Conversation Piece: National Raga Company of India: Classical Ragas of India

Classical Ragas of India

På en inflyttningsfest i Västerås igår tog värden fram en skiva ur hyllan och frågade: ”Vad är det här?!”

Det kunde vi inte svara på, så vi tog med oss skivan hem. Nu sitter vi här och vänder och vrider på den.

Classical Ragas of India, med ”National Raga Company of India” på Everest Records. Inget utgivningsår anges någonstans.

Av titeln väntar man sig en av två saker: antingen en vanlig klassisk inspelning som fått ett generiskt skivnamn (nordindisk, där fokus ligger på ragorna mer än kompositionerna), eller någon sorts översikt/genomgång/referens med snuttar i många ragor. Låtlistan på baksidan visar att det är fel:

1. A Raga Suite to Sri Guru (02:11)
2. Raga for Tabla (05:00)
3. Kathakali (05:30)
4. Bharata Natyam (04:o7)
5. Gujarat (04:52)
6. Improvisations for Tabla and Vamsa (03:51)

1. Raga for Sitar (04:00)
2. Transcendental Meditations on the Mystique of Spiritual Love (22:39)

Nu kan man sluta sig till att det hela har med dans att göra: kathakali är en form av dansdrama från Kerala och bharatanatyam är den klassiska nationaldansen, formaliserad på 1900-talet, baserad på dans från Tamil Nadu. Och att det åtminstone paketerats av någon utan ordentliga kunskaper om indisk musik. ”Raga for Tabla” är en absurditet, då tablan inte är ett melodiskt instrument; men man säger heller inte ”Raga for Sitar” då ragan är ett abstrakt ramverk, inte en komposition för ett instrument. Man säger väl heller inte ”improvisations for” över huvud taget, så det är paketerat utan ens normala kunskaper om att skriva om musik. ”Transcendental Meditations on the Mystique of Spiritual Love” måste vara det flummigaste vi tagit upp på Panchamkauns.

Och ”National Raga Company of India” satte vi inom citattecken eftersom man ju direkt hör att det är ett fingerat namn. Inga indiska musiker skulle komma på tanken att kalla sig ”National Raga Company”.

back

På tal om indiska musiker kan man ju undra vilka det är som medverkar på skivan. Det står nämligen ingenstans. Om det inte vore för att det är dansmusik skulle man kunna tro att det var amerikaner som spelade, men sånt spelar inga utlänningar.

En lång baksidestext börjar så här:

A detailed account of the development of Indian music is not possible within the limits of a record sleeve and the reader wishing to delve further into the subject is urged to study the works of – among others – Sambamoorthy, Gosvami, Fyzee-Rhamin and Fox-Strangways.

En svag och negativ inledning som skulle göra sig bättre mot slutet av en text.

Professor P Sambamoorthy låg bakom det första stora referensverket om karnatisk musik, South Indian Music i sex band, i början på 60-talet. O Gosvamis The Story of Indian Music: Its Growth & Synthesis är ännu äldre. Atiya Begum Fyzee-Rahamin skrev, under nom-de-plumet Shahinda, Indian Music eller Music of India redan på 1910-talet, och det tror vi är den bästa boken i högen. Inte bara för att den har mellanrubriker som ”Defects of Musicians”, utan för att den är så gammal att den ger en inblick i en värld före all standardisering – en värld som nu i mångt och mycket är glömd, och som utländska lyssnare allt för sällan får läsa om. Ett perspektiv som behövs nu när indisk-klassiska musiker blivit som folk är mest. The Music of Hindostan av Arthur Henry Fox-Strangways är en bra motvikt: lika gammal, och skriven av en outsider.

Vi rekommenderar varje rasika som inte redan har gjort det att läsa såväl Shahinda som Fox-Strangways. All ensamrätt har förstås förfallit för länge sedan, så båda finns på Internet Archive: bara att ta för sig.

Indian music is founded on a system of ragas (modes) – combinations of notes in the ascending (arohana) or descending (aurohana) scale.

Här reagerar vi på att skribenten varit noga med att inkludera den indiska terminologin arohana/avarohana. Vem sjutton är behjälpt av att veta att det heter så? Och här börjar förstås en kursiveringsfest utan like, tänkte vi först skriva, men sanningen är ju att vi sett dess like alldeles för många gånger. Hädanefter kursiveras vartenda utomengelskt ord varenda gång det skrivs.

