I utkanten av surbahar: Shivnath & Deobrat Mishra

Shivnath & Deobrat Mishra

Album: Rare Instruments: Surbahar. Surbahar: Shivnath & Deobrat Mishra. Pakhawaj: Ankit Parikh. Label: ASA Music ASA-MCD-G040. Innehåll: Jaijaivanti (alap-jor & dhamar), Chandrakauns (chautal & sooltal)

■ ■

Under etiketten ”I utkanten av surbahar” lyssnar vi just nu på surbahar-inspelningar utanför mittfåran – som inte har med Imrat Khan att göra, som inte är en världsberömd sitariya som tar upp surbaharen, som inte är Dagarvanidhrupad. VK fick lyssna på Santosh Banerjee, som tydligen var bra.

Vad fick vi på mahognybordet? Rare Instruments: Surbahar, med far-och-son-duon Shivnath & Deobrat Mishra.

Rare Instruments – SurbaharShivnath Mishra är från Varanasi, född in i Benares-gharanat, verkar ha tagit sånglektioner som liten och på kanske eget initiativ börjat spela sitar. Deobrat Mishra är hans son, född 1976, som han lärt upp. De turnerar som jugalbandi-duo med var sin sitar.

Men på den här skivan spelar de alltså var sin surbahar. Länge trodde vi att en jugalbandi med Bahauddin Dagar på Rudra-veena och Pushparaj Koshti på surbahar skulle ges ut på skiva – ingen sådan har oss veterligt släppts officiellt – men två surbaharer i duett har aldrig ens föresvävat oss.

Och så kommer det, från Varanasi!

I Varanasis egna ögon har Benaresgharanat gjort sig känt för allt från dhrupad till thumri. Men för utomstående är Benares känt för thumri och annan jämförbar, romantisk sångkonst: sirligt, maximalistiskt, pang-på-poemet: raka motsatsen till den långsamma vistar vi väntar oss på surbahar.

Ändå tar alltså två Benares-representanter upp ett av landets tre–fyra tyngsta instrument* och mycket riktigt blir det en konstig skiva.

Ändå är den länge inte förarglig. När alap är tio minuter och jor 17 fruktar vi det värsta, men rakt igenom dessa 27 minuter spelar de varannan harmlös vända glad-Jaijaivanti, där särskilt jor med sin studsande rytm blir en riktigt oväntad upplevelse. Det vi saknar är förstås det ragadariska djup vi är bortskämda med på surbahar, och som hela instrumentet väl bokstavligt talat måste vara gjort för. Här får Jaijaivanti en enklare behandling som vi ändå, när jor klingar ut, leker med tanken på att ge tre stjärnor.

Vi håller fast vid den en bra bit in i gat. Ibland känns deras romantiska touch som precis vad en surbahar-gat behöver. Men det ska räcka i tolv minuter, och det gör det inte. Till slut får vi också det oväsen vi alltid fruktar när instrument ska bilda jugalbandi.

Till deras försvar ska dock sägas att de nästan hela skivan håller sig från att spela melodi båda samtidigt. I det avseendet har vi hört få bättre genomförda duetter.

En halvtimme Chandrakauns följer upp: en chautal och en sooltal. Bitvis finns här naturligtvis en viss charm, men hade vi velat höra gat hade vi valt en sitarskiva.

Det kan tyckas orättvist att jämföra med sitarskivor, precis som det kan tyckas orättvist att jämföra med legendarer som Imrat Khan. Samtidigt: vad ska man jämföra med? Det finns inga andra skivor där två musiker som specialiserat sig på ett annat idiom, i andra änden av skalan, tar upp ett instrument och ägnar större delen av tiden åt det det är minst lämpat för.

När skivan heter ”Rare Instruments: Surbahar” får vi intrycket att den är tänkt att representera instrumentet. Det gör den inte. Men vi är rädda att den är alldeles för representativ för instrumentet som det spelas utanför mittfåran – den ”utkant av surbahar” vi satt oss framför stereon för att utforska. VK hade tur som fick tag på en så bra skiva.

RK

*) Ska man räkna den mytomspunna dhrupad-rababen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s