Jakten på Gurjari: Del ett: Instrumentalisterna

chand bibi 2

Häromdagen lyssnade vi på Shujaat Khans italienska album Dil, och upptäckte att det som förpackades som Gurjari Todi i själva verket var raga Jog. Rent skalmässigt, bortsett från allt finlir, kan Gurjari-skalan också vara Jog-skalan om man tänker sig komal dhaivat som shadja istället för shadjan i Gurjari Todi.

gurjari todi

jog

Eftersom raga är så mycket mer än skala är det här ingen tolkningsfråga, utan det är verkligen Jog Shujaat spelar. Hela framförandet bygger på fraser och tonbehandlingar från Jog, som inte har i en transponerad Todi att göra.

SerenityNär vi sedan råkade höra Subroto Roy Chowdhurys Serenity (Jazz Point Records CDJP 1017) insåg vi att var något större på spåren. Subroto spelar även han Jog och kallar det Gurjari Todi. En hel gammal LP-sida Jog under etiketten Gurjari Todi.

Hans Jog firar inga triumfer – den går inte till överdrift à la Shahid Parvez, men bredvid Shujaats är den trist och tråkig. Den öppnar dock våra ögon för den stora konspirationen. Två skivor med Jog förklädd till Gurjari är ingen slump. Och tydligen spänner det över hela det sitaristiska spektrat, från Shujaat Khan – något av en rebell i det nydanande Imdadkhanit – till den gammaldags Subroto Roy Chowdhury, som håller på gamla Senia-traditioner från generationen före sina egna guruer (Birendrakishore Roychowdhury, Radhikamohan Moitra, Bimal Mukherjee). Cosi fan tutte?

Med det i bagaget går vi vidare.

Sitar

Golden Milestones

Vi är fast beslutna att ta reda på vad instrumentalister gjort med Gurjari Todi på skiva genom åren, och den förste vi vill höra är Vilayat Khan. Det var ju han som introducerade Shujaat till ragan. Hans första inspelning av den är en gammal stenkaka på tre och en halv minut, återutgiven på Golden Milestones (Saregama CDNF 150486) – och det är Todi hela vägen. Även om hela kakan äts upp av blixtrande tAnbAzi etablerar han i början med någon enstaka prayoga en dimmig Todi som räcker hela vägen; ett mästerverk till miniatyr.

DuetsDock visar det sig att han också spelat in ragan med shehnai-mästaren Bismillah Khan (Duets, EMI UK ALP 2295, 1967), och redan här – 1967! – har Jog börjat krypa in. När hälften av duon spelar shehnai är bordunen förstås väldigt framträdande, men bitvis är känslan att man lyssnar på en Jog med excentriskt felplacerad bordun. Man får lov att kalla det en blandning av Jog och Gurjari Todi – och det är väl så graha-bheda brukar användas.

Vår ikonoklasm trogna får vi väl också lov att säga att vi aldrig sett poängen med dessa duetter, som det finns så många av, med Vilayat Khan och Bismillah.

Sitar & TablaNästa lamm till rakning är Shahid Parvez på tråkigt döpta Sitar & Tabla (Universal Music, 1995). Det kommer väl knappast som en överraskning att just han spelar Jog i sin Gurjari Todi. Det var ju han som gav modern Jog ett ansikte med Synergy för några år sedan. Till försvar vill vi säga att vi föredrar hans senare excesser – ska det vara så ska det ju vara. På Sitar & Tabla (vilket namn!) är det en mer anonym historia och för den delen också ett litet spår, bara 15 minuter. (Huvudnumret är Malkauns, 21½ minut.) Även i det formatet har han dock klara problem att få musiken i ragan att räcka till, vilket kastar ännu mer ljus på Shujaats bedrift.

Hur som helst: Redan på den här tiden gömde man Jog på sitar bakom etiketten ”Gurjari Todi”. När vi synade Shujaats bluff trodde vi ju att det var vår kampanj mot just Synergy som drivit honom till lönndom: att vi vänt lyssnarna mot Jog på sitar, så när ingen längre vill höra den får man förpacka den under annat namn. Det var förstås fel. Jog förpackades som Gurjari redan innan Synergy var påtänkt. Det är väl helt enkelt någon allmän lust hos sitariyor med elgitarrkomplex att spela den rockiga, bluesiga Jog så fort tillfälle bjuds.

Så verkar det ha gått till här, för Shahid Parvez Jog är inte alls lika genomförd som Shujaat Khans. Här finns faktiskt även en del Todi. Musikern tycks ge efter för en oemotståndlig lockelse.

Mick TaylorAtt det då drabbar även brittiske Mick Taylor är inte svårt att acceptera. Denne Imrat Khan-elev är förstås ett mycket mindre namn än Shahid Parvez, och på hans Classical Sitar (Audiorec ACCD 1042, 2000) finns det stunder där man förstår att det är Gurjari han är ute efter, även om de är färre än de stunder som låter som Jog.