As in Western music the octave is divided into seven main notes (svaras) and sub-divided into twenty-two srutis (microtones).

Okej, en sån.

Här fick vi först känslan av att det var en indier som skrev, för att förfäkta de 22 mikrotonerna känns väldigt indiskt. Men all kunskap om indisk musikteori utgår förstås från indier, så en amerikan med osjälvständigt förhållande till musiken och mindre erfarenhet kan ju lika gärna skriva samma sak.

(Fördjupning: En ton på skalan kan vara extra låg eller extra hög i vissa ragor. Och detta försöker en del teoretiker passa in i en mall med 22 mikrotoner. Självklart går det bra att dela upp skalan i 22, men vår ståndpunkt är att en sådan indelning inte har något med den verkliga musiken att göra, såsom den sjungs och spelas. En extra låg ton blir i bästa fall extra låg (och vi vill att den ska vara extra låg!), men hur mycket lägre den blir, det beror på vem som sjunger, dagsform och så vidare, och inte på något 22-tonssystem. Möjligtvis är Dagarvani-dhrupad ett undantag – inget är för omöjligt för den traditionen.)

Within the limits of the ragas there is much scope for improvisation.

Och det är allt som sägs om raga. I den 468 ord långa baksidestexten på skivan Classical Ragas of India. Ragor är ”kombinationer av noter” på skalan uppåt och neråt, och inom de ramarna finns det mycket utrymme för improvisation. Om du inte visste vad en raga var, skulle du förstå det nu, efter den förklaringen?

Other fundamental components are talas – types of rhythm. Talas can consist of various numbers of bars, each being divided into beats of equal or unequal parts.

Det vanliga exotiserandet av indiska taktarter. Antingen är det skribenterna som inte förstår, eller så är det meningen att läsaren inte ska förstå. Om vi skrev så här skulle vi vara rädda för att läsaren uppfattar ”beats of equal or unequal parts” som att musiken är konstig och främmande på något sätt som inte riktigt går att begripa (när det egentligen bara handlar om sätt att teoretisera, tänka på och prata om en rytm som låter (och därmed är) helt normal). När andra skriver så är vi rädda att det är meningen att läsaren ska få den uppfattningen.

The Indian musician – whose arduous training occupies at least six years – masters at least fifty ragas, which provide a rich store of musical formulas suitable for extemporization on a given occasion, enabling musicians to play together without rehearsal.

Bra!

The vina is the oldest of the stringed instruments. Rested on the left shoulder and right knee of the seated player, the seven strings are stopped with the left hand and plucked by the right fingernails. A modern version – also used in this recording – is the gottuvadyam. It is laid on the ground, the strings being touched by the fingers and fingernails, but the notes are produced by sliding a piece of wood on the strings at the upper part of the stem.

Ytterligare ett obligatorium hinns alltså med: uppräknandet och beskrivandet av instrument. Hur mången baksidestext, hur månget CD-häfte – till och med Deepak Raja! Men intressantast här är inskottet ”also used in this recording”. Det är det enda i hela baksidestexten som tyder på att den är skriven med skivan i åtanke. Det absolut enda som sägs om inspelningen för handen är att det ”också” är gottuvadyam med, där ”också” betyder att det även är vanlig Saraswati-veena.

Visst är det mystiskt att det verkar så viktigt att tiga ihjäl vad det faktiskt är på skivan? Ingenstans står det vilka som är inspelade, och spåren har fått intetsägande namn för att obfuskera. En 468 ord lång text nämner knappt att det finns någon inspelning.

Another stringed instrument is the tambura, fitted with four strings plucked by the index finger of the right hand, to provide a harmonic background.

”Harmonic background” är en ovanligt dålig beskrivning av tanpurans bordun. Visst, bordunen består av mer än en ton, så om man redan vet vad en tanpura gör kan man argumentera för att det är klyftigt skrivet. Men om man inte vet vad en tanpura gör får man ingen eller fel uppfattning här.

The flute (vamsa) is a hollow tube of bamboo, giving a low, sweet tone. Indian percussion instruments are numerous and varied, including types of cymbals and drums. Jalra are small cymbals used for accenting rhythms of the Bharata Natyam dances. Another type of cymbal is the large elatalam, to accompany Kathakali dances. Included in the batterie of drums are the mridangam, chenda, maddalam, edakka and timala, the first-named being the most important.

