det är väl denna tjugoårslapsus som ligger bakom att vi hört honom så lite. Som ackompanjatör har vi hört honom på Ronu Majumdars Young Masters (Marwa och Rageshwari – ja, på flöjt!) (Music Today CDA-92066), och Country & Eastern har släppt två 60-talsinspelningar med honom i solistroll: Live at Trinity Club, Bombay 1967 (CE01) och Tal Ashta Mangal / Trital, Bombay 1968 (CEX02).

ce01För tablaspelare är väl varje sådan skiva mumma från himlen. För oss andra är Live at Trinity Club den roligare skivan – Sadanand spelar duett med kollegan Mohan Balvally, ”before a very knowledgable and enthusiastic audience”. Det hörs. Dessutom är hela skivan i teental (16-takt, det vill säga fyrtakt) så det är lättare att hänga med. Ashta Mangal, i bjärt kontrast, är en 11-takt.

Vi har ägnat ganska mycket möda åt att ta reda på huruvida det över huvud taget går att lyssna på tablasolo utan att själv spela tabla. Svaret vi kom fram till är: bara ibland. Tablasolo är naturligtvis oerhört intrikat och konstfärdigt, till den grad att det lägger mycken annan mänsklig ävlan i lä. Just därför är det så svårt att ta till sig. Men i händerna på de bästa kan det vara så musikaliskt att inga hinder finns. Anindo Chatterjee live at Darbar Festival 2006 är en av de allra bästa skivor vi hört, alla kategorier. I sina allra bästa stunder kan det bli rent lyriskt. En teental på en Zakir Hussain-skiva som heter Drums of India (1999) har fått oss att gråta – för att den är så vacker.

Där är vi inte med 60-talsinspelningarna av Sadanand Naimpalli. Live at Trinity Club, den trevligare av dem, är ett älskvärt tidsdokument men inte något vi rekommenderar till den som inte tuggar i sig tablasolo som husmanskost. Inte när det finns skivor med kompositionerna på var sitt spår, med lehra på sarangi, med så perfekta inspelningar av så tydligt spelad tabla att en lekman åtminstone har en sportslig chans att förstå åtminstone att det finns något att begripa.

Men live är ju allt bättre. Den 20 april spelar Sadanand Naimpalli på Pygmeteatern i Stockholm – hoppas vi – before a not very knowledgable but very enthusiastic audience.

 JV