Så vill vi att du lyssnar på sitar

Image

Att all indisk klassisk musik utgår från sången är bla bla bla allom bekant. Musiken står i ragans tjänst, ragan i bhavans, och ragan har sitt ursprung, sin hela tillvaro, sitt acme och apex, sin Castor och Pollux osv i vad en mänsklig röst kan sjunga. Och hur.

Ett instrument som sitaren med sin korta ton och begränsade meend må vara aldrig så poulärt – men hittills har du tänkt på det som en samling avsteg från idealet: en inte alltid hundraprocentigt önskvärd samling avsteg från ett ideal som dessutom bara är ett skivbyte bort. Sitariyan är då i ditt huvud antingen en misslyckad sångare som får låta sig nöja med att härma, eller dummerjöns som må vara aldrig så världsberömd och välrenommerad men på något plan inte begriper vad han håller på med, hur du nu fått det att gå ihop i ditt eget huvud. Eller, för all del, om du är Deepak Raja, en radikal ikonoklast som i sammansvärjning med andra instrumentalister jobbar aktivt för att frigöra musiken från traditionella referensramar.

Sluta med det. Och ge sitariyan lite mer kredit. Den riktigt stora meenden kan han inte ta, och när han tar de mindre klingar hans melodi snabbt av, och fast han böjer en ton så utdöende att du måste spetsa öronen räcker den inte ens i närheten av så länge som sångarens – en samling avsteg från idealet som han är mycket väl införstådd med, och räknar med att du också förstår dig på. När han knäpper på chikarin är det inte utan insikt i att sångare inte har chikari – och även här räknar han med din normalbegåvning. Du och han kan faktiskt, och bör, enas om att det han spelar inte är otillräcklig approximation utan abstraktion. Han räknar med att det är därför du är där och lyssnar.

En abstraktare bild av ragan och därför på sitt vis mer sofistikerad. Abstraktion är sofistikerad! Inget för barbarer som måste skrivas på näsan med breda penseldrag, utan förbehållet den förfinade rasikan. En rasika som kan vara du. Och klätt i sådana ord måste det väl ändå locka?

När han tittar på sin greppbräda och spelar något som inte ligger bra i munnen på en sångare, som kanske inte ens går att sjunga, är det inte för att agitera mot sång och raga. Visst vet han att hans linje spänner mot takt och ton – men det är inte för att slå sönder underliggande kultur, utan för att fira att både du och han har och delar denna underliggande kultur. Utan den hade inte linjen spänt. Utan den hade han spelat något annat.

Det är ett extra lager av abstraktion mellan melodi och bhava, men det är för en sofistikerad lyssnare. Vägen till människans hjärta går genom hjärnan, och det du och han delar är en kultur som inte ryggar tillbaka därinför – vad är väl då detta extra lager? Det är ju vägen som är mödan värd.

Nu invänder vän av ordning, eller kanske den kroniskt ostädade JV, att i så fall kan man lika gärna lyssna på exempvis santoor, eller ”Raga on Key Board”* – instrument där avstegen är fler och större, för vad är väl några extra lager för den mänskliga hjärnan som är en så fantastisk skapelse. Att vi föreslår en ”slippery slope”. Men det självklara motargumentet är att en sådan ”slippery slope” också leder till att man lika gärna kan lyssna på en dålig skiva och tänka på en bra, eller för den delen inte lyssna på någon musik alls: för det räcker att man har den i huvudet. JV argumenterar alltså redan in absurdum och inte grundat i intressanta realiteter, och för sådana sofismer betackar vi oss förstås.

Däremot är det riktigt att ett sofistikerat lyssnande på indisk klassisk musik även öppnar för sarod, hur trist den än kan låta. Santoor och harmonium tror vi däremot-däremot inte är tillgängliga som seriös musik för någon normalbegåvad lyssnare; den sortens extrema abstraktion kräver ett genius som aldrig blir Panchamkauns förunnat.

Image

Album: Praatah. Sitar: Budhaditya Mukherjee. Tabla: Anindo Chatterjee. Label: Navras Records NRCD 9021. Innehåll: Miyan ki Todi (alap-jor-jhalla & drut teental), Basant Mukhari (vilambit & drut teental)

■ ■ ■ ■

Skivan som föranlett det här heter Praatah och sitariyan Budhaditya Mukherjee. Vi tycker den kombon kan vara värd fyra stjärnor. Men detta med viktiga förbehåll.

På en skala från ett till fem, där sitarsinspelning vägs mot sitarinspelning, borde tre stjärnor vara den genomsnittliga sitarskivan. I praktiken är den genomsnittliga sitarskivan en tvåa, men det kan inte fås att framgå i betygspraxis. Med fyra stjärnor ser därför Praatah bättre ut än en halvtaskig skiva i Vilayat Khans ”Immortality Project” med tre stjärnor, och den skillnaden, om den ens finns, är betydligt mindre än en stjärna. Den gången ville vi väl poängtera hur högt Vilayat kunde flyga. För skivor som hans Shree och Bhairavi finns det inte stjärnor på himmelen så det räcker, så när vi bara kunde ge dem fem gav vi därför tre stjärnor åt det som bara med hans mått mätt är mediokert. Hela Etawah-gharanat är svårt att recensera och sätta betyg på idag – en Aftab-ye-Sitar har lämnat fältet bränt. Stora artister som vi skulle se live med glasartad blick, och minnas så länge vi lever, kan vi höra på skiva och få dåligt samvete för att vi inte lyssnar på ustad Vilayat Khan istället.

Nära och kära vet att sådant tar emot: attityder som riskerar att hämma själva musiklivet. Vi ser ingen utväg ur detta hörn vi målat in oss i, annat än långa utläggningar varje gång, och därför recenserar vi hellre annat.

VK

PS: I ärlighetens namn kan man ha mycket tråkigare än att skåda vår egen navel.

*) En äkta LP. JV har den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s