”Europeisk” violinist lever drömmen

Nu ska det väl egentligen handla om indisk klassisk musik, men vad sjutton; fiol som fiol. Titta på den här superaudio-CD:n. Bachsonater för cembalo och fiol med Marie-Pierre Langlamet på harpa istället för klaviatur. Det låter fantastiskt – nej, det är inget larv; det går inte att läsa en rad om skivan utan att få sig till livs att dels flyttade man på Bachs tid, inte minst Bach själv, alltid om musiken för diverse instrument och dels har de bara valt ut de sonater som gick att spela på harpa rakt av, så inga skumma ”arrangemang” behövdes (och Panchamkauns ska väl inte bryta den trenden) – men titta på omslaget. Det är violinisten, Lara St John, som skrider mot oss så förföriskt i lajv-kreation där mellan kolonnerna, som har givit ut den på eget skivbolag och den här gången har hon till och med överträffat 2007 års Bachsläpp:

Ja, hon har hållit på sedan 1999 och gett ut sådana här skivor med sig själv på eget skivbolag.

Och
skivbolaget
heter
Ancalagon.

But Eärendil came, shining with white flame, and about Vingilot were gathered all the great birds of heaven and Thorondor was their captain, and there was battle in the air all the day and through a dark night of doubt. Before the rising of the sun Eärendil slew Ancalagon the Black, the mightiest of the dragon-host, and cast him from the sky; and he fell upon the towers of Thangorodrim, and they were broken in his ruin.
– JRR Tolkien: ”Of the Voyage of Eärendil and the War of Wrath”, The Silmarillion

Lara St John: världens bästa människa.

JV

Fruktansvärd rasism i World of Warcraft

Till vänster: Akkarai Subbulakshmi, accompanist to the stars, en av de tre mesta och bästa violinisterna på musiksäsongen 2011 i Madras. Hon har med den äran ackompanjerat TM Krishna, R Raghavendra, Abhishek Raghuram, Lavanya Vaidhyanathan, Gayathri Venkataraghavan, Suguna Varadachari, S Sakehtaraman och levande legenden Parassala Ponammal. Tillsammans med lillasyster Sornalatha har hon gjort åtminstone tre fullängdare, varav två ragam-tanam-pallavi. En aktad violinist.

Till höger …

Jo, här sitter man i ”grodan” ro och päger noobs i World of Warcraft, och vad stöter man på för helvete om inte ”Darkscreecher Akkarai”! Darkscreecher! Hur mycket tydligare kan rasismen bli mot en indisk violinist än ”Darkscreecher”?

”Dark” som i hudfärg och ”screecher” som i att indiskor inte skulle kunna spela fiol!

Lågt, Blizzard!

RK

Anime med Saraswati: Aquarian Age – Sign for Evolution

Som vi tipsade om under rubriken Saraswati världen runt: Japan figurerar den indiska musikens gudinna i hela två olika anime-serier, Happy Seven och Aquarian Age – i sin japanska form, alltså, Benzaiten 弁才天 (mer om denna gudinna här). Happy Seven såg vi nyss och nu har vi tuggat oss igenom även Aquarian Age.

Som på alla sätt och vis är en helt annan serie än Happy Seven. Det hela handlar om tonårslosern Rumiko 留美子 och hans tråkiga rockband som kämpar för genombrottet, repande ovanför föräldrarnas konbini. Ett par manipulativa showbiz-profiler tar sig an gruppen, och förvecklingarna är av typen världens snyggaste popstjärna stjäl deras låt och får en hit med den. Inget flams och trams men heller inget som egentligen berör.

Någon gång per avsnitt får man en liten glimt av de magiska strider som diverse förvandlade tonårsflickor utkämpar i bakgrunden. För Rumikos barndomsvän Yoriko 順子, ett av bandets enda fans, är en av dem – förutbestämd att blomma ut i den stora gudinnan Benzaiten – men hon vet inte om det ännu.

