Så vill vi att du lyssnar på sitar

Image

Att all indisk klassisk musik utgår från sången är bla bla bla allom bekant. Musiken står i ragans tjänst, ragan i bhavans, och ragan har sitt ursprung, sin hela tillvaro, sitt acme och apex, sin Castor och Pollux osv i vad en mänsklig röst kan sjunga. Och hur.

Ett instrument som sitaren med sin korta ton och begränsade meend må vara aldrig så poulärt – men hittills har du tänkt på det som en samling avsteg från idealet: en inte alltid hundraprocentigt önskvärd samling avsteg från ett ideal som dessutom bara är ett skivbyte bort. Sitariyan är då i ditt huvud antingen en misslyckad sångare som får låta sig nöja med att härma, eller dummerjöns som må vara aldrig så världsberömd och välrenommerad men på något plan inte begriper vad han håller på med, hur du nu fått det att gå ihop i ditt eget huvud. Eller, för all del, om du är Deepak Raja, en radikal ikonoklast som i sammansvärjning med andra instrumentalister jobbar aktivt för att frigöra musiken från traditionella referensramar.

Sluta med det. Och ge sitariyan lite mer kredit. Den riktigt stora meenden kan han inte ta, och när han tar de mindre klingar hans melodi snabbt av, och fast han böjer en ton så utdöende att du måste spetsa öronen räcker den inte ens i närheten av så länge som sångarens – en samling avsteg från idealet som han är mycket väl införstådd med, och räknar med att du också förstår dig på. När han knäpper på chikarin är det inte utan insikt i att sångare inte har chikari – och även här räknar han med din normalbegåvning. Du och han kan faktiskt, och bör, enas om att det han spelar inte är otillräcklig approximation utan abstraktion. Han räknar med att det är därför du är där och lyssnar.

En abstraktare bild av ragan och därför på sitt vis mer sofistikerad. Abstraktion är sofistikerad! Inget för barbarer som måste skrivas på näsan med breda penseldrag, utan förbehållet den förfinade rasikan. En rasika som kan vara du. Och klätt i sådana ord måste det väl ändå locka?

När han tittar på sin greppbräda och spelar något som inte ligger bra i munnen på en sångare, som kanske inte ens går att sjunga, är det inte för att agitera mot sång och raga. Visst vet han att hans linje spänner mot takt och ton – men det är inte för att slå sönder underliggande kultur, utan för att fira att både du och han har och delar denna underliggande kultur. Utan den hade inte linjen spänt. Utan den hade han spelat något annat.

Det är ett extra lager av abstraktion mellan melodi och bhava, men det är för en sofistikerad lyssnare. Vägen till människans hjärta går genom hjärnan, och det du och han delar är en kultur som inte ryggar tillbaka därinför – vad är väl då detta extra lager? Det är ju vägen som är mödan värd.

Nu invänder vän av ordning, eller kanske den kroniskt ostädade JV, att i så fall kan man lika gärna lyssna på exempvis santoor, eller ”Raga on Key Board”* – instrument där avstegen är fler och större, för vad är väl några extra lager för den mänskliga hjärnan som är en så fantastisk skapelse. Att vi föreslår en ”slippery slope”. Men det självklara motargumentet är att en sådan ”slippery slope” också leder till att man lika gärna kan lyssna på en dålig skiva och tänka på en bra, eller för den delen inte lyssna på någon musik alls: för det räcker att man har den i huvudet. JV argumenterar alltså redan in absurdum och inte grundat i intressanta realiteter, och för sådana sofismer betackar vi oss förstås.

Däremot är det riktigt att ett sofistikerat lyssnande på indisk klassisk musik även öppnar för sarod, hur trist den än kan låta. Santoor och harmonium tror vi däremot-däremot inte är tillgängliga som seriös musik för någon normalbegåvad lyssnare; den sortens extrema abstraktion kräver ett genius som aldrig blir Panchamkauns förunnat.

Image

Album: Praatah. Sitar: Budhaditya Mukherjee. Tabla: Anindo Chatterjee. Label: Navras Records NRCD 9021. Innehåll: Miyan ki Todi (alap-jor-jhalla & drut teental), Basant Mukhari (vilambit & drut teental)

■ ■ ■ ■

Skivan som föranlett det här heter Praatah och sitariyan Budhaditya Mukherjee. Vi tycker den kombon kan vara värd fyra stjärnor. Men detta med viktiga förbehåll.

