Anime med Saraswati: Happy Seven

Som vi tipsade om under rubriken Saraswati världen runt: Japan figurerar den indiska musikens gudinna i hela två olika anime-serier, Happy Seven och Aquarian Age – i sin japanska form, alltså, Benzaiten 弁才天 (mer om denna gudinna här). Nu har vi sett den första: Happy Seven, en magical girl-serie från 2005.

Den dåliga Sailor Moon-kopian Sakogami Amano 迫守亜麻 är otursförföljd och upptäcker i sjunde klass en ”turforskningsklubb” bland alla de föreningsaktiviteter som japanska skolbarn håller på med. Den visar sig bestå av flickor (och en pojke, som hon snabbt blir kär i) med magiska krafter, som på lediga stunder bekämpar en sorts demoner som passar på att ta olyckligt folk i besittning och sedan ger dem fortsatt elände.

Kärnan i klubben är ”Happy Seven”, som har krafter baserade på den goda lyckans sju, en grupp gudomliga väsen i japansk gladfolktro. En av dessa sju är alltså Benzaiten, den japanska Saraswati, och hon kanaliseras här av Sarasigawa Kiku 新須川菊 (spelad av Nakahara Mai 中原 麻衣). Född 12 augusti, 159 cm lång, och: 88 cm runt tuttarna, 55 runt midjan och 88 runt höfterna. Blodgrupp B. Som det ska vara i Japan.

Man vrider sig av skratt

Tyvärr är Kiku en riktig bitch. När de sju ska sammanfattas på någon sekund i avsnitt tre visar man hur hon stjäl en annan flickas lunch. Ska det vara Saraswati? Men så är Happy Seven ingen bra serie. Nivån kan exemplifieras av att Mahiru Oki 沖まひる som kanaliserar fiskarguden Ebisu 恵比須 är lesbisk: skämtet är att hon ”gillar fisk”. Bättre än så kan Japan, landet som redan på 70-talet gav oss Rose of Versailles ベルサイユのばら och Oniisama e … おにいさまへ… och på 90-talet Revolutionary Girl Utena 少女革命ウテナ. Och som dessutom är ett land där alla gillar fisk.

Amano har själv inte superkrafter (ännu), men blir på något sätt klubbens ”manager”, och handligen kan börja. Avsnittsformen blir att de sju hittar någon elev eller lärare i skolan som inte har det så bra, avslöjar att en demon bär skulden, och nedkämpar denna summariskt varpå större harmoni. (Gradvis visar sig demonerna lyda under elevrådsordföranden Tomoya Kuki 九鬼友也, en kostymklädd fjolla som i sin tur lyder under mörkrets drottning Kokuanten 黒闇天, som av namnet att döma kanaliserar Kalaratri (!) men här mest hänger omkring i en drömvärld i lila kimono och är klyschigt ogin.)

Saraswatis, förlåt, Kikus första insats att tala om kommer så sent som i fjärde avsnittet. Någon hangaround kärar ner sig i en flata i pojkuniform, som befinns vara besatt och måste hjälpas – att bli flicka igen. Det blir Kikus (Benzaitens) uppgift: ”för jag är kvinnligast och sexigast! Oa ha ha ha ha!”

Oki propsar på att få hjälpa till, men inte för att det gäller en flatsyster utan för att bruttans namn innehåller ett kanji för haj. Verkligen super.

Klädshoppingen går – sådär:

Det visar sig efter mycket om och men att bruden är olycklig för att hennes föräldrar förbjudit henne att ägna sig åt sin stora passion – plastmodeller. När de sju låter henne bygga ett jaktplan blir hon så lycklig att demonen (en ynklig unge!) måste fly sin människohamn och kan nedkämpas av Saraswati och fiskflatan: Saraswatis insats är dock inte större än att hon svingar sin biwa som en klubba, och missar grovt.

Smörjan slutar med att modellnörden kränger på sig flickuniformen och föräldrarna accepterar hennes modellbyggande.

En lite väl postmodern behandling av denna obligatoriska animefigur, kan vi tycka. Å en sida lite problematiserande: den nördiga kvinnan kan även vara kvinnlig; den manhaftiga hetero. Å en annan lite nattståndet: tåget har nog gått för homosexuell undertext byggd med antydningar – fast nostalgi är ju inte dumt. Å en tredje sida tröttnar man aldrig på den japanska butchvurmen. Butchen måste emaskuleras till varje pris, för varje heterosexuell japanska slår om direkt så fort hon ser en butch.