Aldrig har väl en serie handlat så lite om det den faktiskt ska handla om. Animen bygger på kortspelet Aquarian Age, där man samlar och spelar ut sina magiska tjejkort mot varandra, men serien är ett platt slackerdrama och tjejkraften lyser med stor frånvaro. Inte förrän långt in i fjärde avsnittet förvandlas Yoriko till Benzaiten för första gången, och inte förrän i avsnitt åtta (av tretton!) har vi något som helst fokus på de magiska konflikterna. Först här får vi höra om de stridande fraktionerna: Arayashiki 阿羅耶識 som använder asiatisk magi, Wiz-dom som använder europeisk och de pälsklädda monstren i ”Darklore” har slagits sedan tidernas begynnelse (om vad?) och ingen vet längre varför. De senaste åren har två nya grupperingar lagt sig i: EGO (Evolutionary Girls Organization) som tror sig vara nästa steg i människans evolution, och rymdvarelserna i ”Eraser”. Till råga på allt har så kallade ”mindbreakers” givit sig in i leken: varje mindbreaker agerar ensam och hans enda superkraft är att ta kontroll över de andra stridande.

Yoriko som Benzaiten skulle blivit Arayashikis nya ledare, men om hon istället visat sig ta Saraswatis väg skulle hon hamnat i Darklore. Och tänka sig, just som hon vaknade till sina Benzaiten-krafter kom en mindbreaker och förvred henne till Saraswati.

Förstås är den tråkige Rumiko också en sådan mindbreaker, som nu får försöka ställa saker och ting tillrätta.

Spelet kan börja – men det är ju bara fem avsnitt kvar! Och då har vare sig EGO eller Wiz-Dom synts till, och ingen Eraser har givit sig tillkänna mer än som showbiz-slem. (Vi tror inte ens att serien egentligen förklarar vilka som är Erasers och vilka som är EGO.)

Så gör man förstås inte en anime och Aquarian Age: Sign for Evolution är en dålig serie. Men om man bara ser till behandlingen av gudinnan slår den Happy Seven med hästlängder. Här är hon Maha Saraswati fullt ut och inte bara Benzaiten, och istället för olidligt våp är hon en fruktansvärd kraft. Metafysiskt är Hon seriens självklara huvudperson; metafysiskt kretsar allt kring Henne.

Det gör det dock inte de facto, utan mest kring detta ointressanta rockband. Och även om hon slår Happy Sevens odugliga bimbo med hästlängder har hon begåvats med stora ormar (!?), och man kan ju lugnt säga att hon inte precis framför någon indisk klassisk musik, så det räcker inte till mer än två stjärnor. Det japanska försöket att måla indiska Saraswati som den inhemska efterapningens onda tvilling faller inte heller i god jord.

Aquarian Age är som sagt mer än bara denna serie på 13 avsnitt. I botten finns ett relativt stort kortspel och runt detta finns även spinoffmangan Aquarian Age: Juvenile Orion オリオンの少年 (här fanns planer fanns på en spelfilm, men verkar ha skrinlagts) och OVA:n Aquarian Age: The Movie. Saraswati är inte med i någon av dem och Panchamkauns måste tyvärr lämna den japanska populärkulturen för den här gången, kanske för alltid.

Det gör vi med en bild på Saraswati/Benzaiten som hon tedde sig i själva spelet:

Tänk att så vackra illustrationer kan layoutas på så fula kort.

Anime: Aquarian Age アクエリアンエイジ: Sign for Evolution. Regi: Ohashu Yoshimitsu 大橋 誉志光. Manus: Soma Kazuhiko 相馬 和彦. Studio: Broccoli 株式会社ブロッコリー, Madhouse 株式会社 マッドハウス. 13 avsnitt, 2002. Label: Victor VIBF-114–120 (7 DVD)

■ ■

Anime med Saraswati: Happy Seven

Som vi tipsade om under rubriken Saraswati världen runt: Japan figurerar den indiska musikens gudinna i hela två olika anime-serier, Happy Seven och Aquarian Age – i sin japanska form, alltså, Benzaiten 弁才天 (mer om denna gudinna här). Nu har vi sett den första: Happy Seven, en magical girl-serie från 2005.