”Batterie” på franska, kursiverat – driver de med oss?

It is a barrel-shaped wooden case with parchment ends, which are adjusted by leather braces and pieces of wood slid into the braces.

Dessa obegripligt onödigt ingående beskrivningar av hur instrument är byggda!

The instrument is played with both hands. The chenda, played with sticks, produces rhythmic accents and changes of mood in Kathakali dances. The interior of the edakka is fitted with a piece of wood which is pressed in the parchment to produce different melodic sounds. The timala is played with both hands on one side. Other instruments are the khol – a percussion instrument mainly used in Manipur (Assam) – the bunghal – a wind instrument used in folk dances of Gujarat, and kansi jorda, resembling cymbals and used in Garba and Rasa (folk dances) in Gujarat. Non-instrumental sounds are jatis (rhythmic syllables uttered during the course of a dance).

Där slutar det, mitt i. Med en massa namn på trummor som läsaren inte kan relatera till någonting; oklart om de är med på skivan.

* * *

Skivbolaget, Everest Records, har en Wikipediasida:

Everest Records was a stereophonic record label based in Bayside, Long Island, started by Harry D. Belock and Bert Whyte in May 1958. It was devoted mainly to classical music.

The idea for starting a label was related by electronics inventor Harry Belock in the February 1959 issue of High Fidelity: “The more of them I heard, the more I felt that nobody had a good stereo library. So I decided to get into the business myself.” The plan was to record repertory that was new to stereo. Belock was very ambitious, and told High Fidelity that “We’re out to surpass Capitol. We’re not shooting marbles.” Belock Instrument Corporation, a manufacturer of precision equipment (particularly missile electronics), was the parent of the Everest label from 1958 to 1960. Everest would issue its recordings on monaural LP (LPBR 6000 series), stereo LP (SDBR 3000 series), and tape.

Classical Ragas of India är alltså SDBR 3217. En stereo-LP. Som det står på omslaget: ”electronically re-recorded to simulate stereo”! Det rimmar illa med herr Belocks högtflygande programförklaring.

Men även om skivbolaget vann viss berömmelse vann Classical Ragas of India ingen alls. Google hittar enbart olika sajter som säljer skivan, biblioteksposter, och olika digitala kataloger där man kan lyssna på den. (Bland annat finns den på Spotify.) Ingen som helst information om vad som döljer sig bakom ”National Raga Company of India”, ”A Raga Suite to Sri Guru” och ”Transcendental Meditations on the Mystique of Spiritual Love”.

Visst skulle vi kunna lyssna på skivan också, men det har vi än så länge undvikit, då det uppenbarligen handlar om sådan musik som blastas förinspelad ur högtalarna på alldeles för hög volym på varenda indisk-klassisk dansföreställning utom en.

Mrinalini Sarabhai och Darpana

Mrinalini_Sarabhai

Det är inte förrän vi vänder oss till Elise Barnetts A Discography of the Art Music of India från 1975 (Society for Ethnomusicology Special Series #3) som vi hittar guld.

1970. SDDR 3217: Classical Ragas of India; The National Raga Company of India.

Mrinalini Sarabhai’s troupe, the Southern India Darpana Company of Dancers and Musicians: Janaki Ramamurthi – vocalist, vina; Ramarao – gottuvadyam; Sankaran – flute; Ramanathan – mrdingam, kohl; Gopal Panicker – chenda, eddaka, maddalam.

Det var det, det! Ett mysterium mindre. Och snart ska vi även få en idé om hur Elise Barnett kunde veta det.

Mrinalini Sarabhai (född 1916 i Chennai) är en legendarisk dansös och koreograf som grundade dansskolan Darpana i Ahmedabad 1949. Vad vi förstår har skolan varit en kraft att räkna med ända sedan dess. Och hennes man Vikram Sarabhai var det indiska rymdprogrammets fader (en jain, precis som bröderna Gundecha).

Så, även om musiken nu utan tvivel är avsedd att ackompanjera dans, verkar det ganska namnkunnigt i den genren. Så varför göms det undan under låtsasnamnet ”Raga Company of India” med obfuskerande spårnamn som ”Raga for Tabla”?

