Ravi Shankar, nyinspelad vid 91

Sitar: Ravi Shankar. Tabla: Tanmoy Bose. Label: East Meets West 0001006. Innehåll: Malgunji (vilambit teental & jhaptal), thumri i Khamaj och Kedar, ”raga Satyajit”

■ ■ ■ ■

Den mycket gamle Ravi Shankar fortsätter ge ut skivor på sin egen etikett, East Meets West, som han startade 90 år gammal. (Läs programförklaringen här – den är inte dålig.) Nyss var det 48 minuter från 1968 i kreddigt dålig inspelning, och nu är det nyinspelat – han var nästan 92 år vid tillfället, och ”invited his long-time tabla accompanist, Tanmoy Bose, to his home in Encinitas, California for an informal recording session. Over four days in Shankar’s living room, they recorded seven different ragas”. Här är nu 17 minuter Malgunji, 19 minuter Khamaj, 5 minuter (!?) Kedar och 11½ minut ”raga Satjayit” (på Ahirbhairav-skalan – kan behövas efter så mycket shuddha re och ga).

Och det första intrycket är att det här är verkligen informellt. Vi går rakt på gat i Malgunji, och det tar några sekunder att enas om ett tempo. Sedan spelar Ravi Shankar löst och ledigt ovanpå det som bara han kan, mer och mer med åren.

Just åren kan man väl inte bortse ifrån, när en musiker är över 90. Det var länge sedan nu som Ravi Shankar kunde spela tonsäkert. Han böjer hit, han böjer dit, men inte längre exakt dit, och han börjer även dit och dit och … dit? Men det som skar så i hjärtat när det började dyka upp i hans spel, det kittlar nu istället hjärnan när det helt har tagit över. Bitvis, och det är stora bitar, är antydningarna fler än de toner som verkligen tas.

Ett annat ålderstecken finner vi i melodiken, som alltid varit enkel och återhållsam hos Ravi Shankar men nu är närmast destillerad. Desto mer uppenbart som han nu mest spelar i behaglig vilambit. Komplexiteten, i den mån den finns, måste ligga i de gamaka som bara blir underligare och underligare. Ravi har alltid haft ett väldigt personligt angreppssätt på musiken (som JV skrev, ”varje raga en liten Marwa”), och på ålderns höst får man lov att kalla honom en extrem sitariya.

Så vårt första intryck är inte det bästa, utan det är enkla ragaskisser och falskspel.

Men när vi går ut för att köpa grönsaker märker vi att vi inte kan sluta sjunga Malgunji. Det går inte. Vi får den inte ur huvudet.

Så vi inser att allt det här som är så lätt att se som svagheter också är styrkor hos den 91-årige Ravi Shankar. Styrkor så tillvida att det engagerar lyssnaren, ”generates work on part of the rasika”. Då vill man höra skivan igen, och igen. Och nästa gång vi lyssnar är intrycket ett annat. Ravi Shankars melodik är gripbar för nybörjaren men växer med lyssnaren. Ju mer man hört av ragan, desto mer hör man av ragan när Ravi spelar den, både i hans spel och i sitt eget huvud.

Och: I nordindisk klassisk sång är det idégodset som är huvudsaken, inte hur det låter: en sångare får lika gärna ha dålig sångröst, bara han har något att sjunga. Ja, ju sämre röst han har, desto finare är man som lyssnare och desto mer kan man kokettera. För oss som tar konsekvenserna betyder ju det också att det viktiga hos en sångare som Krishnarao Shankar Pandit inte är att han tar tonen rätt, utan att man förstår vilken ton han försöker ta. Och om det ska gälla Krishnarao Shankar Pandit måste det rimligtvis också gälla Ravi Shankar på sitar.

Som lyssnare blir man dubbelt engagerad. Som RK skulle säga: en ”bugg” har blivit en ”feature”. Ravi Shankar sitter hemma i vardagsrummet och småspelar med Tanmoy Bose, ofta mer fel än rätt, och det blir stor konst.

* * *

Tanmoy Bose kompar precis som vi vill ha det, och Ravi Shankars sitar, i alla fall inspelningsmässigt, har aldrig låtit bättre. The Living Room Sessions Part 1 går inte att sammanfatta, men Ravi Shankar har i alla fall lyckats göra en skiva som är bättre än genomsnittet inom nordindisk instrumentalmusik – om än väldigt annorlunda – och gjort det vid 91 års ålder. Även riktiga blåbär (som i Europa så ofta lyssnar på just Ravi Shankar) borde ha något att hämta, för ragadari åsido, betraktat som musik i allmänhet, är det fascinerande och exotiskt. Man måste vara ett riktigt blåbär för att inte höra konsten i det här: det alltigenom mänskliga, det transcendentala, och det mystiska. Glatt överraskade ser vi fram emot del två, som utlovats i höst.

VK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s