Den dåliga Sailor Moon-kopian Sakogami Amano 迫守亜麻 är otursförföljd och upptäcker i sjunde klass en ”turforskningsklubb” bland alla de föreningsaktiviteter som japanska skolbarn håller på med. Den visar sig bestå av flickor (och en pojke, som hon snabbt blir kär i) med magiska krafter, som på lediga stunder bekämpar en sorts demoner som passar på att ta olyckligt folk i besittning och sedan ger dem fortsatt elände.

Kärnan i klubben är ”Happy Seven”, som har krafter baserade på den goda lyckans sju, en grupp gudomliga väsen i japansk gladfolktro. En av dessa sju är alltså Benzaiten, den japanska Saraswati, och hon kanaliseras här av Sarasigawa Kiku 新須川菊 (spelad av Nakahara Mai 中原 麻衣). Född 12 augusti, 159 cm lång, och: 88 cm runt tuttarna, 55 runt midjan och 88 runt höfterna. Blodgrupp B. Som det ska vara i Japan.

Man vrider sig av skratt

Tyvärr är Kiku en riktig bitch. När de sju ska sammanfattas på någon sekund i avsnitt tre visar man hur hon stjäl en annan flickas lunch. Ska det vara Saraswati? Men så är Happy Seven ingen bra serie. Nivån kan exemplifieras av att Mahiru Oki 沖まひる som kanaliserar fiskarguden Ebisu 恵比須 är lesbisk: skämtet är att hon ”gillar fisk”. Bättre än så kan Japan, landet som redan på 70-talet gav oss Rose of Versailles ベルサイユのばら och Oniisama e … おにいさまへ… och på 90-talet Revolutionary Girl Utena 少女革命ウテナ. Och som dessutom är ett land där alla gillar fisk.

Amano har själv inte superkrafter (ännu), men blir på något sätt klubbens ”manager”, och handligen kan börja. Avsnittsformen blir att de sju hittar någon elev eller lärare i skolan som inte har det så bra, avslöjar att en demon bär skulden, och nedkämpar denna summariskt varpå större harmoni. (Gradvis visar sig demonerna lyda under elevrådsordföranden Tomoya Kuki 九鬼友也, en kostymklädd fjolla som i sin tur lyder under mörkrets drottning Kokuanten 黒闇天, som av namnet att döma kanaliserar Kalaratri (!) men här mest hänger omkring i en drömvärld i lila kimono och är klyschigt ogin.)

Saraswatis, förlåt, Kikus första insats att tala om kommer så sent som i fjärde avsnittet. Någon hangaround kärar ner sig i en flata i pojkuniform, som befinns vara besatt och måste hjälpas – att bli flicka igen. Det blir Kikus (Benzaitens) uppgift: ”för jag är kvinnligast och sexigast! Oa ha ha ha ha!”

Oki propsar på att få hjälpa till, men inte för att det gäller en flatsyster utan för att bruttans namn innehåller ett kanji för haj. Verkligen super.

Klädshoppingen går – sådär:

Det visar sig efter mycket om och men att bruden är olycklig för att hennes föräldrar förbjudit henne att ägna sig åt sin stora passion – plastmodeller. När de sju låter henne bygga ett jaktplan blir hon så lycklig att demonen (en ynklig unge!) måste fly sin människohamn och kan nedkämpas av Saraswati och fiskflatan: Saraswatis insats är dock inte större än att hon svingar sin biwa som en klubba, och missar grovt.

Smörjan slutar med att modellnörden kränger på sig flickuniformen och föräldrarna accepterar hennes modellbyggande.

En lite väl postmodern behandling av denna obligatoriska animefigur, kan vi tycka. Å en sida lite problematiserande: den nördiga kvinnan kan även vara kvinnlig; den manhaftiga hetero. Å en annan lite nattståndet: tåget har nog gått för homosexuell undertext byggd med antydningar – fast nostalgi är ju inte dumt. Å en tredje sida tröttnar man aldrig på den japanska butchvurmen. Butchen måste emaskuleras till varje pris, för varje heterosexuell japanska slår om direkt så fort hon ser en butch.

