I dansens virvlar

Där fick vi så vi teg: efter allt vårt knot om dans hit och dans dit öppnade Hanna Manilla från Finland och Birju/Kishan Maharaj-eleven Quincy Charles kvällspasset på årets Sangeet Conference i Stockholm, nu på Södra Teatern, med lysande kathak. Charles slänger komposition efter komposition på tabliyan Debashish Mukherjee* tills denne måste utbrista åt publiken att ”this is without rehearsal!” – inte, gissar vi, för att skryta utan för att det blir så bra att han knappt kan tro det själv. Manilla har rejäl utstrålning, Charles enorm – och i motsats till instrumentalister som K Sridhar och Sanjay Guha som inte direkt framhäver sig själva (och ju dessutom börjar med alap) tar han scenen i besittning direkt: han är flamboyant, han är virtuos på ett självklart sätt, han är pang på rödbetan, och publiken är eld och lågor. Han är en suverän dansör och mer än någonsin känns det nog för hela publiken som att Sangeet Conference i lilla Stockholm fått besök från den stora världen.

Detta alltså från oss, som väl aldrig trott vi skulle se dans som någon höjdpunkt i något sammanhang.

Men vi börjar från början, fyra timmar tidigare: Banashri Bose Harrison har varit Sverigeambassadör i mindre än en månad, men ser ut att vara den bästa på länge. Hennes invigningstal är inte bara kort utan till och med bra: ”… shows that the people of Sweden also appreciate the feelings behind this music”; ”Thank you for your love for India and thank you for your love for Indian music.”

Mer behövs väl inte! Och mer får det väl inte heller vara!

K Sridhar: Shanmukhapriya

(Vi ber om ursäkt för kvaliteten på våra foton. Vi vet faktiskt inte hur det kunde vara så omöjligt att fotografera.)

Först ut är Sverigevännen K Sridhar, som spelar sarod men har gått i lära hos Zia Mohiuddin Dagar. Och hans alap är verkligen inte som någon annan sarodiyas. Dhrupad-rötterna hörs i både alap, jor och jhalla (och vilken mäktig gamak-jor!), även om saroden med sin korta ton inte är optimal: man får helt enkelt vänja sig vid att han spelar mot instrumentet, inte med det. Sådant har vi och  vänt oss mot (med viss truism, kan tyckas) men eftersom vi personligen inte gillar sarod (se så få skivor vi recenserat!) blir Sridhar på det här sättet en av de sarodiyor vi helst lyssnar på. Man får spetsa öronen när han broderar ut en nästan helt avklingad ton med vänsterhanden, men det är väl inte för mycket begärt att man som rasika spetsar öronen.

I gat får vi se en helt annan sida av Sridhar. Det är som att nu har han spelat bara melodi ett tag: nu ska det bli bara rytm. Direkt drar han med sig Debashish Mukherjee i en improviserad layakari som är helt otrolig, präglar hela framträdandet med ett självklart mästerskap och mynnar ut i en sawal-jawab som för en gångs skull får ta plats. Imponerade rakt igenom, och helt otippat, i alla fall av oss. Men förstås: ett så här uppenbart samspel torde vara det allra bästa sättet att underhålla i ett främmande land där publiken inte har en aning om vad det är man spelar.

Med en annan trummis än Debashish Mukherjee hade det dock kunnat gå betydligt mindre bra. Han har så vacker ton och kan spela så fjäderlätt – hur mycket han spelar blir det aldrig för mycket. Det är alltid ett nöje att lyssna på honom.

Efter Sridhar dans.

Stian Grimstad & KG West: Hemavati

Mittenpasset bjöd på mer dans (fusion: kathak och odissi!) samt Stian Grimstad och KG West i sitar-jugalbandi. Vilket redan opåsett ju är ett enormt uppsving från förra årets lustmord där fem spelade sitar på scen samtidigt.

