I utkanten av surbahar: Santosh Banerjee

Khandahar Vani

Album: Khandahar Vani. Surbahar: Santosh Banerjee. Pakhawaj: Gurudas Ghosh. Label: Bihaan Music Heritage Series CD-MBC-184. Innehåll: Shree, Bilaskhani Todi, Kausi Kanada

■ ■ ■

Länge, länge var surbahar i rampljuset synonymt med Imrat Khan. Han spelade den på all världens konsertmattor och på skiva efter skiva. I en lägenhet i Mumbai, visste man, satt Ravi Shankars ex-fru Annapurna Devi instängd och spelade, men bara för sig själv och utvalda studenter.

Det dröjde innan någon annan plockade upp instrumentet med hög profil. Vilayat Khan spelade det sporadiskt på ålderns höst, Kushal Das gjorde en skiva. Sent omsider fick vi skivor med Dagarvani-dhrupadens surbaharmästare Pushparaj Koshti. Hela 1900-talet tog slut innan rasikan i gemen började förknippa surbaharen med mer än Imrat Khan.

Men det var rampljuset, det. Utanför mittfåran hände det saker; små saker. En del av dem har vi räknat upp i samband med att Subha Shankaran släppte en fullängdare med Raga Hans-Shree på surbahar.

Andra inte.

En surbahar-hjälte som kommit ut på skiva ett par gånger på senare år är Santosh Banerjee (född 1931), länge institutionschef för instrumentalmusik på Rabindra Bharati University i Kolkata och elev till självaste Dabir Khan, siste blodsättling till 1500-talsmästaren Miyan Tansen.

De två skivor vi kommit över med denne Banerjee är kanske, sammantaget, den enda chansen att höra verkligt ortodox surbahar, på hög nivå, från en annan tradition än Imdadkhanit. En äldre tradition, där instrumentalmusik var lika med beenbaj.

Khandahar Vani (Bihaan Music Heritage Series CD-MBC-184) spelar han Shree, Bilaskhani Todi och Kausi Kanada på, måste man säga, fantastisk surbahar. Alla är studioinspelningar och låter inte illa. (Det enda problemet är att nivån är mycket lägre i gat än i alap, så lyssnaren får trixa lite.)

Hans Shree är stabil, med långsträckta melodiska idéer i alap. När gandhar till sist dyker upp är det effektivt så det förslår. Hans alap i Bilaskhani är ännu bättre. Och hans Kaunsi Kanada övertygar oss om en raga vi i vanliga fall har svårt för. Det är den som är huvudrumret, med en alap-jor-jhalla på över 27 minuter. I Shree räcker den i 19 minuter; i Bilaskhani bara nio och en halv.

På plussidan får man lov att säga att Santosh Banerjee får även en så pass kort alap att kännas längre.

Det han spelar är verkligen något annorlunda surbahar, sannerligen khandarvani. Kantigare, med mer soont och mindre meend än Pushparaj Koshtis dagarvani, och med ett kompromisslöst framåtdriv i jor och jhalla där Imrat Khan är betydligt mer romantisk. Man känner utan tvivel igen det från Asad Ali Khans stridsspets till Rudra-veena.

Men gat då?

Tja. Där tycker vi khandarvanits instrumentalism har sin svaghet. Dhrupadens basinstrument är tungrodda grejer, men (tom?) formalism dikterar ändå att i gat är det höga toner som tas. Santosh Banerjee får alltså full effekt av instrumentets nackdelar (det är trögspelat) och ingen som helst effekt av fördelen (det är ett basinstrument).

Asad Ali måste sägas ha tagit khandarvanit till makalösa höjder, men det är inte alltid vi tycker att ens han får kompositionerna att lyfta. Dagarvanit har ju dragit åt rakt motsatt håll: Zia Mohuddin Dagar tyckte det var bättre att låta bli kompositionerna; Pushparaj Koshti vågar spela dem otraditionellt lugnt och stilla.

Att det sunda förnuftet segrar ibland, på vissa håll, är ju alltid nåt. Vi klandrar ingen; det är starka traditioner det har att kämpa mot. Det Banerjee gör istället är att hålla dem så korta som möjligt, vilket känns som något av en halvmesyr.