På en skala från ett till fem, där sitarsinspelning vägs mot sitarinspelning, borde tre stjärnor vara den genomsnittliga sitarskivan. I praktiken är den genomsnittliga sitarskivan en tvåa, men det kan inte fås att framgå i betygspraxis. Med fyra stjärnor ser därför Praatah bättre ut än en halvtaskig skiva i Vilayat Khans ”Immortality Project” med tre stjärnor, och den skillnaden, om den ens finns, är betydligt mindre än en stjärna. Den gången ville vi väl poängtera hur högt Vilayat kunde flyga. För skivor som hans Shree och Bhairavi finns det inte stjärnor på himmelen så det räcker, så när vi bara kunde ge dem fem gav vi därför tre stjärnor åt det som bara med hans mått mätt är mediokert. Hela Etawah-gharanat är svårt att recensera och sätta betyg på idag – en Aftab-ye-Sitar har lämnat fältet bränt. Stora artister som vi skulle se live med glasartad blick, och minnas så länge vi lever, kan vi höra på skiva och få dåligt samvete för att vi inte lyssnar på ustad Vilayat Khan istället.

Nära och kära vet att sådant tar emot: attityder som riskerar att hämma själva musiklivet. Vi ser ingen utväg ur detta hörn vi målat in oss i, annat än långa utläggningar varje gång, och därför recenserar vi hellre annat.

VK

PS: I ärlighetens namn kan man ha mycket tråkigare än att skåda vår egen navel.

*) En äkta LP. JV har den.

Times Music satsning på ”Rare Ragas”: katastrof eller outsider art?

Vi lever i Kali yuga, ytterst av tider, och det märks på skivbolag som Times Music. De paketerar om och paketerar om sin katalog till ständigt nya släpp av gamla inspelningar i oanade konstellationer på tema efter tema. Har ni sett de sju volymerna ”Rare Ragas” de prånglade förra året?

Rare Ragas™ är förstås tacksamt att marknadsföra, för vem vill inte vara mer rasika än alla andra? Det funkar faktiskt till och med på oss (även om VK numera behöver ”very, very rare ragas” för att gå igång), åtminstone så tillvida att vi är spända på att se vad Times Music räknar som en sällsynt raga.

Vi hugger in. Sju CD!

Volym 1: Chandrakauns, Shivranjani, Durga

1Rare Ragas volym 1 är det Hariprasad Chaurasia som breds ut, på flöjt. Chandrakauns, Shivranjani och Durga! Det är ju inte klokt. Tre ragor som inte alls är sällsynta – men tre ragor som var och en finns i en sällsynt variant, fast det är inte den som spelas här. Det finns en Chandrakauns i Bageshree ang, med shuddha dhaivat och komal nishad istället för tvärtom, men här spelar Hariprasad (tillsammans med Aashish Khan på sarod) den vanliga i Malkauns ang, som vi till exempel hört till leda som lehra bakom ungefär vartannat tablasolo. Det finns en Durga med komal rishab som vi mest hört på en av Bahauddin Dagars första skivor, men här spelas den vanliga med shuddha rishab. Och det sällsynta sättet att spela lättragan Shivranjani vore i renaste form, Shuddha Shivranjani – här spelas, och listas, Mishra Shivranjani.

Okej, det där med Shivranjani må ha varit lite krystat, men Mishra Shivranjani kan inte på något sätt kallas en sällsynt raga. Det börjar väldigt dåligt. Första volymen i serien är ren idioti.

Volym 2: Miyan ka Sarang, Puriya

2

Rare Ragas volym 2 vigs åt vår käpphäst ”Pandit” Jasraj, som sjunger Miyan ka Sarang och – Puriya.

Smaka på den sällsynta ragan:

Puriya.

Hur kan man ha resonerat? Att Puriya åtminstone är mer sällsynt än den allestädesnärvarande Marwa, på samma skala? Om det är tanken hade vi hellre sett Sohini*, men för att det ska bli riktigt sällsynt på den skalan får man nog sträcka sig efter korsningen ”Puriya Sohini”, som knasdoktor P Bharati har spelat in på en skiva som ska hjälpa mot astma. (Det är mycket möjligt att man helt enkelt dör om man lyssnar på hela skivan – vi har inte provat – och på så sätt ekvivokt blir av med astman.)

Miyan ka Sarang, dock, är den raraste ragan hittills i serien. Det kan man inte ta ifrån honom, ”Pandit” Jasraj. Säkert finns det fyra–fem varianter av Sarang som är mindre vanliga – men åtminstone en som är vanligare.