Faktum är att det är första gången vi hör KG West utom just i den ensemblen (till vardags spelar han gitarr och sitar i bandet Siena Root) och han är en positiv överraskning. Stian Grimstad vet vi ju kan spela. Här tar de sig an ”rag Hemavant” som vi inte hört talas om, men som måste vara sydindiska Hemavati. En vänlig själ påpekar att de precis som Sridhar plockat upp en raga söderifrån med shuddha re, komal ga och tivra ma – en kombination som saknas i nordindisk musik. Ett mystiskt tema för kvällen.

Nu är det klart att det här inte är Vilayat Khan. I dubbel bemärkelse: Wests guru (konferensen listar guruer i år) är Rabindra Goswami från Varanasi, vars stil och guru Amiya Devi vi inte kan placera, och Grimstads är Ravi Shankar-eleven Gaurav Mazumdar. Men för att vara lokal sitar är det verkligen inte illa. Och efter ett lyckat framträdande med lokal sitar känns det ogint att panchamkaunsa om vilken detalj som var mer kontra mindre bra. Istället kan vi lyfta på hatten även för Hugo Widén på tabla: stadig theka från början till slut, inga överdrifter, och ändå i detta lyhörd och responsiv: vi tror att det mer än en gång hade kunnat bli farligt om inte Widén gjort något så enkelt som att gå från forte till piano, precis när det behövdes.

Sanjay Guha: Kaushi Kanada

Avslutade Stockholm Sangeet Conference 2012 gjorde Sanjay Guha med mer Ravi Shankar-sitar. Och det med den äran. En alap i Kaushi Kanada av det slaget som fångar oss redan med första frasen – efter några minuter är vi så hänförda att vi inte vet om det är en vivaditon han slänger in ett par gånger, eller om han får en av tonerna på skalan att låta så ny och främmande. Vackert är det i alla fall.

I gat kompas han av Sveriges egen Suranjana Ghosh. Men innan Sanjay och Suranjana går på har det ju dansats intensiv kathak så publiken skrek och spontanapplåderade, och duellerats med ghunghro mot tabla – fungerar verkligen lågmäld sitar direkt efter en sådan urladdning? Flera gånger känner vi nästan att det blir för rytmiskt, för underhållande i denna seriösa raga – men det går fort över. Och avslutande Bhairavi är så smäktande att skam den som har ett öga torrt.

* * *

Störst var nog ändå Sanjay Guhas alap. Och precis som K Sridhar har han påannonserat sin alap som en ”short alap”. Och det är ju just det som är problemet med ett sådant här program: att varje framförande måste hållas så kort. Tyvärr är nog det något vi i Stockholm måste leva med (underlaget räcker knappast till mer än en eftermiddag–kväll, och det behöver väl vara lite antal på programpunkterna om det ska kallas och kännas konferens) och vi får hoppas att musikerna har förståelse; det är ju verkligen över förväntan att vi fått både Sridhar, Sanjay Guha och Quincy Charles ända hit.

Skojiga missöden i år: Sridhars skor var borta när han skulle av scen; Quincy Charles tog mikrofonen från Debashish Mukherjees tabla helt utan omvsep; konferencier’n kom med blommor till Quincy Charles innan han dansat färdigt (”Oh, but I’m not finished! Was it that bad?”), mikrofonen ramlar upprepade gånger ner på Suranjana Ghoshs tabla (okej, det är inte det minsta skojigt, men hon hanterar det med gott mod) – och invigningens oljelampa går inte att tända.

Ändå blev den tänd, och årets Stockholm Sangeet Conference blev den bästa någonsin.

JV

*) I en tidigare felskrivning stod det Debashish Bhattacharya här. Debashish Bhattacharya är en hårfager gitarrist från Tollygunge. Det ber vi om ursäkt för.

4 reaktioner på ”I dansens virvlar

  1. Hemavati og Hemavanti er ikke de samme, vistnok. Jeg vender tilbage, jeg tror der er forskel … hvis jeg husker ret, er det noget med at Hemavant er SRGMPDnS, men jeg finder ud af det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s