Pandit Ravi Shankar, Bharat Ratna, 1920–2012

ravishankar

Till sist har det alltså hänt – den till synes otrytlige Ravi Shankar har gått ur tiden: själva ansiktet i västerlandet på den musik vi älskar och skriver om har han varit, och det har gjort att vi ofta inte orkat. Skriva om honom och hans missförstådda konstnärskap: i väst sedd som den ende, i Indien som den evige tvåan bakom Vilayat Khan; i väst traditionen personifierad, i Indien utanför sitarismens mittfåra och även i sin personliga musikalitet både originell och excentrisk; indisk klassisk musik personifierad bara i ett västerland som aldrig hört talas om Bhimsen Joshi med kolleger. Vilket sorgligt nog gjorde honom till hackkyckling för mången västerländsk rasika som velat bevisa sin bevandring – i själva verket var han ju odiskutabelt en av de verkliga titanerna, om än av annat eller åtminstone mer komplicerat slag än så ofta utmålat.

På hans ålders höst vaknade dock även vi: 2010 gav han ut 48 minuter ”Gangeshwari” i kreddigt dålig inspelning från 1968, och den recenserade vi. Alldeles nyligen gav han ut en nyinspelad (vid 91!) skiva, och den recenserade vi också. Och däremellan uppmärksammade vi mycket som varit osynligt mitt framför näsan på oss sedan 1986 på Ocoras Inde du Nord: Pandit Ravi Shankar. Det är vi tacksamma för i kväll; annars hade skammen varit så mycket större. Stor är den likafullt. Men Ravi Shankar har alltid varit oss lite för stor, från vårt perspektiv, för att skriva om.

Kärleken, om man läst noga, har dock inte varit att ta miste på.

* * *

Ravi Shankar blev 92 år, en ålder då många redaktioner tycker sådant här börjar bli väntat. Dödsrunorna har uppenbarligen varit ganska utmejslade i förväg, världen över. Så har inte vi gjort – hur kan man sjunka så lågt att man skriver en dödsruna över någon som fortfarande är i livet? – och som en självklar följd har vi ingen att publicera. Likadant tänkte Dagens Nyheter, och tog in ett TT-telegram. Det lyder i sin helhet:

Den indiske sitarartisten Ravi Shankar är död. Han blev 92 år.

Han lades in på sjukhus i torsdags och dog på tisdagskvällen i San Diego, USA.

Ravi Shankar var utbildad i klassisk indisk musik. Han väckte stor uppmärksamhet när han turnerade i USA 1957 och blev en länk mellan indisk och västerländsk musik. På 70-talet framträdde han på Woodstockfestivalen och hade stort inflytande på The Beatles.

Han tilldelades Polarpriset 1998 och har vunnit flera Grammys.

Vad säger man? För det är ju under all kritik. Visst är det väl moraliskt riktigt att inte skriva i förväg men med det menar vi ju inte att man inte ska skriva över huvud taget. Och texten i sig, den text som nu finns, tycker vi är direkt dålig. ”Sitarartisten” är ett fult ord, och på ”Ravi Shankar var utbildad i klassisk indisk musik” är väl det enda svaret ”!?” – det lär ju knappast ha stått i någon dödsruna över säg Vladimir Horowitz att han var utbildad i europeisk klassisk musik.

Då är Svenska dagbladet bättre. Deras TT-text är mycket längre och nyanserar bilden av Ravi betydligt. Han citeras som ”förolämpad av tanken på att vår klassiska musik behandlades som något trendigt, vilket är väldigt vanligt i västvärlden”, och smaka på den här slutklämmen:

Ravi Shankar fick även kritik i hemlandet Indien för att ha blandat upp den indiska musiken med så många västinfluenser. I väst hyllades han däremot som sin musikforms äldre statsman och han belönades med det svenska Polarpriset 1998.

Det är ju en insikt värdig Panchamkauns! Ursprungligen undertecknad TT/Spektras kulturchef Mikael Forsell, även om han kanske lånat en del av Allan Kozinns oerhört matiga artikel (2100 ord) i New York Times

Nå, Svenska dagbladet slutar inte där, utan drämmer till med en 440 ord lång kommentar av Anders Q² Björkman på temat ”Ravi Shankar gav oss världsmusiken” – och här på Panchamkauns skulle man ju kunna se rött för mindre, inte minst för att det inte är helt fel. Men poängen är istället att Ravi Shankar ”öppnade våra öron för ett annat musikaliskt språk och fick oss att inte enbart lyssna västerut, utan också österut”. Vackert så. ”Världsmusik” brukar ju betyda något äckligt och helt annat.

Men sedan kommer schibboleten:

Men kanske förstod vi inte alltid det där andra musikaliska språket. Själv minns jag en konsert i Berwaldhallen i slutet av 80-talet. Efter Ravi Shankars inledande stycke applåderade publiken entusiastiskt. Men när sedan nästa komposition sattes igång, förstod alla i konsertsalen att det där första stycket inte hade varit ett stycke – musikerna hade bara stämt sina sitarer.

Argh, denna vandringssägen! Den berättar alla som varit på konsert med Ravi Shankar utan att annars lyssna på indisk klassisk musik. Är den rolig? Det är en sann historia – men det hela hände 1971, på Concert for Bangladesh i New York och inte i Sverige 1989. Är det inte lite Grönköping att försöka få det till att allt händer just i Stockholm … och tro att man inte ska bli påkommen, 2012?

JV, VK, RK

1) ”Ravi Shankar, Sitarist Who Introduced Indian Music to the West, Dies at 92” var den mest klickade artikeln på New York Times webbsajt under tisdagen. Intressant!

2) Quintus.

En reaktion på ”Pandit Ravi Shankar, Bharat Ratna, 1920–2012

  1. Dessutom var det ju bara en sitar på scen, så vadå ”stämt sina sitarer”. Och med 62 ord kvar:

    Ravi Shankar efterlämnar inte bara sina kompositioner och inspelningar, utan har också skänkt världen två musikaliskt begåvade döttrar – där den ena, Norah Jones, är en västerländsk pop- och jazzartist, och den andra, Anoushka Shankar, är en klassiskt skolad sitarspelare. Tillsammans utgör de den helhet som Ravi Shankar under sitt liv stod för.

    »On another occasion we find Mozart taking to task a Viennese professor of some celebrity, who used to experience great delight in turning to Haydn’s compositions to find therein any evidence of the master’s want of sound theoretical training … One day he came to Mozart with a great crime to unfold. Mozart as usual endeavored to turn the conversation, but the learned professor still went chattering on, till at last Mozart shut his mouth with the following pill: “Sir, if you and I were both melted down together, we should not furnish materials for one Haydn.”«
        – George Ferris: The Great German Composers, Appleton, New York 1891

    JV

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s