Internationella bokveckan: sitarer med tre tumbor

Internationella bokveckan”? Vilket larv, då ska väl inte vi vara sämre!

Tvärtom ska vi vara bättre, och inte pliktskyldigt gå igenom varenda bok i hyllan som har en sida 52, oavsett vad där står. Ett sådant sömnpiller som vi inte tänkte rada upp hittar vi i ”The Madras Quartet: Women in Karnatak Music” av Indira Menon (Roli Books, New Delhi, 1999): ”The Trinity, as has already been mentioned, made art music accessible to all – men, women and even children.”

Att vi har ett indisk-klassiskt CD-häfte med mer än 52 sidor är väl ändå lite roligt, även om meningen i fråga inte är att hänga i gran. Skivan är Rajeswari Padmanabhans & Karaikudi Subramaniams ”Śambhō Mahādēva”: en äcklig kolonialistutgåva från tyska Wergo där artisterna inte nämns med namn på omslaget utan det istället står ”Vīṇā / South India”. Sid 52 är notexempel, det lade tyskarna tid på, men det finns som tur (?) är faktiskt fem meningar och den femte lyder ”Notenbeispiel 14 (bei 2’54”): ragam Bēgaḍa, ciṭṭai-svarams, die ersten 4 āvartams”. Karaikudi Subramaniams doktorsavhandling ”South Indian Vina Tradition and Individual Style” (Wesleyan University, 1985) har vi också: ”Tracing our way backwards through the maze of historical names it is obvious that the vina has steered its way through complex stages before reaching the present status.”

Nog nu om skribenterna som har svårt att få till det i mening fem på sid 52.

* * *

Vi hoppar till kursiveringsfesten ”Hindustani Music in the Twentieth Century” av Wim van der Meer (Martinus Nijhoff Publishers, Haag, 1980):

Moreover, her idea of khayāl is rather stereotyped: A vilambita ektāla followed by a druta tīntāla, or similar arrangement, which is really a very modern development.

För att åh, polemik! Det värmer ju. Synderskan i fråga är Bonnie Wade (”Khyāl: A Study in Hindustani Classical Vocal Music”, doktorsavhandling, UCLA 1971 eller 1975), som inte bara har fel om khyal utan även om dhrupad. Hon argumenterade nämligen så här: Khyal kan börja direkt med kompositionen, i ett högt register. Eftersom ur-genren dhrupad börjar i lågt register och bygger upp till höga Sa, gör khyal avsteg från den indiska traditionen. Ergo har khyal tagit intryck av qawwali, som har sina rötter i Persien.

Hur sågar då Wim van der Meer detta? Jo: dels kan dhrupadiyor sjunga en vandana i högt register inför alap (äsch!), dels kan första frasen i en dhrupad-alap spänna över en hel oktav. Bonnie Wades kunskap om dhrupad, fnyser han i en fotnot på sid 52, ser ut att bygga enbart på bröderna Dagar.

Så, vad är det för dhrupad-alap som börjar med en fras som spänner över en hel oktav? Vi har själva inte hört den, men Wim van der Meer har ett exempel. ”Music example x shows this, the full octave from Ga to ga is used”.

Raga Hindol, i C. (Höga gandhar, E, nås alltså i slutet på rad ett och låga gandhar i början på andra raden.) Vem är det som sjunger? Ja, ju mer vi gräver ser det ut som att det är Wim van der Meer själv. Han åberopar alltså en inspelning av sig själv för att visa att Wade har fel. Way to go. Nu är vi färdiga med den här boken.

Bonnie Wades doktorsavhandling byggdes så småningom ut till ”Khyal: Creativity within North India’s Classical Music Tradition” (Cambridge, 1984). Femte meningen på sid 52 är ”Chandrakant is principal of the family’s Shankar Gandharva Vidyalaya in Lashkar”: en genomgång av Krishnarao Shankar Pandits avkomma. Chandrakant är alltså bror till helt fantastiske LK Pandit.

* * *

The Dawn of Indian Music in the West” av Peter Lavezzoli (Continuum, London, 2006):

But when given the choice, Ali Akbar favored the sarod.

Man kunde tro att han var nödd och tvungen, då sarod var pappa Allauddins mesta instrument, men han fick välja själv (och har alltså inget att skylla på, till skillnad från somliga sarodiyor som inte ska behöva skylta här med att de egentligen inte vill spela instrumentet).

* * *

Sitar and Sarod in the 18th and 19th Centuries” av Allyn Miner (Motilal Banarsidass, Delhi, 1997) är helt klart den allra bästa bok om sitar och sarod som instrument som någonsin kommer att skrivas, och vi rekommenderar den varmt. Sid 52 gör ingen besviken:

Drawings in the ”Naghmah-i sitar” and the ”Sarmaya-i ’ishrat” portray a number of sitars with three tumbas (Beg 1876:43) (Figures 29 and 31).

