Traveler’s Todi: dhrupad på dragbasun och didjeridoo

Stuart Dempster

Album: Traveler’s Todi. Trombon: Greg Powers. Mässingsdidjeridoo: Stuart Dempster. Innehåll: Todi (alap-jor-jhalla). Label: Pran. Betyg: ?

Traveler’s TodiMannen på bilden, med luren i hugg, är Stuart Dempster, och kanske är luren en ”mässingsdidjeridoo”. Det ser i alla fall ut som att det skulle kunna vara en, och det är hur som helst en sådan han spelar, istället för tanpura, på CD:n Traveler’s Todi från 2010 där han ackompanjerar en Greg Powers som spelar ”dhrupad på trombon”.

Traveler’s Todi är vår vattentäta ursäkt varje gång vi ligger på latsidan med vår bevakning. För hur ska vi kunna uppbåda någon entusiasm för en kulturform där det faktiskt har gjorts en skiva med dhrupad på trombon?

Men bilden är från omslaget till en skiva som heter On the Boards som Stuart Dempster släppte 1983. Så när han ackompanjerade Greg Powers trombondhrupad var han i 70-årsåldern, och det är något förmildrande med den omständigheten. Rage, rage against the dying of the light.

Denne trombonist Greg Powers har lärt sig dhrupadens sköna konst av inte bara hedersknyffeln Jeff Lewis utan också direkt av indierna i form av Uday Bhawalkar, Zia Fariduddin Dagar och Bahauddin Dagar. Indier gillar ju exotiska instrument och de tyckte väl det var kul att höra sin dhrupad så förflyttad, och på någon sorts papper går det att förstå tanken med trombonen. Den har ju inga fasta positioner. Tonen går att båda böja och flytta.

Men det är på papperet, det. Och i viss mån i långsam alap. Att höra en jor-jhalla på trombon är att dö en smula; instrumentet är på tok på tok för trögspelat. Vi är inga monster, men det ligger verkligen något i att skivan har förgiftat för oss; om Greg Powers nu har suttit vid Fariduddins fötter måste han ju ha upplevt Todis mysterier, och måste väl ändå själv också tycka att det är festligt att hans skiva över huvud taget finns snarare än att den verkligen är bra, ställd bredvid guruernas egna.

Vi är väldigt kluvna till Traveler’s TodiÅ ena sidan är det raga Todi – heligare blir det inte – som spelas på trombon. Vi brukar säga att det är fantastiskt vad den mäktar med, vår musik, och visst är det omisskännligen Todi. Vi brukar inte avkräva anspråkslösa musiker något ragadariskt djup. Men musiken mäktar sannerligen inte med trombon. Så å ena sidan är det klart över gränsen.

Å andra sidan the things we do for culture. Stuart Dempster är född 1936 och här satt han 2010 och spelade mässingsdidjeridoo bakom en dhrupad-trombonist, cirkelandandes i 40 minuter. Han sägs ha introducerat didjeridoon i Amerika – rätt åt dem – och nog passar den väl så bra som tanpura bakom mässingsblåsmelodi. Och Greg Powers har utverkat stipender och bosatt sig i Indien, bara för att lära sig spela dhrupad på dragbasun. Det fascinerar och det förmildrar på något sätt, hur skivan än låter.

* * *

En välsjungen raga Todi är en av de största upplevelser en kan ha som människa. Vi tror vi slutar där, för klokare blir vi inte. Och sannerligen inte av Traveler’s Todi.

VK

Fenomenet TM Krishna: därför är han Sydindiens mest intressanta musiker

TM Krishna

Klockan nio på morgonen den 23 december går ridån upp på Sri Krishna Gana Sabha i Chennai, och där sitter TM Krishna och hans violinist RK Sriramkumar på scen; bakom dem varsin tanpura.

Ingen trummis. En konsert utan trumma. Än en gång ställer TM Krishna karnatisk musik på huvudet genom att utmana något element i en extremt konservativ form.

Krishna öppnar med slagnumret ”O Rangasayee” i Kamboji – och vi har aldrig hört något så vackert. Utan mrdangam är musiken ytterligt lågmäld, långsam, innerlig och naken. Kompositioner uppenbarar sig som aldrig förr, tydligare, vackrare.

Improvisationerna är snarare främmande. Mycket mer oförutsägbara än vanlig karnatisk alapana; vi har aldrig en aning om vart de ska ta vägen härnäst. Den karnatiska musiken är en musik vi tycker mycket om, och i sina bästa stunder tänker vi oss att den borde kunna göra intryck även på dem som inte gör det. Här transcenderar den sannerligen totalt. Vi tänker att alla borde höra den här konserten. Samtidigt är intrycket så apart, i ett så konservativt sammanhang, att vi är rädda att publiken ska gå i protest, särskilt när Sriramkumar får problem med ljudet.

Det gör den inte.

När ridån gått ner igen stryker vi alla andra planer från programmet. Konserter saknas verkligen inte, men vi vill inte höra dem. Varför ska vi lyssna på en massa inövat smatter, när musik kan vara så här?

* * *

TM Krishna, född 1976 och lärjunge till legendaren Semmangudi Srinivasa Iyer, är med god marginal dagens mest intressanta karnatiska musiker. Det är tack vare flera faktorer i samverkan som han fascinerar så.