För det mesta är man dock bara förnärmad. Subrotos träiga Jog är ett mästerverk i jämförelse. Visst är det roligt att Mick Taylor kan spela sitar över huvud taget, men för att han skulle få göra en skiva måste ju både han, och hela stora Audiorec, tyckt att han hade något att säga!

Very few musicians outside the Indian sub-continent have ever attempted, let alone become accomplished, at the art of playing Indian classical music. Mick Taylor is one of the few who have excelled to reach the status of solo concert artist, not only in the West, but in India too.

När kolonialherrarnas konstmusik blir global finkultur och den egna motsvarigheten relegeras till ”världsmusik” uppstår ett indiskt mindervärdeskompex som slutar med att man hyllar upp varje västerländskt försök att verkligen tillgodogöra sig den indiska? Kanske. På ett mänskligt plan är det förstås mycket bättre än den rasism som möter kineser som spelar europeisk klassisk musik. På ett musikaliskt plan: kineserna är ju bra, medan Mick Taylors Classical Sitar är en hemsk skiva.

* * *

Med sitaren avverkad är den enda riktiga Gurjari vi hört en stenkaka på tre och en halv minut. Och vi ger oss på saroden.

Sarod

fretlessBrittiske Soumik Datta, elev till Buddhadev Dasgupta, spelar 11 minuter Gurjari Todi på Fretless (Baithak UK; huvudnumret är Jaijaivanti). Inte mycket, men det han spelar är verkligen Gurjari Todi och inte Jog. Pratyush Banerjee, en annan elev till Buddhadev Dasgupta, spelar däremot en halvtimme Jog på Sarod Recital (utgiven av Basss Records med tre ”s”, och omslaget vill vi inte visa).

Ständigt denna Jog. Och Jog som är så svår! En gång fastnar Pratyush i durtreklangen n.gP. Tänker man Gurjari (shadja på Jogs komal gandhar) skulle det motsvara M.N.g. Inget som har i någon av ragorna att göra alltså. Men man undrar om han ens hade tänkt tanken på M.N.g om han faktiskt försökt spela Gurjari Todi. Något som inte alls är för mycket begärt, när det är det han utlyser.

Subah SamayAmjad Alis son Amaan Ali spelar i alla fall Gurjari Todi på Sarod i hela 52 minuter på fullängdaren Subah Samay सुबह समय, (Times Music TDICL 092C). Efter att ha lyssnat igenom så mycket Jog känns det oerhört uppfriskande med någon som verkligen försöker. Och han gör mycket rätt. Någon jhalla stör till exempel inte friden.

Men friden är tyvärr ordet. Nu när vi för en gångs skull lyssnar igenom en hel CD med sarod blir vi påminda om varför vi gör det så sällan. Instrumentet är så tyst att tablan måste hållas nästan ljudlös. Shubhankar Banerjee sitter och småklappar på trummorna alldeles för mycket – ingen skugga på honom, han måste ju, men det är ju raka motsatsen till poängen med instrumentet.

Nå, vi kanske inte gillar sarod men Amaan Ali är verkligen värd ett ”A for effort”. En kapabel musiker som även han ser lockelsen i Jog, men förmår väva den ut och in i sin Todi med måtta. Och poängen med graha-bheda måste väl vara just att visa på det tvetydiga, inte att bara spela Jog och kalla det Gurjari.

Sarangi, flöjt, santoor

saptrangOch det är dags att ge sig på andra instrument.Sarangimästaren Sultan Khan gör en inte besviken. Vi sätter på en skiva han gjorde på Audiorec 1993, Saptrang, med Zakir Hussain – och för första gången på länge strömmar riktig musik ur högtalarna. Sarangin sjunger som en hel kurtisan, och i en halvtimme upprätthåller han Gurjari Todi utan att någonsin leka med raga Jog. Istället är resten av skivan ragamala, där Sultan även sjunger olika kompositioner.

Med öronen inställda på Todi vänder vi oss så till Oreade Music – ”het top new age label in Europa” på holländska. De har gjort en skiva där Hariprasad Chaurasia blåser Gurjari Todi i 43 minuter (konstigt nog efter 21 minuters uppvärmning i Marwa, av alla ragor), kallat den Healing Music for Ayurveda och satt en europeisk fotomodell på omslaget, vilket vi tycker känns som en osannolik händelsekedja.

The undisputed master of the bansuri flute, Hariprasad Chaurasia, has been exploring the farthest reaches of the instrument for more than three decades. With sound as refined as a fine jewel, he plays music that ripples out like a stone in a pristine pond, eventually reaching the outer edge. The music on this CD, with its two long meditative tracks, is meant to create an atmosphere of harmony, peace and health … Through carefully conceived balance between the five elements, these perfectly played sound vibrations are offered as a means of restoring calm to the body, mind and spirit.

Otroligt nog är det 43 minuter oackompanjerad alap. Och 20 av de minuterna må vara jor (en stränginstrumentanpassad form – på flöjt – och om man verkligen vill göra en meditativ skiva med Hariprasad är det väl bara att instruera honom att spela alap-alap utan jor och vips vore det hundra gånger mer meditativt än det här) – men inte en sekund är raga Jog. Hariprasad är flöjtist, vi tycker inte om flöjt, men han kan sin ragadari. Graha-bheda är kanske till och med under hans värdighet.