Tre tumbor?! Hade du en aning om det, är du en sann rasika. Figur 29 och 31:

”They were used in some extent into the 20th century”, fortsätter texten. Och mycket riktigt: The Met har ett exemplar i samlingarna, från tidigt 1900-tal, donerad av Alice Getty:

Det här var det värsta. Vem blir först med att bygga en modern sitar med tre tumbor? Helt utan att skoja till det tycker vi det vore den bästa gimmicken i mannaminne. Tillåt oss lite Photoshop:

* * *

Two Men and Music” av Janaki Bakhle (Permanent Black, Ranikhet, 2005) – en av de bättre titlar vi sett (männen är Bhatkhande och Vishnu Digambar Paluskar):

They took seriously the colonial charge that music needed to be religious, notated and national, publishing a number of notated compositions and pedagogical texts.

”They” är inte Bhatkande och Paluskar utan ”a flurry of native writers” som lyssnat på kolonialherrarna. Först på Sir William Jones, och sedan på många efter-apare som höll med Jones om att indisk musik var ”Hindoo” till sin natur, det vill säga religiös och nationell (?), men saknade hans förståelse för både hinduismens komplexitet och subkontinentens (nu den så kallade nationens) historia. Dock, tack vare dem, via denna indiska ”flurry”, kunde ”upper-caste, middle-class women – not all women, by any means” för första gången lära sig musik i hemmet.

Det är väl bara att bita huvudet av skammen och gå till nästa volym.

Det är ju ”Bhatkhande’s Contribution to Music” av Sobhana Nayar (Popular Prakashan, Bombay, 1989):

The second important episode relates to his collection of compositions belonging to Rampur gharana.

I sig rätt trist – men låter oss återge anekdoter! Det handlar om Bhatkhandes berömda insamlande av kompositioner, och utspelar sig i en tid, inte allt för länge sedan, när kompositioner var hårt hållna hemligheter som på fullt allvar kunde ges i hemgift.

Den första viktiga episoden, om vi börjar med den (under underrubriken ”His Shrewdness”) börjar med att Bhatkhande presenteras för Ashiq Ali, en fanbärare för ett Jaipur-gharana som vi inte riktigt har koll på efter Manarang, son till självaste Sadarang. I Ashiq Alis huvud finns gharanats ovärderliga sångskatt, känd som ”Kothiwal”, sångernas hus. Men Ashiq Ali är pank. Skuldsatt. Så han går med på att sälja kompositioner till Bhatkhande, som utan skrupler inte bara skriver ner dem utan till och med spelar in dem på grammofonskivor. Detta alltså i en tid när inte ens en sådan fanbärare som Ashiq Ali själv har tillåtelse att på något sätt nedteckna de kompositioner han lärt sig – så fort de finns i fysisk form kan de ju komma i orätta händer.

Så Ashiqs far Muhammed Ali blir ursinnig. ”He lost no time in reaching Bombay … he was furious. Bhatkhande managed this situation by surrendering himself to the old ustad as his pupil and pacified him by profuse apologies. The ustad’s anger was assuaged” … okej, det här var den sämsta anekdot vi någonsin hört. Vilket västgötaklimax!

Vi provar nästa. Nu gäller det alltså kompositioner från Rampur-gharanat. Vid den här tiden styrs Rampur av nawab Hamid Ali, själv amatörmusiker av viss rang, som har som hovsångare något så overkligt som Wazir Khan: en tvättäkta ättling till Miyan Tansen. Wazir Khan sitter alltså inne med kompositioner från Tansen själv – alltings början – som han säkert är ensam om i hela Indien.

Detta utövar förstås oemotståndlig lockelse på Bhatkhande. Men hur ska han sneaka till sig dem? Jo, han ordnar en audiens hos furst Hamid själv, ”through a common friend” (som man gör), och ser till att bli upptagen som elev till fursten, inte till hovsångaren. Efter lite lärotid kan han så manipulera sin guru till att helt enkelt beordra Wazir Khan att sjunga ut, och så var det med det. Och om den här anekdoten var bättre än den förra, så var det bara mycket lite.

Nej, det finns tydligen gränser för vad man kan dramatisera. Det blev ett västgötaklimax på hela den internationella bokveckan; men ”västgötaklimax” har initialerna V och K så särskilt fördömande kan vi inte vara.

VK

6 reaktioner på ”Internationella bokveckan: sitarer med tre tumbor

  1. Det ser virkelig interessant ud med tre tumbaer. Måske Rikhi Ram ville være den første til at bygge en sådan – men om det overhovedet er en fordel at have tre tumbaer, endsige bare en toptumba, jeg tror det ikke.

    Jeg talte med Dhruba Ghosh om en dilruba med toptumba af metal. Han sagde at det ingen mening har – bare show-off, men jeg mener faktisk på en måde godt at den kan have en funktion i det at få instrumentet væk fra kroppen. Om det så er nogen fordel – det kan jeg først vide hvis jeg sidder med den, hvad jeg gerne vil.

  2. Glöm inte den tretumbade kinnari-veenan! The Met i New York har ett suveränt 1800-talsexemplar:

    Musée de la musique i Paris har ett både mer rudimentärt och mer medfaret exemplar:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s