Grönköpings veckoblad: Sruti 340

srutiInsändarsidorna (”Sruti Box”) i sydindiska Sruti är en ständig källa till häpnad. Bakgrund den här gången: TM Krishna gav en konsert i Bengaluru, ljudsystemet gick i rundgång och Krishna reagerade med att stänga av mikrofonen och ge resten av konserten helaukustiskt.

Och klandrades på insändarsidorna i Sruti 339.

För och emot i Sruti 340:

Artists are to be dealt with on the earthly plane. There must not be any hindrance in their creative fare. Most of them are child-hearted and are spending their precious lifetime appeasing their listeners. They have their own space and it must be honoured by one and all. The organisers at Bengaluru must learn a lesson from this incident.

– B R Kumar, Chennai

Musicians as a class tend to be high strung, TM Krishna more so. He might be well advised to follow the example of greats like Madurai Mani Iyer, who never lost his temper in any concert. Peevish behaviour even under severe conditions is not to be condoned.

– Mohan Ram, by e-mail

Allmänt gnäll

Under rubriken ”Vad gör Spotify med vår musiksmak?” maskinstormar Annina Rabe i dagens SvD:

I en krönika i Sydsvenskan nyligen tecknade Anders Mildner en dyster bild av den framtida kulturutvecklingen. I alla fall var den dyster för oss som tycker att kunskap och kvalitet fortfarande är ledord att hålla fast vid. Så här ungefär: Det kulturella landskapet har förändrats drastiskt och det är idag möjligt att få tillgång till och själv skapa oändligt mycket mer kultur än förr.

I sanning dystert att kreti får tillgång till mer kultur, och desto dystrare att pleti dessutom kan skapa egen! Tänk att en så anstötlig och fientlig kultur- och människosyn fortfarande kan basuneras fritt i rikstäckande media på ett sätt som exempelvis rasism aldrig mer kommer att tillåtas.

Kritiker, redaktörer och förläggare håller på att bli överflödiga, snart behövs inte denna expertis och vägledning alls längre …

Men framför allt är det kulturkonsumenten som förlorar i längden. En kultursmak som enbart bygger på mekaniska Amazon- och Spotify-rekommendationer och inte på att man guidas av personliga röster som faktiskt, hur provocerande det än må låta, kanske kan mer i ett ämne än man själv, blir statisk och förutsägbar – begrepp som borde vara kulturens själva motsats.

Är det något som är en motsats, så är det bilden Rabe målar upp, till den verkliga utvecklingen. Det är ju nu de personliga rösterna faktiskt kommer till tals, när det är möjligt för envar att ”själv skapa oändligt mycket mer”. Det är ju också först nu, i och med den mångfalden av röster, som det faktiskt går att hitta röster som kan mer än en själv i vilket ämne som helst (tidigare var man hänvisad till sådana som Rabe). Hur provocerande det än må låta.

Sådana förvrängningar att man misstänker att det är annat som ligger bakom än omsorg om konsumenten. Kanske tycker man om att tala om för andra vad de ska konsumera – men inte tillräckligt mycket för att fortsätta om det inte går att få betalt. För vill man leka ciceron har det ju aldrig varit så lätt som nu.

Med sådana drivkrafter är det inte mer än logiskt att kultursynen är sådan att man inte kan föreställa sig en ”kultursmak” (o älskade stilism!) som inte bygger på vare sig mekaniska rekommendationer eller personlig vägledning – utan på att man faktiskt lyssnar på musiken och bildar sig en egen uppfattning. Eller, med en välvilligare tolkning, att man någonstans på vägen glömt bort att det är det som är poängen.

VK