Det enda vi kan komma på är att det handlar om skumraskaffärer. Man vill ge ut musik som någon annan har rättigheterna till, så man hittar på en ensemble och skriver så lite konkret om den som möjligt, så slipper man betala. Sånt som går att göra med musik från ett utvecklingsland på andra sidan jorden. Snyggt, Everest Records. Classy.

Det behövs bara summariska efterforskningar kring Sarabhai på skiva för att se att Classical Ragas of India är en ompaketering av en skiva som heter India Today, med Mrinalini och kathakalimästaren Kavungal Chathunni Panicker som dansar till Darpanas ensemble. Utgiven på Period Records, USA (SPL 750), årtal oklart.

India Today

Om man var så pass insatt, på 70-talet, i indisk-klassisk utgivning i USA att man ställde samman diskografier, då kanske man helt enkelt upptäckte sådant. Vi föreställer oss att varje skiva man fick tag på var en begivenhet; så stor var inte utgivningen på den tiden att sådana skamgrepp kunde passera obemärkta för konnässörer.

SPL750

På baksidan finns en längre och mer ursprunglig version av baksidestexten på Classical Ragas of India. Men för den skull är den inte bättre.

The music of India, inextricably tied with its legends and religious writing, assumes an especially meaningful and beautiful role when it is synthesized with the dance.

Så talar en sann dans-älskare. Inte vi.

Indian music is founded on a system of ragas (modes) – combinations of notes in the ascending (arohana) or descending (aurohana) scale. Individual notes are taken with microtones so that within the limits of the ragas, there is scope for improvisation.

Det här är snarast ännu mer obegripligt och värdelöst än den omskrivna motsvarigheten på Classical Ragas of India.

Another basic component of Indian music are talas – types of rhythm. Talas can consist of various numbers of bars (7, 8, 10, 12, 14, 16 etc.), each being divided into beats of equal or unequal parts. The bar of 16 is divided into equal beats of 4; the bar of 10 is divided into 2, 3, 2, 3. The system of talas involve minute calculations and divisions of beats which make for rich improvisation.

Det här likaså. Det går in på detaljer, men undanhåller att detaljerna bara är exempel som lika gärna skulle kunna se annorlunda ut.

The oldest of the stringed instruments is the vina; it is the best conveyor of melody. Its tones are soft and plaintive rather than full, but its compass is large. Of its seven strings, four pass over the fret, while three shorter ones are placed at the side of the fingerboard and are used as a kind of accompaniment or to mark time. The instrument is played with fingers and finger nails … A modern version of the vina is the gottuvadyam. This lies on the ground while it is played. The strings are touched by the fingers and finger nails, but the notes are produced by sliding a piece of wood on the strings at the upper part of the stem. Unlike the veena, its tone is deep, and it is therefore an excellent companion for that instrument … The tambura (not to be confused with tambour or tabor which are drums) has four strings which are plucked by the index finger of the right hand to provide the classical drone accompaniment. The South Indian tampura is made of jackwood and decorated with ivory.

Här fick de åtminstone med ordet ”drone” istället för ”harmonic accompaniment” som det stod i den omskrivna versionen. Och för första gången ”South India”. Är det så mycket begärt att man någonstans poängterar att allt man skriver handlar om sydindisk musik, inte bara ”indisk”? Särskilt som det är den nordindiska musiken som brukar få stå för ”indisk musik” utomlands.

The flute is a hollow tube of bamboo. Because of its antiquity, it is associated with legends, and especially with Lord Krishna.

Percussion instruments include different types of cymbals and drums. Jalra are small cymbals of gunmetal and iron used to accent the rhythms of the Bharata Natyam dances. The elatalam are large gunmetal cymbals used to accompany Kathakali dances … among the drums are the mridangam, chenda, maddalam, edakka and timala. The most important of these is the mridangam – barrel-shaped and made of wood except for the ends which are parchment. These are adjusted by leather braces and pieces of wood slid into the braces. The mridangam is played with both hands; it is indispensible for realizing tala rhythm in a Kathakali performance. The loudest and largest drum is the maddalam. Its sides rather than its top are struck, and the fingers of the players are covered with caps of cloth. It is generally used to complement the chenda in Kathakali performances … More unusual is the edakka which is played with a stick; in the inside of the drum is a piece of wood which is pressed to the parchment to produce different melodic sounds … in the temples, one hears the timala which is played with both hands on one side.