*) Vill man visa sig på styva linan kan man spela in Marwa, Puriya och Sohini på samma skiva för att visa att man kan hålla isär dem. Tre ragor, en och samma skala.

Volym 3: Madhuvanti

3Rare Ragas volym 3 möter vi Bismillah Khan, en traditonalist i mittfåran som oss veterligt aldrig spelade en sällsynt raga i hela sitt liv. Här spelar han Madhuvanti, kanske den allra vanligaste ragan hittills i serien även om det är i hård konkurrens. För er som hamnat här av någon slump och ingenting vet om indisk klassisk musik förtydligar vi att det inte finns något över huvud taget som är ovanligt med Madhuvanti.

Skivan är däremot ovanligt illa gjord: Det är samma inspelning av Madhuvanti två gånger i rad. Man häpnar, baxnar hur urbota Times Music har blivit. ”By popularising Indian classical music abroad, Raviji made all NRIs prouder of their heritage”, skrev GS Satya om Ravi Shankar i en dödsruna – där har vi alltså en som också måste skämmas över Times Music. Stackarn.

Volym 4: Bhairavi, Bilaskhani Todi, Mishra Piloo, Tulsikauns

4Nu till Rare Ragas volym 4 där vi möter sitarprissen Niladri Kumar och seriens första genuint sällsynta raga: Tulsikauns, vad nu det är. Precis så ska man reagera när man ställs inför en Rare Raga™: nyfikenhet kombinerat med låga förväntningar.

Men först och främst Niladri Kumar – ”prisse”. Vi citerar ur hans egna pressreleaser, så kan vi inte skyllas för att göra narr av honom:

Deeply steeped in tradition through all his growing up years, it was a real eye opener, when during his college days Niladri Kumar got exposure to the new culture music followed by generation next. The attempt to relate to the likings of this generation literally changed [!] his outlook towards music, compelling him to extend the boundaries of his musical realm through innovative experiments that combined his understanding of diverse Indian musical gharana styles with world music styles.

The aspiration to maintain a fine harmony between tradition and modernity that is in sync with the sensibilities of a global audience further fuelled Niladri Kumar’s creative passion and enthusiasm, leading him to craft a truly zany and zestful sound in the form of a zitar. This fiery red, five stringed, electric sitar has added a truly unique dimension to Niladri Kumar’s artistic expression that has mesmerised audiences the world over.

Vi säger då det (och det gör han också). Men nu kommer twisten: Niladri Kumar är den enda musiker vi hört som någonsin fått till det med el-sitar. Vi har dock bara sett detta på TV någon gång – aldrig riktigt hört det på skiva. Även om han har spelat in en med svenske basisten Jonas Hellborg (”Kali’s Son”) för den som vill höra lite fusion och samtidigt verkligen gillar elbas.

Men allt det var en utvikning, för här spelar han en vanlig sitar. Tulsikauns, berättar Soundbox,

is a raga that pandit Nikhil Banerjee composed some 25 years ago. Earlier Pandit Banerjee had named it raga Chandramukhi. However, some years ago, when Kumar performed this raga at the Dhrupad Mela* in Varanasi, connoisseurs requested him to dedicate his raga composition to the very place where he was performing (which was Tulsi Ghat†) …

Det hela är en kombination av Malkauns och Chandrakauns, det vill säga en Malkauns/Chandrakauns med både shuddha och komal nishad. En enkel idé, kan tyckas – ändå har vi inte hört den förut. Särskilt bra tycker vi inte att det är: Risken med en sådan här innovation, som bara skiljer sig från traditionell repertoar i form av dubbla varianter på en enda ton, är förstås att man fastnar i just den detaljen och det tycker vi händer här. Synd på något som i grund och botten är Malkauns – kanske det allra bästa som finns.

Vi får dock lov att återkomma i frågan Tulsikauns när vi hört hela inspelningen. Den finns på skivan Aura, som vann en Global Indian Music Award för bästa klassiska inspelning 2011. Det som har plockats till Rare Ragas volym 4 är bara sista tredjedelen. Istället har man valt att fylla ut skivan med Bilaskhani Todi, Bhairavi och Mishra Piloo – tre av de allra vanligaste ragorna i hela norra Indien!

Vid det här laget går det inte längre att bli förvånad, men vi måste väl inskärpa hur ofattbart &c.

*) Niladri Kumar har kanske inte gjort sig känd som någon direkt luminar inom dhrupad, men å andra sidan finns det väl inte tillräckligt med egentliga dhrupadiyor för en hel festival.

