”Återbud: Shankar kommer inte till gitarrfestivalen”

Anoushka Shankar at her east London home

Anoushka Shankar kommer inte till Uppsala Internationella Gitarrfestival. Alldeles nyss meddelande hon att hon måste tacka nej till att komma till Uppsala och inviga årets festival som planerat. Hon är gravid och har av sin läkare avråtts från att åka.

– Jag beklagar djupt att jag måste ställa in min medverkan vid Uppsala Internationella Gitarrfestival. Jag hade sett fram så mycket att få komma till Uppsala och hoppas att det kan bli av i framtiden, meddelar Anoushka Shankar.

För festivalen som äger rum den 8–12 oktober är det ett kännbart avhopp.

– Det är verkligen en mycket tråkig nyhet med tanke på att festivalen är snart och Anoushka Shankar inte bara skulle inviga festivalen, hon är också ett av årets affischnamn. Nu måste vi med kort varsel hitta en ersättare av samma dignitet. Det jobbar vi med för fullt både dag och natt och vi kommer nog att lyckas, säger Klaus Pontvik, Festivalchef.

Så långt pressmeddelandet rakt av.

Vad vi inte förstår är vad hon skulle på festivalen att göra till att börja med. Hon spelar ju inte ens gitarr.

VK

En anledning att rösta på Feministiskt initiativ

F!

Insändare i senaste numret av Sruti (september, nr 360).

VK

The Dancer’s Appearance

A few articles on dance and dancers have appeared in Sruti in the recent months. In those articles, mention is not made of general appearance of a dancer.

Dances have visual appeal and hence if the dancers maintain their figure, it would be aesthetically pleasing to the viewers. Dancers generally have to watch their figure so that they appear attractive on stage.

A ballerina in the West who is 5’6″ weighs no more then 105 lbs or so. If the ballerina weighs more than the limit, she is out of luck to dance. Even the dancers in the background in a ballet should conform to the prescribed standards. Of course, there is no need to follow those Western standards in the Indian context.

Still, it is imperative [vilken argumentationstitan] that Indian dancers should strive to stay slim and trim. After a certain stage, a dancer who does not want to continue dancing on stage could take to teaching.

In recent years, dance costumes, pleasant orchestral music, with good lighting and sound systems, have improved – which signify positive trends.

KS Ramanamurthy
Bangalore

Utkanten av Rudra-veena: Anant Bedekar

Anand Bedekar

Gammal singel: Instrumental Classical. Rudra-veena: Anant Bedekar. Label: EMI 7EPE 1568 (1972). Innehåll: Malkauns (alap/jor)

■ ■ ■ ■

Låt oss börja med att säga att vi inte själva har ett exemplar av denna mycket sällsynta sjutummare med Anant Bedekar på Rudra-veena. Vi har hittat den på en MP3-blogg* och tyckte den kunde vara rolig att ”bedöma”.

Så här sammanfattas kultartisten på rudravina.com:

Born in a family of music lovers, Anant Bedekar also played the sitar and the surbahar. His music, he said, was neither in the dhrupad nor in the khyal style. His expressive playing technique and the singular sound of his been made him an original beenkar at any rate, unjustly condemned to obscurity. In this segment, he plays on a massive instrument made in 1960 by Makanlal Roy in Calcutta.

Och det är samma segment EMI gav ut på EP. Vi gissar att så hemskt många inspelningar inte cirkulerar. Tyvärr.

För Bedekar är bra. Musiken må vara varken dhrupad eller khyal, men vems är det, utom en renlärig dhrupadiyas? Ska man som instrumentalist spela ”khyal” får man väl vara någon riktig Kirana-traditionalist. Om man undrar var han kom ifrån ska han ha varit elev till Laxmanrao Chavan, vars far Balvantrao Chavan var elev till Bande Ali Khan i Gwalior.

Det är all information som finns om Anant Bedekar på internet. Som han framstår här påminner han mest om Asad Ali Khan, med ett jawarisurrande twang på var och varannan ton. Det är ett rent nöje att lyssna på – hade det varit betydligt längre hade det kunnat bli femstjärnigt – men särskilt avvikande låter han inte. Om det musikaliska innehållet finns faktiskt inte jättemycket att säga då det är så litet, och situationen så onormal: en alap och en jor i Malkauns ska sammanfattas på sex minuter var.