Other instruments which embellish various local performances are the khol – a percussion instrument mainly used in Manipur (Assam) – the bunghal – a wind instrument like a horn used in folk dances of Gujarat, and kansi joda – which resembe cymbals and are used for Garba and Rasa (folk dances) in Gujarat. Another set of sounds (non-instrumental) are are jatis (rhythmic syllables uttered by a musician in the course of a dance).

Återigen denna fascination för olika slags trummor. Man undrar ju vem som har skrivit det, varifrån det kommer.

”Classical Ragas of India” avmystifierad, spår för spår

”Essän” var väl inte mycket bättre, även om den var längre, men resten av baksidan är imponerande informativ. Med hjälp av informationen här kan vi avmystifiera Classical Ragas of India spår för spår.

”A Raga Suite to Sri Guru” är Muthuswamy Dixitars (1775–1835) ”shrI guruguha tArayAshu maM” i raga Devakriya. En av två klassiska kriti på skivan, och förmodligen det mest lyssningsbara spåret. Det är ju inte en dålig låt. Men det är inte heller någon svit.

”Raga for Tabla” listas här mer sanningsenligt som ”Percussion (original composition)”. En danskomposition av Sarabhai och Panicker. Men man kan ju undra vad det är för poäng med dans på skiva, där man inte ser dansarna utan bara hör trummorna.

”Kathakali” är ett dansnummer om Krishna, med Panicker i huvudrollen. ”Krishna Lila”.

Kathakali drums call the villagers to a performance. A lamp is lit and the play begins … Shri Krishna and his brother, Balarama, are in a forest. The moon lights up trees and meadows. Krishna plays softly on his flute. In nearby Vraya, the serving women hear the music, forget their work, and lose consciousness of the real world. At first, he reproaches them for abandoning their tasks, but when they are hurt by his severity and continue in a state of rapture, Krishna smiles and bids them join him. He dances with them on the banks of the Jamuna River. (As presented on the disc, the drama is abridged. We hear the introduction with its nature-painting and then the action that follows after Krishna smiles. Musicians are stationed on the left; the dancing space is in the center. The jingling sound comes from little bells which the women wear about their ankles and which echo their happiness at the serene conclusion).

Kathakali är lite speciellt. I det idiomet ser Krishna ut så här:

Kathakali

Så så såg det ut. På skivan syns ju inte det, där är det bara en massa ackompanjemang. Idag finns det som ”tur” är DVD, så man kan titta på kathakali hemma. Det vet vi av erfarenhet.

”Bharata Natyam” är en tillana i raga Bihag (och triputa tala), dansad här förstås av Sarabhai.

A pure dance in the Bharata Natyam style; intricate foot rhythms display the dancer in sculpturesque poses. It vividly illustrates the basic precept of Indian classical dancing: Where the hand goes, let the glance follow; where the glance leads, there should the mind follow; where the mind goes, the mood necessarily is evoked; when the mood is present, one has the true flavor (rasa) … The music and vocals are heard on the left; ankle bells signalize the presence of the dancer on the right. The music is a set of variations on a single theme. The entire dance takes a little more than seven minutes; it has been reduced here to a little more than four minutes.

”Gujarat” är ett exmepel på folkdansen ras från Gujarat, som nämndes på så lösa boliner i baksidestexten på Classical Ragas of India.

This folk dance is presented without any cuts. The musicians are grouped together in a central space, and the dancers are given ample room to dance around them.

”Improvisations for Tabla and Vamsa” är inte alls några improvsationer, utan ”pAhimAm shrI” av Maha Vaidyanatha Iyer (1844–1893) i raga Janaranjani. Skivans andra klassiska kriti; den här gången dock på flöjt. Och ackompanjerad på mrdangam, alltså inte tabla.

