”The Belief That Criticism Is Inherently All-Encompassing”

Matt Taylor

Häromdagen landade Europeiska rymdorganisationens rymdsond Philae på kometen ”67P/Churyumov–Gerasimenko”. Ett stort steg, får en anta, för europeisk rymdfart.

En brittisk fysiker som hette Matt Taylor som hade jobbat med projektet gav intervjuer iförd en skrikig mjukporrskjorta med lättklädda kvinnor på. Chris Plante och Arielle Duhaime-RossThe Verge sågade hans skjorta under rubriken ”I Don’t Care If You Landed a Spacecraft on a Comet, Your Shirt is Sexist and Ostracizing”.

Som så ofta när det handlar om sexism lät läsarstormen inte vänta på sig.

Idag svarar Chris Plante under rubriken ”Why I’m Most Critical of the Things I Love”, med underryckaren ”Criticism Doesn’t Mean We Hate Something – In Fact, It’s the Opposite”. Några stycken slår verkligen huvudet på spiken:

There is one type of reply to the piece that most concerns me and that I want to dissect. It’s the belief that criticism is inherently all-encompassing, that disliking part of something means a critic dislikes the whole. And worse, that if someone or something receives negative criticism, it is spoiled for the remainder of history.

These are some of the accusations I’ve received: I hate science, I hate progress, I hate men, and that now no one will remember this space landing. None of this is true.

Though I wrote a critical piece about Taylor’s shirt, I am not excluded from appreciating Taylor as a scientist, or the Philae landing as a profound act of human intelligence. Nor does it mean the landing is forever tarnished by what I wrote, along with incredible support of my colleague Arielle Duhaime-Ross. Writers can be egotists, but no one is crazy enough to think an op-ed is bigger than this decade-long experiment in space.

The hope of a critic is that their work inspires readers to have conversations …

… As humans, we criticize because we care deeply about things.

VK

Harmonium, godtaget

I oktobernumret av Sruti skriver syd- och nordindiska sångerskan Sakuntala Narasimhan om orgelns olika status i nord och syd. ”What I am trying to probe is the reason for the instrument gaining acceptance in Hindustani music but not in Carnatic music, despite the emergence in the latter of other keyed instruments (saxophone, clarionet, even electronic keyboard)”.

Det är en knepig fråga och Narasimhan kommer inget svar på spåren. Men vilken inledning:

At a sangeet sammelan, I heard a beautiful rendering on the harmonium by Ravindra Katoti, one of the leading instrumentalists of Karnataka. The raga was Vachaspati, adapted from the Carnatic scale, but the melody flowed, with adequate and intricate gamakas of the right kind to please even the fussiest of north Indian purists.

Det är väl ändå inte sant?

Någon?

Ännu en antik juvel från Vilayat Khan

The Star-Studded World of Vilayat Khan

Gammal LPThe Star-Studded World of Vilayat Khan (1976). Sitar: Vilayat Khan. Tabla: Kishan Maharaj. Label: HMV ECSD 2772. Innehåll: Alhaiya Bilawal (teental), Puriya (teental).

■ ■ ■ ■ ■

Så här bra var inte den senaste sitarskivan du lyssnade på! Det kan vi säga många gånger, och det lär vi göra också, genom åren, när vi lyssnat på en gammal inspelning med ustad Vilayat Khan. Den här gången säger vi det för att vi lyssnat på The Star-Studded World of Vilayat Khan med Kishan Maharaj på tabla.

Här är det Alhaiya Bilawal och Puriya: kan det lova bättre? Två stora, grundläggande ragor och en bra tabliya. Under sådana förutsättningar har Vilayat Khan så gott som alltid levererat, och det här är inget undantag. Tjugo minuter på varje sida känns betydligt längre.

I Alhaiya Bilawal hör vi Vilyat Khan när han är som bäst. Den lättsamma ragan låter sig spelas i varje skrymsle och vrå på greppbrädan, och Vilayat är överallt. Mjukt och glimrande vackert. Det är tjugo minuter sextio minuter solljus genom lövverket, glitter på mälarevatten, bladguld som böjs och snirklas framför ögon och öron – allt man hade önskat sig av hans Jaijaivanti på India Archive. Finns här någonsin en onspirerad noodling avslutas den säkert som amen i kyrkan med en meend så översvallande sagolik att vi hamrar ner fem stjärnor på tantgentbordet. Inget är som den balansakten, och från och med andra lyssningen lyfter den varje ton på skivan.

Puriya däremot är en knepig raga, och det vi får av Vilayat är en knepig musik. Här är det inte riktigt lika lätt att spela, och det hörs; det är inte lika lätt att lyssna. Han gör det heller inte lätt för sig, utan spelar så gott som hela tiden i halsbrytande tempo. Det är ingen tour-de-force â la Shree på India Archive men det är inte heller meningen; det är tydligt att det hela är tänkt som en 20-minutersmotvikt till Bilawal, och som sådan är den närmast perfekt.

Det vi bara måste gapa åt, på båda sidorna av skivan, är hur Vilayat kunde ladda allt med bhava. Han kan mala på med shadja aldrig så länge, och vi är ändå ett med Puriya eller Bilawal, fast det bara är en enda ton. Visst, det behövdes mycket spel i världsklass för att försätta oss där. Visst, det är det musiken är till för, skapt för, finslipad för i årtionden av några av Indiens skarpaste hjärnor. Ändå, lyssnande för tredje gången i rad på Vilayats jhalla i Puriya, känns det otänkbart att någon annan musiker lyckats så genomgående med det i högt tempo som Vilayat Khan. Som vi har gnällt på jhalla genom åren gnäller vi aldrig, aldrig på Vilayat Khans.

* * *

Alhaiya Bilawal and PuriyaThe Star Studded World of Vilayat Khan är en gammal LP, men finns återutgiven på dagens Saregama som Alhaiya Bilawal and Puriya. Många gamla skivor ur HMV:s katalog finns återutgivna så här oigenkännliga, med nya omslag och nya titlar.

Det skulle vi kunna gnälla på, det också – föredra att de paketerats likadant nu som då, igenkännliga, respekterande arv och historia. Men vi får vara glada att katalogen i alla fall används, och når några öron. När de här Bilawal och Puriya spelades in på 70-talet föreställer vi oss att de inte tänkte i studion att musik av sådan här kaliber kommer att vara ett minne blott om 40 år. På sätt och vis hade de ju rätt, eftersom vi fortfarande kan lyssna på den idag – gapa, hamra på tangentbordet och det kan ni också.

Or art thou but a reader of the mind, a false creation,
Proceeding from the heat-oppressèd brain?

VK