Vår internationella bokvecka

”Nu är det internationella bokveckan” skriver alla på Facebook, och då ska man slå upp sid 52 i närmsta bok och berätta hur den femte meningen lyder. Vi tror inte att det finns någon internationell bokvecka, men vad spelar det för roll? Vi går gärna igenom en relevant del av bokhyllan, och måste förstås börja med Hindustani Music: A Tradition in Transition” av Deepak Raja (DK Printworld, New Delhi, 2005), sid 52, mening nummer fem:

In the field of Hindustani music, it may seem as if nobody knows where to start.

Det man inte vet var man ska börja med är ett officiellt, föreslagsvis statligt system för att ranka klassiska musiker efter kvalitet så de inte bara kan kalla sig ”pandit” och ”ustad”, något som Raja faktiskt obegripligt nog verkar förespråka!!

Ja, dubbla utropstecken var på sin plats.

I våra andra böcker av Deepak Raja hittar vi sömnpillren ”Based on a survey of historical works, it seems that there were 24 significant beenkars in the nineteenth century” (”Hindustani Music Today”, DK Printworld, New Delhi, 2011), ”Sangati are said to be never used in kirtanas, the argument goes, whereas a kriti usually has sangatis” (”Perspectives on Dhrupad”, Indian Musicological Society, Baroda, 1999) och ”She made up for it, however, by acquiring some of the best gurus from the Agra and Atrauli lineages, and pursuing her passion with tenacity” (Khyal Vocalism: Continuity Within Change, DK Printworld, New Delhi, 2009, och det handlar om Purnima Sen).

Nå, det är inte bara Deepak Raja som kan smälla till med en tråkig mening på sidan 52. ”Voice of the Veena: S Balachander” av Vikram Sampath (Rain Tree, New Delhi, 2012) kan mycket väl ha rekordet:

In Carnatic music parlance, this creative element is summed up by a single word: manodharma.

Chennai-entusiasten Sriram V (som kan bättre) är snäppet mindre tråkig i ”Carnatic Summer” (East West, Chennai, 2004):

In fact, for many he was the SG Kittappa of Carnatic music for such was his pitch and reach of voice.

Kapitlet levnadstecknar Musiri Subramania Iyer.

Och nu är det slut på de meningar man verkligen inte kan mjölka minsta intressant ur. Varde show!

Cameos” (essäer om karnatiska musiker kring förra sekelskiftet) av Soolamangamal Vaidyanatha Bhagavatar:

He would use in his concerts only those instruments that he was sure possessed the requisite responsive characteristics.

”He” är Tanjavur Narayanaswamy Appa och instrumenten är exemplar av mrdangam. Sammanhanget är att han brukade avkräva sångaren en sruti i förväg och bara ta med sig en enda trumma. Ville sångaren då ändra sruti, vägrade Appa stämma om. ”Appa was noted for his grace and adjustability on the platform”, skriver Carnatica.net i sitt Artistes’ Panorama – pyttsan, får då Panchamkauns äntligen använda.

* * *

Recasting the Devadasi: Patterns of Sacred Prostitution in Colonial South India” av Priyadarshini Vijaisri (Kanishka, New Delhi, 2004):

They were thus able to develop patron–client relationship with members of other ‘castes’ (and of course with poorer members of their own groups as well).¹²²

Det är vokkaliga- och lingayat-kasterna i kannadaspråkiga regioner som arrenderar ut land och lånar pengar till fattigare grannar. Lustigt nog är meningen citerad ur James Mayors ”Political Change in an Indian State” (Maohar, New Delhi, 1977) – not 122 lyder ”James Manor, 1977, p 30”. Hela ”Recasting the Devadasi” är så intill schizofreni illa skriven och granskad att vi rekommenderar den om inte annat för det!

* * *

Women of Pride: The Devadasi Heritage” av Lakshmi Vishwanathan (Roli, New Delhi, 2008):

Great composers like Annamacharya and Thyagaraja have sung lilting melodies in the genre.

Genren heter på telugu melukolupu och används för att väcka sovande gudar i templet: Vipranayarana kan (”it is possible”) ha skrivit sin klassiker i genren, ”Tirupalliyezhucchi”, särskilt för devadasin Deva Deva från Uraiyur. Nej, vi vet inte varför vi över huvud taget har den här boken.

* * *

Veena Dhanammal: The Making of a Legend” av Lakshmi Subramanian (Routledge / Taylor & Francis, New Delhi, 2009):

Subsequently, the temple-town became the centre of vīṇā manufacture, with some of the finest vinas being made there.

”The temple-town” är förstås Thanjavur och det roligaste med den här meningen är att det verkligen står en gång ”vīṇā”* och en gång ”vinas” – det diakritiska translittererandet är för jobbigt även för sina egna vurmare.