”Raga for Sitar” är en snutt ur ett dansdrama som här får heta ”The Adventures of Yasovarma” och beskrivs så här:

Unfortunately space does not permit inclusion of all three scenes in this charming story; only the final wedding scene with its pomp and joyousness is presented. In scene 1, prince Yasovarma captures a golden hamsa (a mythical, magical bird) while hunting. Moved by its pleas, he releases it and wins the hamsa’s promise to come to his aid whenever he is in need. In scene 2, he comes upon princess Madanasundari and she prays in the temple with her attendants. He follows her as she and the maidens first pick flowers and then throw a ball to one another. When the ball rolls into a well, he retreives it. He and the princess play with the ball and enjoy each other’s company. Word is brought to her royal brothers of this indiscreet behavior, and the princes attack Yasovarma. Two attempts are made on his life, but in each case the hamsa rescues the prince. In the final scene, Yasovarma proudly escorts his bride to his own kingdom … There is a childlike, fairy-tale quality to this drama, and the music throughout supplies graphic details as when we hear the hooves of the prince’s horse in the forst, the startled fluttering of the hamsa’s wings, or the rhythmic bouncing of the ball as the prince and princess play.

Vi vet inte mer om prins Yasovarma och princessan Madanasundari. Många prinsar och prinsessor måste ha passerat revy under subkontinentens långa historia. Och som om inte det räckte har man säkert hittat på en eller annan därutöver när man skrivit sådana här historier.

(Och någon sitar finns det alltså inte på skivan, det kanske ska poängteras.)

”Transcendental Meditations on the Mystique of Spiritual Love” på 22 minuter är utdrag ur en bharatanatyamuppsättning baserad på ”Gita Govinda” av Jayadeva, en sanskritskald från 1100/1200-talet.

The Gita Govinda by Jayadeva is one of the classics of religious writing in Sanskrit. It tells of the love of Shri Krishna and Radha. It is produced for the first time in the Bharata Natyam technique. In this interpretation, the divine aspect of Radha’s union with her Lord is emphasized. There are three sections, the second of which is omitted on this disc.

The drama opens with a prayer to Krishna chanted by the women friends of Radha. They speak of the beauty of the spring and of Radha’s desire for Krishna – an unsatisfied longing which leads her to search for him everywhere. When Radha enters, the women show her Krishna who is happily diverting himself with other women. Radha is so filled with desire that she cannot be angry with him. She begs her friends to bring Krishna to her side. The sakhis depart to do her bidding, and Radha prepares herself for his coming. The sakhis return and tell her how Krishna speaks of her with longing and desires that she come to him. Radha sets out to meet Krishna in the forest. She begs the clouds, the flowers, and the birds to assist her in finding him. When she cannot find him, she throws away her ornaments finding both them and her beauty worthless. She reproaches Krishna for breaking faith with her. She attempts to poison herself, but her friends restrain her. Just then, they see Krishna with his female companion on the banks of the Jamuna. Radha, her pride vanished, is heavy with passion. Her friends lead her to Krishna. With a slow long look, Radha goes to him, the bells on her ankles marking her progress. Krishna and Radha are united.

* * *

Den mystiska LP:n i Västerås visade sig vara en omstuvning av sydindiska dansskivan India Today (Mrinalini Sarabhai, Kavungal Chathunni Panicker och en ensemble från Sarabhais dansskola), omförpackad för att se ut som en hippie-uppfattning om nordindisk musik. Det är väl inte säkert att det detektivarbetet gör någon människa glad, men vi fick i alla fall slå ett slag för Shahindas Music of India och Arthur Henry Fox-Strangways The Music of Hindostan, många sidor härlig litt från 1910-talet. Om någon läsare får upp ögonen för dem har det väl varit värt det, och då fanns det väl någon mening med att Everest Records betedde sig så här.

Och att ta hem en LP med indisk musik från Västerås, bara för att den fanns, kändes som att vara ung på nytt. En gång i tiden bokade vi gärna en resa till Västerås så fort det fanns en skiva med Balachander där.

Men det bästa av allt var att vi skrev allt det här utan att lyssna på musiken. Spåren är omkastade, gissningsvis för största möjliga obfuskation, men vilket som motsvarar vilket var lätt att se; båda skivorna fanns på Spotify och det var bara att notera vilka spår som var lika långa. Vi har alltså inte lyssnat på en sekund av skivan, och tänker inte göra det heller. Nej, medan vi skrev, googlade, skannade, photoshoppade och läste har vi istället hela tiden lyssnat på musik som inte har ett smack med dans att göra – det här är livet.

JV

En reaktion på ”Conversation Piece: National Raga Company of India: Classical Ragas of India

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s