State of the Sursringar 2012

Hur går det med sursringar?” är en fråga vi ställt oss då och då, och särskilt bra har det aldrig gått. Snart sagt det enda instrument ur den indisk-klassiska traditionen – helt klart det enda av de karismatiska instrumenten – som ingen gjort en skiva med; extra obegripligt i en sfär där så många tävlar om vem som kan vara både mest exotisk (till och med den raga-visslande ”Whistlin’ Wizard” har väl fått göra mer än en CD) och mest traditionell. Och ju mer vi säger det, desto mindre förstår vi att ingen lyssnar.

Men nu när vi bokstavligt talat har väntat i elva år får väl även vi krypa till och titta på de förvånansvärt många sursringar-spelare som faktiskt publicerar sig: inte på skiva, utan på Youtube. (Vårt långa perspektiv gör oss motvilliga att länka Youtube-klipp; de kanske försvinner; så gör dig själv en tjänst och läs det här något av de närmaste åren.)

Först ut var Joydeep Ghosh (med mottot ”in search of joy”) från Jadavpur (för svenska läsare: nästan Tollygunge) – sarodelev till Anil Roychowdhury, Radhika Mohan Moitra and Buddhadev Dasgupta. Sursringar spelade han däremot under Bimalendu Mukherjee, far till sitarvirtuosen Budhaditya Mukherjee. Här är han med en alap i Bageshree, upplagd i april 2009. Det här var den första inspelningen av sursringar, bortsett från arkivsnuttar och en amatörduett, som någonsin nådde en bred publik. Del ett av tre:

(Del två, tre.)

Genom all den halvtaskiga ljudkvaliteten strålar en briljans och en jawari som vi inte alls hade väntat oss från instrumentet. I gamak-jod inte så tonsäker, men man kan inte låta bli att gilla det – skarpt. Tonen lämpar sig verkligen; vårt intryck var och är att den är vida överlägsen saroden. Därtill är Joydeep en av mycket få musiker som lyckats få vår kräsnaste kritiker (JV) att uppskatta raga Bageshree.

I juni 2011 lades det upp en andra inspelning, i Malkauns, alap och gat, ackompanjerad på tabla. Igen, första delen av tre:

(Del två, tre.)

Och återigen, inte det tonsäkraste. Förstås är det svårt att helt misslyckas med Malkauns. Men det förvånar oss hur mycket musik som ska packas in på dessa trettio minuter, synbarligen till nästan varje pris. Vi hade trott att sursringaren skulle dra till sig mer meditativa, tålmodiga musiker. Å andra sidan hade vi inte trott att den skulle låta så här. Vi hade också trott att den skulle vara större.

Nästa uppladdning var denna storslagna Yaman (del två av fyra – del ett är mest introduktion):

(Del tre, fyra. Och fem, med tabla)

Här har Joydeep tonat ned sin jawari. Och här är det ännu svårare att misslyckas än i Malkauns. Det här är en alap vi kan lyssna på med behållning och glömma bort att det är ett ovanligt instrument. Så sent som åtta minuter in i del tre går han djupt ner i basen och ger oss sursringar som vi alltid föreställt oss sursringar. Och då säger det sig självt att det också är en alap som inte har överdrivet bråttom. Och lite senare (12:44) hittar han fraser som är rejält överraskande.

Jhallan måste vi tyvärr betrakta som en riktig urspårning. Som hade kunnat undvikas: behövs det verkligen sådan hets till och med på basinstrumenten?

Det finns faktiskt ännu mer Joydeep Ghosh på Youtube:

(Del två, tre.)

En Jog på instrument. Där är det lätt att misslyckas.

Vad är det vi har emot den moderna sitar-kultens Jog? En gång i tiden, före påfund som blues och rock, var Jog inte särskilt populär, men när den sjöngs (gärna i Agra) var det med en gravitas vi inte ens kan drömma om idag. Lyssna på Zia Fariduddin Dagars Chal-Nat (”jättestor skillnad” enligt dhrupadiyorna) på Makar Records för den kanske allra sista inspelningen. Sedan hände allt på en gång: rocken slog igenom, man upptäckte att Jog hade potential att dras åt det hållet, Ravi Shankar spelade in den på skiva på sitar (1956) och sedan har det bara gått utför. Mången sitariya har velat vara rockstjärna med en tolkning av Jog som inte längre går att känna igen från de gamla ustaderna (och som tyvärr inte heller brukar få rockens kvaliteter). Och allt som oftast ska den kläs i hård layakari – gissningsvis för att man inte förmår göra så mycket melodiskt. Lågvattenmärket hittills kanske är Shahid Parvez Synergy från 2003 – men det är i hård konkurrens.

Nej, uppenbarligen är Jog en svår raga. Det är nog därför den en gång i tiden var en liten raga: stor bara för de bästa.

Nog om detta.

Näst först på Youtube efter Joydeep Ghosh var – ”HOME MADE SUR-SHRINGAR BY / KUMAR SHANKAR”.

Ett kort klipp med dålig kvalitet av en okänd förmåga. Sedan kom en minidokumentär om instrumentmakeri där man för första gången på Youtube kunde höra Somjit Dasgupta på sursringar. Också han spelar Yaman:

Det är dock inte det första vi sett av Somjit. Redan 2005 (okej, upplagt 2008) spelade han en 300 år gammal rabab – tarmsträngad; helt unikt idag. En skiva finns på Anad Records och vi har faktiskt aldrig lyckats beställa den. (Hjälp!)