Dock är det bara konceptet, att detta behöver ske, som fascinerar. De enskilda instanserna (som den här) fascinerar inte. Men strunt samma. Dealbreakern för oss är ju denna ovärdiga behandling av Saraswati.

Om vi följer henne genom avsnitten: I det femte klär hon av sig och dansar samba (för att locka kunder till Okis fiskstånd!). I det sjätte är hon knappt med. I det sjunde sätter hon ihop sin biwa med hammaren från Kuriya Kuroda 黒田くりや (som kanaliserar Daikokuten大黒天 – en japansk-buddhistisk utveckling av Shiva!) till ett ointressant supervapen som spränger mörkrets drottning halvt åt helvete (det krävs ändå att pojken i klubben kliver fram och räddar flickorna).

Avsnitt åtta handlar mycket om Kiku. Amano kommer av misstag med i en musiktävling, sedan hon råkat skriva sitt namn på Kikus bidrag. Kiku måste då ge henne sånglektioner – men hon lär sig aldrig, trots att lektionerna omfattar både pannkaksätning och löpband med elchocker, så Kiku försöker ställa upp utklädd till Amano. Det slutar med kalabalik, Amano går upp och visar att hon visst kan sjunga, hon vinner tävlingen och går vidare till nästa omgång … och måste få ytterligare ”lektioner” av allas vår gudinna.

(det är inte varje dag man ser Saraswatis underbyxor)

I avsnitt nio, en tårdrypande historia om en pojke i rullstol som dör på ett sjukhus, slåss hon och fiskflatan återigen mot en demon tillsammans, och Benzaiten får in en träff. I avsnitt tio, där Amanos egna Sailor Moon-krafter kommer fram, gör hon inget av värde; avsnitt elva handlar bara om hur de alla (nåja) tjafsar om klubbens pojkes gunst. Så även tolvte avsnittet, och nu även med elevrådsordföranden och Kokuanten inblandade. Trettonde avsnittet är en enda lång och invecklad slutstrid som mest kretsar kring huvudpersonerna, begripligt nog.

Och någon av dem är inte Kiku/Benzaiten. Men det är inte bara därför vi inte gillar serien. Fräckisarna känns nattståndna, de sju gudarna som en helt outnyttjad resurs, och Sailor Moon-plankningen för uppenbar. Det är så likt en annan serie att man måste jämföra med en annan serie, som till skillnad från Happy Seven är gjord med både hjärta och hjärna, omsorg om varje detalj och den japanska intelligenta kreativiteten i bra manga och anime som saknar motstycke i allt annat populärkulturellt berättande. Sailor Moon är en klassiker för all tid, och Happy Seven har du väl inte ens hört talas om.

Och Saraswati som bitchig pushover ska du väl få slippa. Är du en sån där Panchamkauns-läsare som bara ska se en enda anime, så inte är det den här i alla fall. Och ska du prompt se den, så se upp, om du är ovan vid anime: huvudpersonen (en sjundeklassare) har sex med en hund redan i avsnitt två. Slickandet sker under täcket, vinklat som buskis, och hunden är egentligen klubbmedlemmen Shoujou som förvandlat sig (klubben är större än Happy Seven, och hennes superkraft är att bli ett spetsliknande otyg; det här är det enda den används till) – men för riktigt inbitna hundhatare kan det nog ändå vara svårsmält.

Usch!

Nya tag med Aquarian Age utlovas härnäst!

JV

Anime: Happy Seven はっぴぃセブン. Regi: Yabuki Tsutomu 矢吹 勉 . Baserad på böcker av Kawasaki Hiroyuki 川崎 ヒロユキ. Studio: Studio Hibari スタジオ雲雀. 13 avsnitt, 2005. Label: Amuse Soft アミューズソフト販売 ASBY-3282–ASBY-3288 (7×2 DVD)

2 reaktioner på ”Anime med Saraswati: Happy Seven

  1. Visst kan man väl nämna att ”den goda lyckans sju”, som du skriver om, är baserade på 八仙過海(The Eight Sages That Cross the Sea)? Varför en av dem försvunnit i Japan är kanske också värt att undersöka?

    Nya möjligheter också till mängder av bättre illustrationer …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s