Dock är det bara konceptet, att detta behöver ske, som fascinerar. De enskilda instanserna (som den här) fascinerar inte. Men strunt samma. Dealbreakern för oss är ju denna ovärdiga behandling av Saraswati.

Om vi följer henne genom avsnitten: I det femte klär hon av sig och dansar samba (för att locka kunder till Okis fiskstånd!). I det sjätte är hon knappt med. I det sjunde sätter hon ihop sin biwa med hammaren från Kuriya Kuroda 黒田くりや (som kanaliserar Daikokuten大黒天 – en japansk-buddhistisk utveckling av Shiva!) till ett ointressant supervapen som spränger mörkrets drottning halvt åt helvete (det krävs ändå att pojken i klubben kliver fram och räddar flickorna).

Avsnitt åtta handlar mycket om Kiku. Amano kommer av misstag med i en musiktävling, sedan hon råkat skriva sitt namn på Kikus bidrag. Kiku måste då ge henne sånglektioner – men hon lär sig aldrig, trots att lektionerna omfattar både pannkaksätning och löpband med elchocker, så Kiku försöker ställa upp utklädd till Amano. Det slutar med kalabalik, Amano går upp och visar att hon visst kan sjunga, hon vinner tävlingen och går vidare till nästa omgång … och måste få ytterligare ”lektioner” av allas vår gudinna.

(det är inte varje dag man ser Saraswatis underbyxor)

I avsnitt nio, en tårdrypande historia om en pojke i rullstol som dör på ett sjukhus, slåss hon och fiskflatan återigen mot en demon tillsammans, och Benzaiten får in en träff. I avsnitt tio, där Amanos egna Sailor Moon-krafter kommer fram, gör hon inget av värde; avsnitt elva handlar bara om hur de alla (nåja) tjafsar om klubbens pojkes gunst. Så även tolvte avsnittet, och nu även med elevrådsordföranden och Kokuanten inblandade. Trettonde avsnittet är en enda lång och invecklad slutstrid som mest kretsar kring huvudpersonerna, begripligt nog.

Och någon av dem är inte Kiku/Benzaiten. Men det är inte bara därför vi inte gillar serien. Fräckisarna känns nattståndna, de sju gudarna som en helt outnyttjad resurs, och Sailor Moon-plankningen för uppenbar. Det är så likt en annan serie att man måste jämföra med en annan serie, som till skillnad från Happy Seven är gjord med både hjärta och hjärna, omsorg om varje detalj och den japanska intelligenta kreativiteten i bra manga och anime som saknar motstycke i allt annat populärkulturellt berättande. Sailor Moon är en klassiker för all tid, och Happy Seven har du väl inte ens hört talas om.

Och Saraswati som bitchig pushover ska du väl få slippa. Är du en sån där Panchamkauns-läsare som bara ska se en enda anime, så inte är det den här i alla fall. Och ska du prompt se den, så se upp, om du är ovan vid anime: huvudpersonen (en sjundeklassare) har sex med en hund redan i avsnitt två. Slickandet sker under täcket, vinklat som buskis, och hunden är egentligen klubbmedlemmen Shoujou som förvandlat sig (klubben är större än Happy Seven, och hennes superkraft är att bli ett spetsliknande otyg; det här är det enda den används till) – men för riktigt inbitna hundhatare kan det nog ändå vara svårsmält.

Usch!

Nya tag med Aquarian Age utlovas härnäst!

JV

Anime: Happy Seven はっぴぃセブン. Regi: Yabuki Tsutomu 矢吹 勉 . Baserad på böcker av Kawasaki Hiroyuki 川崎 ヒロユキ. Studio: Studio Hibari スタジオ雲雀. 13 avsnitt, 2005. Label: Amuse Soft アミューズソフト販売 ASBY-3282–ASBY-3288 (7×2 DVD)