En charmig musiker vi gillar. På sursringar jobbar han väldigt mycket med chikari jämfört med Joydeep Ghosh. Bra? Dåligt?

Nästa lamm till rakning är ingen mindre än Sverigevännen Arnab Chakrabarty. Arnab har varit en stor hjälp och inspirationskälla genom åren men vi hade ingen aning om att han numera spelar sursringar. Debuten: Jaunpuri:

Sin vana trogen har Arnab själv tagit fram en helt okonventionell sursringar. Den liknr inget annat och vi får ingen uppfattning om vad greppbrädan är gjord av. Hans jaunpuri är kompromisslös, nästan otidsenligt oinsmickrande. Ett musikerskap som inte riktigt kommer till sin rätt i ett fyraminutersklipp.

En mindre proffsigt inspelad men lika respektabel Hameer, i 14 minuter. Tydligen är greppbrädan gjord av glas:

Vi gillar Arnabs minimalistiska lägenhet. Är kluvna till att han kallar sina instrument ”yxor”. Och är rätt så reserverade till att det är så lite bas i hans sursringar. Som i och för sig är en korsning mellan Mohanveena och sursringar: ”By Mohan Veena, I do not mean the Indian slide guitar that has been commercialized with that name, but a mini-sursringar (in this case, a sarod with a wooden top and flat bridge).” Få har haft roligt i Indisk klassisk musik utan taxonomi. Klart man ska korsa en sursringar med en mini-sursringar …

* * *

Så, nu har vi kommit fram till sursringar som den ska se ut. Chris Doddridge från Suffolk spelar ett enormt instrument:

Uppmärksamma läsare noterar kanske att vi inte nämnt ragan och vi har goda skäl, som vi kommer till nu/strax. Denne Chris Doddridge är ett fantastiskt original, en naturkraft som på egen hand byggt både en Rudra-veena och en surbahar. Och på surbaharen spelar han på Youtube ”raga Rupaswari”. Har man något på repertoaren som heter Rupaswari – ja, då vågar inte vi någonsin gissa vad det är man spelar, oavsett vad det låter som.

Doddrigdes enorma sursringar är dock inte hemgjord utan byggd i Indien. Den är hur stor som helst. Och den inte bara ser ut som sursringar ska se ut – han spelar den också som det anstår en sursringar. Njut av det här ögonblicket. För det är ett av få, mycket få, när vi tillstår på Panchamkauns att en anglosaxisk hippie slår indiska klassiska musiker på fingrarna. Drömsk dhrupad – på sursringar. Det kanske är lika bra att det bara är sju minuter.

* * *

Men om man ska sammanfatta State of the Sursringar 2012 – då är det Joydeep Ghosh, på gott och ont, som är The State of Sursringar. Han var först, och han är fortfarande ensam herre på en mycket, mycket liten täppa. Ingen annan sursringariya har hörts världen över i sådan omfattning.

Inget av det här hade vi kunnat tro för elva år sedan. Det var ju Anindya Banerjee som skulle ge sursringaren ett ansikte. Det var ju Jody Stecher som skulle vara The Great White Hope.

Och för elva år sedan hade vi inte minst trott att någon skulle finnas på skiva vid det här laget. That’s how crazy we are.

Samtidigt trodde man väl inte för elva år sedan att det skulle finnas en videosajt där man rutinmässigt kunde se sånt här, så det måste nog gå på ett ut.

JV, RK

Stockholm Sangeet Conference 2012

Det blir en Stockholm Sangeet Conference i år igen – den här gången på Södra Teatern, lördagen den 1 september. På programmet Sverigevännen K Sridhar (sarod), Ravi Shankar-eleven Sanjay Guha (sitar), tablaspelarna Debashish Mukherjee och Suranjana Ghosh (som förra året) samt konstellationen Palace on Wheels, som är Stian Grimstad och KG West i sitar-jugalbandi.

Japp – allt det här hinns med på en enda kväll, plus dansarna Quincy Kendell Charles (kathak), Hanna Manilla (kathak), Usha Balasundaram (Bharatanatyam), Ulrika Larsen (odissi) och Veronica Tjerned (kathak). Så det vill verkligen till att gilla dans. För dans vankas. I mängder. Riktigt mycket dans. Ja, man kunde nästan kalla det en konferens i dansens tecken.

Och som vanligt ingen surbahar. Ändå är det självklart att du ska gå på Stockholm Sangeet Conference. Det som inte alls är någon självklarhet är att vi har en årligen återkommande Sangeet Conference i den här staden, så liten som den är och så lite indier som bebor den. Få torde väl betrakta Panchamkauns redaktion som ”väl mött”, så vi säger ”mött”, helt enkelt.

Insup vår bevakning från Stockholm Sangeet Conference 2011 och 2010.

JV

Världens suraste insändare

”The black background killed it”. Sruti #332

Bla bla bla Panchamkauns recensenter är så gnälliga, felfinnare bla bla. Okej, då bjuder vi på en insändare ur julinumret av Sruti, den sydindiska tidningen om karnatisk musik (och framför allt dans):

The May issue was a true gem … but the cover design was a disappointment. It was so dull and mournful … The drawing of Ramnad Krishnan was very good, but the black background killed it.

Undertecknat ”Pavithra / by email”. En medborgare med civilkurage, som gör sin plikt, skriver till en tidning och klagar så fort hon inte gillar omslaget.

VK