Några intryck av Stockholm Sangeet Conference 2014

Janaki Rangarajan

Ibland kan en människa på scen framstå som larger than life. Bokstavligt talat större. Den scennärvaron har Janaki Rangarajan på Södra Teatern den 28 september, på 2014 års Stockholm Sangeet Conference: det är som att det är en monumental staty som fått liv och dansar bharatanatyam framför oss.

Med det menar vi inte att hon är två meter lång, eller att elda på kontroversen kring ”weight control in ballerinas”. Vi menar att ett människa på scen ibland kan framstå som bokstavligt talat larger than life: ett huvud blir ett större huvud, med större ansikte, större ögon; en hand blir en större hand; och så vidare hela vägen. Då det är så fasligt lätt att bli missförstådda på internet har vi tagit oss friheten att illustrera detta med en infograf:

Bharatanatyam: längre, tjockare, större.

Och det är alltså figur 3 som avses. Det är en effekt som får en att sätta sig rakt i stolen, så att säga. Vi har nog bara sett den hos rockstjärnor förut.

Att Janaki Rangarajan har den stjärnstatusen är inte att ta miste på. Vi som brukar tjata om att vi inte gillar dans – och så sitter vi här och gillar inte bara dans, utan en hel lång koreografi på temat Svadhinabhartruka ur Gita Govinda som framförs nästan helt och hållet sittande på golvet. När vi tjatar om att vi inte gillar dans kanske det ibland handlar om att vi inte kan ett dyft om dans, och vi förstår inte vad som händer här, men vi vet att vi sitter trollbundna och följer varje handrörelse, varje huvudrörelse, varje ögonrörelse med blicken. Från början, till slut. Vill knappt ens blinka.

Så ska vi sent omsider sammanfatta våra intryck av Stockholm Sangeet Conference 2014 gör Janaki Rangarajan ett av de största. Den andra höjdpunkten är sarangimästaren Kamal Sabri, som med stor auktoritet drar igång en imponerande alap i raga Patdeep. Ingen kan undgå att höra att instrumentet är gjort för musiken: varje fras och varje ton kan göras hur långa som helst, så långa som den musikaliska idén behöver, och Kamal Sabri drar full nytta av det.

Från denna eteriska öppning tar han och Suranjana Ghosh på tabla oss på en resa över magisk, mycket långsam matta tal, via ektal och teental till en explosiv urladdning bortom Patdeep. Kamal Sabris tAnbazi är helt otrolig (och sarangi är av allt att döma ett mycket svårspelat instrument), och vi får mycket av den, men till slut spelar han bortom även den – sarangin blir rytm mer än melodi.

Två musiker som inte är vana att spela ihop men som improviserar tillsammans och har roligt på scen; en konsert av det slaget som lär ha varit fantastisk PR för indisk musik på 60-talet när hippies väntade sig att bli strukna medhårs av någon meditativ guru men istället fick rena uppvisningar av Ravi Shankar och Ali Akbar Khan.

Det måste kännas bra för arrangörerna att satsa på att få hit två storstjärnor och få så full utdelning. Vi får hoppas att dagens stockholmare tar intryck och börjar gilla indisk klassisk musik precis som 60-talets hippies i USA. Själva börjar vi ju nästan gilla dans.

* * *

Sarod är ett instrument vi inte precis har kärleksbombat genom åren. Redan 2004 tyckte vi det var för tyst för att kunna ackompanjeras av tabla, att trummorna måste hållas tillbaka för mycket och inte kommer till sin rätt, och på den vägen har det varit – senast i fjol var det samma ljud i skällan.

För två år sedan spelade K Sridhar på Stockholm Sangeet Conference, och då svalde vi med hull och hår. I år är det Sudeshna Bhattacharya, som inte har samma tur. Vi upptäcker ännu ett problem med sarodens svaga ljudstyrka: den är inte bara svår att kompa utan svår att micka upp. Tonen är dynamisk, med svagt sustain och mycket kraftigare attack. För att få fram hela tonen kan man behöva vräka på så högt i högtalarna att attacken blir olidlig för öronen. På årets Sangeet Conference förtar det tyvärr intrycket av Sudeshna Bhattacharyas Bhimpalasi. Under sådana förutsättningar känns en jhalla som ett kok stryk.

Abhijit Banerjee hade flugit in för att kompa, vilket vi tror uppskattades. Tjusigt solo och flott jhaptal av en stor tabliya.

* * *

Vi lämnar SSC 2014 med en bild på kvällens konferencier, som kanske inte presenterade sig men också gjorde stort intryck.

Konferenciern

En norrman, lät det som, med glimten i ögat.

JV

3 reaktioner på ”Några intryck av Stockholm Sangeet Conference 2014

  1. En tanke vi inte riktigt kan släppa är att Patdeep är en raga som torde gjort stort intryck på många europeiska lyssnare på sarangi, genom Ram Narayans 47-minutersinspelning på Nimbus (Rāg Bhūpāl Toṛī / Rāg Paṭdīp, NI 5119).

    Vi har dock inte fått den tanken att betyda något.

    Att Kamal Sabri spelar samma raga som Ram Narayan spelade in för 27 år sedan – vad tiden går! – är såklart ett sammanträffande, men kanske är det fler än vi som tänker på det.

  2. Stockholmarna förtjänar inte bara professionella konstnärer utan också en festival som är professionell i alla aspekter. Du kan inte bara förlita dig på artisterna och lämna riggen, ljud, etc till amatörer.

    Och, inte minst, Stockholm förtjänar konsertgranskare som innehar minsta kunskap om vad de talar om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s