Istället kan vi väl reflektera lite, så här mitt i natten, över inspelad musik nu och då. Å ena sidan har vi idag ett enormt överdåd, med timme efter timme av Malkauns i alla tänkbara och obegripliga tappningar bara något musklick bort. Å andra sidan föreställer vi oss automatiskt – ”det var bättre förr” – att det inte fanns så herrans mycket rat bland det man hade att spisa 1972.

Å tredje sidan är en 45-varvare med Anant Bedekar kort. Två gånger sex minuter; den är kort. Å fjärde sidan räcker var och en av de minuterna till att försätta en i precis lika mycket Malkauns som vilken CD som helst. Men till syvende och sist kommer man inte ifrån att 70-talsrasikan fick sitta framför skivspelaren och vända sida var sjätte minut hela kvällen. För det måste väl vara så man lyssnade på Anant Bedekar när det begav sig: på repeat.

RK, NK

*) Det är bara att googla. Så många andra relevanta träffar på Anant Bedekar lär ni inte få.

I utkanten av surbahar: Kartick Kumar

Beyond Surbahar

Album: Beyond Surbahar. Surbahar: Kartick Kumar. Label: RPG CDNF 150788. Innehåll: Bilaskhani Todi, Yaman, Abhogi Kanada

■ ■ (■)

I vårt projekt ”Utkanten av surbahar” där vi lyssnar på surbahar utanför mittfåran har vi avverkat renlärigt Senia-beenbaj och surbahar-jugalbandi från Benares. Den här gången skymtar vi väl ändå mittfåran där borta någonstans, när vi sätter Ravi Shankar-eleven Kartick Kumars Beyond Surbahar i CD-spelaren.

(Det är alltså samme Kartick Kumar som är pappa till Niladri ”el-zitar” Kumar, och samme Kartick Kumar som satt upp en konsert för tio sitarer och en annan för 31 stycken.)

CD-häftet beskriver hur han kom att börja spela surbahar:

After playing a sitar concert at Miraj in the early seventies, pandit Kartick Kumar chanced upon an old surbahar which had not been used for a long time. He tuned it to check its quality and was persuaded to play on it, resulting in an impromptu concert at the nearby tomb of ustad Abdul Karim Khan, as an homage to the great ustad. By the time the highly evocative recital ended in the early hours of the morning, the audience comprising of connoiseurs and some of the famed instrument makers of Miraj were in tears of joy. So moved by the divine music were those craftsmen that, unbeknownst to the artists, they laboured for a year thereafter to lovingly craft a beautiful surbahar, and presented it to panditji in Mumbai wtih conviction that he was born the play and do justice to the instrument.

En fin historia, som får anses bekräftad av den Bilaskhani Todi som inleder Beyond Surbahar. Inspelad live under banyanträdet vid Matrimandirtemplet i Auroville klockan halv fem på morgonen i maj 1976. En Todi som börjar bra – och fortsätter himlastormande. När Kartick Kumar ger sig hän på bassträngen låter det som fjärran åskmuller.

En naturkraft.

Det är som när man hörde Imrat Khan för första gången, eller ZM Dagars Rudra-veena.

Stor, stor surbahar från en musiker som tydligen gjort sig känd på instrumentet för etablissemanget i Miraj, men inte på skiva.

Banyanträdet vid yogatemplet Matrimandir, där underverket spelades in.
Banyanträdet vid yogatemplet Matrimandir, där underverket spelades in.

Denna magiska Todi räcker i en halvtimme. Ett till huvudnummer finns det på skivan, en Abhogi Kanada från en konsert i Mumbai 1987, men det finns ju varken på kartan eller i verkligheten att någon ska kunna göra samma musikaliska intryck i Abhogi Kanada som Kartick Kumar gjorde i Bilaskhani Todi 1976. Alla ragor har inte den potentialen. Många inspelningar har vi lyssnat på genom åren, men det är inte många som gjort så stort intryck på oss.

Ändå får Beyond Surbahar inget högt betyg. Den präglas av dålig ljudkvalitet (även om det kunnat vara värre!) och den blir en sådan skiva man rekommenderar bara för ett enda spår.

En rekommendation är det likafullt.

Och man måste fråga sig varför Kartick Kumar, som spelat gudabenådad surbahar sedan 70-talet, spelat in sitarskiva efter sitarskiva men när det väl kommer ut en skiva där han spelar surbahar är det ett hopplock av problematiska liveinspelningar från 1976 till 1994. Om det nu var det här han föddes till att spela hade han väl någon enda gång kunnat göra det i en studio.

JV