1. Han är den enda karnatiska musiker som är kontroversiell på riktigt. Där andra rör upp ”kontrovers” genom att dra över tiden en smula eller ha för yvigt kroppsspråk på scen, ifrågasätter och utmanar TM Krishna precis allting.

Under musiksäsongen 2010 tog han timeout, gav inga konserter utan bara lyssnade och tänkte på vad han hörde. Året efter kom han tillbaka med en ny musik. Idag är ingen av Krishnas konserter den andra lik, och inte heller särskilt lik någon annan karnatisk konsert. Invanda former ställs helt på huvudet.

I ett sammanhang som fokuserar hårt på tre kompositörers musik, och där själva konsertformatet följer en fast mall till punkt och pricka, är TM Krishna unik. Han saknar motstycke. Som Ezra Pound sade: ”make it new” – och varje ord räknas: nytt görs det med besked; det görs genom medvetet tankearbete; och det som görs nytt är ”it”: musiken är fortfarande karnatisk.

2. Han välkomnar debatt, och diskuterar gärna allt han ifrågasätter och förändrar. Det exploderade med hans bok A Southern Music 2013, och har hela tiden fortsatt, med frågestunder, debattartiklar, föreläsningar och tv-paneler. Detta alltså på en musikscen som väldigt ogärna tar offentlig debatt. Om en konsert ska recenseras i Chennai, räcker det med att lista den repertoar som framfördes.

(En anekdot från en frågestund den 26 december 2014 i Raja Annamalai Hall kan illustrera hur unik TM Krishna är i det avseendet. Här gör han sig tillgänglig och svarar på publikens frågor om allt mellan himmel och jord. Med sig på scen har han sina vanliga vapendragare RK Sriramkumar (fiol) och K Arun Prakash (mrdangam).

Någon frågar Krishna vad han skulle vilja ändra på (om något) för att förskjuta balansen mer åt kompmusikernas håll, så dessa får mer att säga till om och musiken blir mer av ett samarbete. Krishna bollar vidare frågan till Sriramkumar och Arun Prakash, som båda ger rena standardsvar i stil med att ”i karnatisk musik är vår roll att ackompanjera sångaren” istället för att svara på frågan – boilerplate, rakt av. Inte ens Krishnas egna medbrottslingar kan alltså tänka sig att ta någon som helst debatt – inte ens i ett forum och ett sammanhang som anordnats för just detta!)

3. Krishna är inte bara villig att diskutera, utan också förhållandevis bra på det. Han är vältalig och resonerande, med genomtänkta, underbyggda åsikter. Han säger vad han tycker och har inget tålamod med diplomatiskt snicksnack. En modern humanist med sunt förnuft som tilltalar den moderna lyssnaren.

4. Han är enormt populär – så uppenbarligen finns det ett uppdämt behov av allt detta på den konservativa sydindiska musikscenen. Hans konserter är alltid fullsatta. Sri Krishna Gana Sabha den 23 december var inget undantag. Den karnatiska musiken har stått stilla länge. Det finns ett uppdämt behov av musik som går att relatera till utan att den måste låta som allt annat.

Och den vanliga rasikan i biljettkön saknar sannerligen inte åsikter. Det kan vi dessutom alla se varje dag på webbforum, om än inte i The Hindu. Så det finns också ett uppdämt behov av en åsiktsmaskin som Krishna som vågar och orkar vara kontroversiell offentligt. Att han får på pälsen för det ska gudarna veta.

Som vi ser hänger allt ovanstående ihop. Han är nyskapande, kontroversiell, genomtänkt, kommunicerande och populär. Varje bit behövs för att det ska fungera.

TM Krishna

Nästa gång vi ser TM Krishna sjunger han med Karaikudi Mani på mrdangam på Narada Gana Sabha den 25 december 2014. De inbitna rasikorna, som sett Krishna sju gånger tidigare bara i december månad, välkomnar Manis aktiva spel. Vi tycker att Mani och Krishna som är så väldigt olika musiker drar för mycket åt olika håll; Mani vill explodera och Krishna vill tona ner. De tycker istället att Mani tillför nytt blod där samspelet mellan Krishna och vanliga trummisen Arun Prakash börjat fastna i rutiner. De luttrade och inbitna rasikorna tycker att hans sång är blekare än vanligt. Själva stryker vi alla vidare planer, igen. Den här konserten har inte mycket gemensamt med den förra vi såg – men precis allt tycks oss earth-shattering, mind-expanding, barrier-breaking &c. Återigen, varför ska vi sabha-hoppa mellan en massa inövat smatter när musik också kan vara så här? När – märk väl – karnatisk musik kan vara så här?

* * *

Vad som är så kontroversiellt med Krishnas åsiktsbatteri och musikaliska nydaning får vi anledning att återkomma till framöver. För nu tänkte vi ta konsekvenserna av det intryck han gör, och skriva mindre om annan karnatisk musik ett tag och mer om TM Krishna. Det är inte så lätt att bilda sig en uppfattning via CD-skivor, för det mesta som finns utgivet är från före 2011. Hans programförklaring A Southern Music blir nog snarare en lämplig utgångspunkt.

JV