*) Egentligen är det i med prick och makron, något vi inte kan reproducera här.

* * *

Beyond Destiny: The Life and Times of Subbudu” av Lada Guruden Singh (Bharatiya Vidya Bhavan, Mumbai, 2005).

From mimicry to music concerts, he had invaded the cultural space available to the Tamilians in Rangoon but it was time that he did something different again.

Ett litet charmtroll till mening som radar två huvudsatser med olika formellt subjekt utan komma emellan och förstås börjar med en adverbialfras som bara en indier kan skriva. Det syndindiska 1900-talets tongivande musikkritiker Subbudu växer upp i Burma; i småskolan har han härmat en stammande klasskamrat (sid 42!) och nu i sextonårsåldern kompar han besökande indiska musiker – på harmonium. Så otänkbart lumpet började alltså den musikaliska banan. Det annorlunda han ska börja med är att skriva. Kapitlet heter förresten ”The Errant Star”.

”Beyond Destiny”, kommer vi ihåg, innehåller en mycket, mycket bättre mening: ”On top of it, Subbudu deliberately selected the ugliest snap of Semmangudi and filed his article” (sid 180). Vilken artikel? Jo, ”Even the dreaded Emergency has come to an end but there seems to be no end to Semmangudi”.

* * *

”‘Here’s Someone I’d Like You to Meet’” av Sheila Dhar (Oxford University Press, Delhi, 1996):

The charm of the music was greatly enhanced by my father’s fabulous introductions.

Ur den indiska klassiska musikens mest återvunna anekdot, om hur Bundu Khan spelar sarangi för en blomrabatt, och den tråkigaste meningen på hela sidan. Men! Musiken blir bättre, tycker Sheila, av att musiker, instrument, raga och ”the treasure-house of Hindustani music in general” romantiseras och mystifieras. Vi säger ju att det är vi som är Sheila Dhar!

* * *

The Music Room” av Namita Davidayal (Thomas Dunne Books, New York, 2009):

Dhondutai admired Jane’s tenacious desire to learn despite the cultural handicaps.

Jane är ”a classical violinist from England whose search for spiritual bliss had taken her into the cannabis-covered hills of Kulu-Manali and down the streets of Varanasi, and finally found an unexpected ending in this grimy heart of Bombay”. Gurun Dhondutai Kulkarni ”knew that these were hopeless cases with no musical future” men tycker liksom att Jane ändå hellre kan sitta hos henne och lära sig andningsteknik än att springa runt och röka ganja – och att ”‘This is what we should take from the west: their work ethic and desire to succeed at all odds. Instead, we take the worst things from them, like their dress habits, their bad music.’ I squirmed and giggled. I happened to be wearing my favorite stone-washed denim shorts that day and was listening to an Abba tape on my walkman.”

Har man läst hela boken förstår man att ”happened” inte är stilistik på slentrian. Davidayal tror verkligen att det bara var ett sammanträffande.

* * *

Och så:

Hira Tawaif told Saraswati (as above) during the time when Gowhar was kept by Rai Chaggan ji.

‘My Name is Gauhar Jaan!’” av Vikram Sampath (Rupa, New Delhi, 2010). Vittnesutlåtande av Gauhars mamma Malka i en rättsprocess 1890: En konfektionist i Benares vid namn Makhan Lal har stämt den stenrika, sjuttonåriga Gauhar för springnota på några lyxsarier – inte för att hon egentligen tagit dem, utan för att sinka hennes flykt till Calcutta med älskaren Rai Chaggan – och kollegan Hira har avslöjat de verkliga drivkrafterna bakom stämningen för kollegan Saraswati, som berättat för Malka.

Det här är som synes intriger som heter duga. Läs boken! Gauhar Jan är fascinerande: Indiens första skivartist (khyal i Jogiya, 1902), kurtesan till yrket, dotter till armeniske William Yeoward och Victoria Hemmings, Victoria dotter till brittiske officeren Hardy Hemmings och indiska Elijah Hemmings, född Rukmani och konverterad till kristendom. Efter havererat äktenskap konverterar Victoria sig och dottern till islam, som Malka och Gauhar Jaan: ”I was a Christian at first and now I am an Armenian; and when I was a Christian my name then was Adeline Victoria Hemmings. Gowhar was born when I had been a Christian; and her name was Angelina Yeoward.”

Indiens första skivartist: en muslim född som kristen; 50 procent armeniska, 25 procent engelska och 25 procent indiska. Dotter till en kvinna som tydligen skriver lika vackert som The King James Bible, hovsångerska i Darbhanga i norr och Mysore i söder, och medelpunkt för otaliga intriger i en värld och tid som för de allra, allra flesta läsare torde te sig genuint exotisk och lättromantiserad.

Och så såg hon ut så här:

Just det, det var bättre förr!

JV

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s