†) Alla västerlänningar vet ju att kon är helig i Indien, men alla vet inte att detta även gäller en basilika (Ocimum tenuiflorum) som heter tulsi eller tulasi i Indien, och det är efter denna som både trapporna i Varanasi och denna Malkauns-Chandrakauns har fått sitt namn.

Volym 5: Basant Mukhari, Kirwani

5nästa volym (5) har man lagt Shiv Kumar Sharma, vars hela existens i klassisk musik förstås också är en käpphäst för oss men som i alla fall kan spela riktiga Rare Ragas™: på jugalbandisamlingen Masters in Sync spelade han en ”Shanti Prerna” i duett med Hariprasad Chaurasia. Detta var ur alla synvinklar förfärligt men här spelar han istället Basant Mukhari och Kirwani

… just det, två ragor som inte är sällsynta. I ett försök att skapa mytbildning ”glömde” Times Music att skriva ”Kirwani” på skivan och skrev bara ”alap-jor-jhalla & drut teental” – en raga så sällsynt att man inte ens vet vad den heter? – men oss lurar de inte.

Inte alla andra heller, visade det sig. Den här inspelningen hade de inte rätt att paketera om. Den tillhörde nämligen Sense World Music och inte Times (utgiven där som The Inner Path 2003), och det upptäcktes förstås och slutade med att Rare Ragas volym 5 fick dras tillbaka och nu inte längre finns i sortimentet.

Fem sjundedelar in i serien har den alltså gått från tragik till tragikomik. Och hittills fortfarande bara en sällsynt raga.

Volym 6: Behag, Mishra Khamaj, Mishra Piloo, Mishra Gara

6Om Rare Ragas volym 6 med Girija Devi vet vi inte riktigt vad vi ska säga, eller var vi ska börja. Den är i alla fall bäst i hela serien, ännu bättre än Bismillah Khans. Här sjunger hon, som alltid med den äran, ”Itni araj mori maan” (thumri i Mishra Khamaj), ”Tohey leke sanwariya” (dadra i Mishra Piloo), ”Udat abir gulal” (holi i Mishra Gara), ”Chadal chait chit lagena Rama” i folkton och ”Runak jhunak mori bajey payliya” – khyal i raga Behag. Ingen sällsynt raga, men det hade vi verkligen inte väntat oss heller, efter föregående fem volymer. (När man tittar tillbaka är det komiskt hur indignerade vi kunde bli, för några timmar sedan, när en skiva inte visade sig innehålla en enda ”rare raga”!)

Dock kan man invända att den här skivan redan fanns och fortfarande finns under namnet Golden Raaga Collection. Tydligen är ingenting för dumt för Times Music Rare Ragas-serie.

Volym 7 (orken börjar tryta)

7Avslutar serien gör ännu en återutgivning av en Golden Raaga Collection, den här gången med Shobha Gurtu. Skivan har förstås den heller ingenting med sällsynta ragor att göra.

Dock blir man lite glad, när man lyssnat igenom så mycket mediokert vattentramp, av två riktigt bra och helgjutna thumriskivor med mästersångerskor med klimakteriet långt i backspegeln.

* * *

När vi tog oss an det här projektet tänkte vi oss ett sju skivor långt frosseri i sällsynta ragor. Så dumma var vi. Besvikna blev vi på ett tidigt stadium, men aldrig i våra värsta feberdrömmar hade vi kunnat föreställa oss att ett projekt av den här storleken skulle kunna vara så här långt bortom det bara ”dåliga” – så rent ut vansinnigt. Det har gått från katastrof till outsider art?

Nej, vi måste istället dra slutsatsen att Times Music beslutat sig för att driva med alla er kicksökare som bara vill höra en massa ”Rare Ragas”. Här pekar man istället på den klassiska musikens mittfåra – lyssna här istället, det finns oceaner kvar att upptäcka. En enda sällsynt raga serveras, och den illustrerar snarare fallgropar än möjligheter. (En poäng, på lyssnarnas bekostnad, är att den sortens lyssnare som hetsar upp sig över ”rare ragas” saknar kunskap och därför kan fås att köpa en volym ”Rare Ragas” med Madhuvanti. Ja, saknar så mycket kunskap att hen kan fås att lyssna på samma inspelning av Madhuvanti två gånger i rad – utan att märka det.) Som satirprojekt är det strålande, och träffar mitt i prick.

Så, lärde vi oss något då?

Nja, ingenting om sällsynta ragor i alla fall. Fuck you, Times Music.

JV

sucks