Lilting Legacy

Album: Lilting Legacy (2 CD). Surbahar, sitar: Santosh Banerjee. Tabla: Amit Banerjee. Label: Questz World Q-MI-CJ-048. Innehåll: Abhogi Kanada och Darbari på surbahar; Kaushik Dhwani och Manj Khamaj på sitar

■ ■ ■ ■ (■)

Lilting Legacy (Questz World Q-MI-CJ-048) spelar samme Santosh Banerjee Abhogi Kanada och Darbari, samt Kaushik Dhwani och Manj Khamaj på sitar, allt från en konsert i Tyskland 2003.

Precis som Kaunsi Kanada brukar Abhogi Kanada bereda problem för oss, och här imponerar den inte. Att inspelningen är fullständigt trasig i fem–tio minuter mitt i hjälper förstås inte. Att gat spelas med tabla istället för pakhawaj hjälper inte heller – ännu ett instrument som spelas på svagheter istället för styrkor. Men främst är det väl att Darbari-Kanada är för stark, för definitv, för att kombineras – och för tung för att kombineras med Abhogi.

Case in point: den Darbari som Santosh Banerjee följer upp Abhogi Kanada med.

En alap-jor-jhalla, utan gat. Alldeles i hästväg. Lika meditativ som Dagarvanits, lika verklighetsböjande i gamak som någonsin Imrat Khans, lika vacker som svarta natten. Efteråt är man lika tom på innehåll som efter bröderna Gundechas. Det här är en av de bästa inspelningar vi hört av Darbari Kanada på instrument.

* * *

På andra CD:n av Lilting Legacy får vi höra vad Banerjee går för på sitar. Kaushik Dhwani och Manj Khamaj: Vi gillar verkligen att repertoaren är så tydligt uppdelad, med var sak på sin plats.

Och hans Kaushik Dhwani är av den kalibern att vi länge envist tror att det är något annat, något heptatoniskt. Så kan det gå ibland när en pentatonisk raga framförs tillräckligt bra. På sitar tillåter han sig att vara mycket mer lättviktig och melodisk och frångå alla formkrav på stegring. Direkt från alap till vilambit. Det är som en dröm. En mycket vacker inspelning, utan excesser.

Och den är över 52 minuter lång. Med tio minuter drut på slutet, inte för snabb. Den slutar till och med med en förhållandevis långsam jhalla. Tio–femton minuter fjäderlätt, otvungen, uppfinningsrik Manj Khamaj efteråt är grädde på nosen. Titta på omslaget igen: Först lät skivan som man trodde den skulle, sedan lät den så här. Santosh Banerjee, khandar vani, elev till Tansens sista ättling, rör oss till tårar.

Vackra sitarinspelningar går det tretton på dussinet (eller kanske i alla fall nästan på grosset), men det är roligt när man får höra en från ett håll man knappt visste fanns.

VK

Santosh Banerjee har en dotter som spelar sitar, Sahana Banerjee. Många musiker hade låtit en sådan dotter gå i lära hos någon namnkunnig virtuos från Imdadkhani- eller Maihar-tradition. Inte Santosh Banerjee. Han höll det inom familjen, och så här säger hon i april 2014 i The Hindu:

It is a clique. For important festivals, only a few big names are invited regularly. Where is the scope for musicians like us who lack PR skills? This is a very discouraging trend. Is it insensitive to ask for a stage to present my music? For any performing musician, the biggest reward is the appreciation of her listeners. When a musician does not perform, she is forgotten. It is a brutal way of silencing her voice, marginalising her presence. Sadly, I have come to realise that only riyaaz and taalim do not make good artistes any more. We are proving traditional wisdom erroneous.

En reaktion på ”I utkanten av surbahar: Santosh Banerjee

  1. Nu för tiden finns det en hel del inspelningar med Dabir Khan ute på internet! Han både sjunger och spelar been.

    På sätt och vis har man väl vetat att det skulle finnas, eftersom han var vid radion i Calcutta, men samtidigt har det alltid hetat att ”Dabir Khan, the last of the line, died unrecognized and unrecorded” och så vidare. Nå, Tansen själv ska vi väl i alla fall få slippa höra.

    JV

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s