Ofta önskar vi att Hariprasad Chaurasia varit sångare istället. Många av de begränsningar man kan tycka sig ana i långa inspelningar tror vi hänger ihop med flöjten som instrument, inte med hans melodisinne.

Oreaderna i Oreade Music, förresten, är bergsnymfer i grekisk mytologi (ingen punkt i Nederländerna når ens 350 meter över havet). Så här framställdes de av William-Adolphe Bouguereau 1902:

oreaderna

(Ärligt talat hade vi tänkt grisa in någon tavla med nakna nymfer bara för att lätta upp med kvinnlig fägring, men det här är ju mycket roligare. Det hela ser fantastiskt obekvämt ut.)

Men tillbaka till musiken: dålig sådan den här gången, för nu ska det handla om santoor. Det enda instrument vi verkligen avskyr: ett simpelt hackbräde som inte kan ornamentera, böja eller ens hålla en ton när det är precis just det som musiken går ut på.

A Morning RagaEnligt Murphys lag finns det då så klart hela tre inspelningar av Gurjari Todi att bedöma på instrumentet. Shivkumar Sharma har spelat in en hel fullängdare, A Morning Raga (Navras Records NRCD 0025), med tre kompositioner i roopak och teental. Och det må låta som att vi försöker göra oss lustiga men i någon minut sitter man faktiskt och väntar på att musiken ska börja, när den har börjat. Det kräver koncentration att över huvud taget hänga med i vad det är för ton han försöker rassla vid varje givet tillfälle. Och sådant här lyssnar människor på – i hundratusental!

Nå, på Panchamkauns kan vi minsann lyssna noga om det kniper. Och då hör man lika mycket Jog som Gurjari Todi. Även om man enligt vår mening inte kan spela någon av ragorna på santoor kan man ju ta fasta på var fraserna landar, särskilt i gat.

TimelessOkände förmågan Himangshu Biswas har också spelat in Gurjari på Santoor. Han börjar i Gurjari och hinner på sina korta 15 minuter förföras mer och mer av Jog. Shivkumar-eleven Satish Vyas spelar mer Jog än Gurjari Todi i 20 minuter på en ”Yoga-skiva” som heter Asana – The Awakening.

Det som slår oss när vi för en gångs skull tvingas lyssna på tre skivor med santoor är att Shivkumar Sharma, den mest ansedde musikern, är den mest olyssningsbara. Han har tagit santoorspelet till en helt annan teknisk nivå – en nivå där man låtsas spela långa toner genom en sorts trumvirvel med pinnarna på en och samma sträng. Satish Vyas är inte alls lika bra på detta, och Biswas, vem han nu är, verkar knappt kunna det.

Det är faktiskt bara till Biswas fördel, för när han använder instrumentet som det är byggt för att användas hör man åtminstone vad han spelar. När Shivkumar Sharma använder det som bara han kan, tvärt emot vad det var tänkt, blir det ju aldrig någon klang i strängarna – bara ett evigt rasslande. Så fort den ena pinnen slår an strängen, kommer nästa pinne och slår an den igen innan den hinner klinga, och så vidare: en musikalisk fras hos Shivkumar Sharma är ett tystlåtet rasslande där det gömmer sig en antydan till melodi, och avslutas med bara ett par–tre riktiga toner. Sedan börjar det rassla igen och man får vänta på nästa slutkläm. VK:s abstrakta sitarsyn går inte alls att tillämpa på något som ligger så här långt från musikens väsen.

* * *

Slutsats

Det som kallas Gurjari Todi på skivomslag spelas oftare som Jog än som Gurjari Todi. Vi tycker förstås att vi är väldigt klipska som har genomskådat detta, men ska vi vara ärliga är det så uppenbart att det oroar oss att ingen annan kommenterat det.

För det mesta verkar fenomenet omedvetet. Shujaat Khans Dil låter som en skiva med en plan – han är den enda vi lyssnat på som verkligen får till sin Jog. Vanligare är att artisterna låter sig förföras av Jog och spelar den ogenomtänkt. Jog är ju svår. En begränsad raga, som kräver sin musiker om det ska bli mer än omtugg och banaliteter. Ingen mer än Shujaat lyckas. De som däremot spelar Gurjari utan att krångla till det har äran i behåll.

Men de är, som sagt, inte många. Det är Hariprasad Chaurasia, Amaan Ali och Sultan Khan (vi bortser från Soumik Dattas Gurjari, då den är så kort, en bagatell i sammanhanget).  Är det dagens instrumentalister som slarvar – eller är det så att Gurjari Todi håller på att utvecklas, förlora Todi ang, bli bara en graha-bheda på den allt populärare Jog?

Det ska vi ta reda på, nästa gång, genom att lyssna på sångarna, den verkliga musikens förvaltare.

RK

En reaktion på ”Jakten på Gurjari: Del ett: Instrumentalisterna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s