Season 2011: Den komplette smörsångaren

Sång: Yesudas. Fiol: ? Mrdangam: Trichy Harikumar. Ghatam: Vaikom Gopalakrishnan. Sabha: Shri Parthasarathy Swami Sabha. Datum: 17 december. Highlights (i ett digert program): ”Harivarasanam” i Madhyamavati av G Devarajan, ”Swagatham Krishna” i Mohanam av Oothukadu Venkatasubbaier, ”Margazhi Thingal” i Nattai av Andal Thiruppavai, ”Nagumomu” i Abheri, ”Chakkani Raja” i Karaharpriya, ”Upucharamu” i Bhairavi och ”Evarito ne Deludi” i Manavati av St Thyagaraja, ”Karunai Ganapatye” (?) i Priyadarshini

Stackars Yesudas! När det är dags för violinistens solo får han allvarliga problem med medhörningen, med stämningen – ja, plötsligt fungerar ingenting! Sruti-boxen justeras med bestämda tag, och violinisten tvingas sluta spela och stämma om. (Tanpuran? Hörs ändå inte.) Det är en väldig tur att ingen annan sångare i hela Madras har sådana här problem. Trist för violinisten – han får trösta sig med att det är han som fått kvällens hittills största ovation, Yesudas överglänsande. Yesudas får trösta sig med att allt detta mixtrande får honom att framstå som oerhört kunnig, krävande och in charge.

Och för oss är dessa passiv-aggressiva formuleringar, som vi funderat ut, en stor tröst.

Men vi börjar från början. För ett par dagar sedan dekade vi på Dakshinamurthy Auditorium (så långt från tanken orkade vi släpa oss!) till okända förmågan Radha Kalyanaraman, i hopp om att hon skulle vara en halvkläckt 20-åring så man kunde få sig lite kvinnlig fägring (det var en tant), i väntan på levande legenden OS Thyagarajan, som kallats ”Oh yes! Thyagarajan” för att han varit så bra. Samtidigt var hela resten av Mylapore och såg Yesudas på Brahma Gana Sabha. En sångare vi bojkottat hela våra liv – vi har inte bara inga skivor, vi har aldrig ens sett så mycket som ett Youtubeklipp med Yesudas och anledningen är förstås att han är kristen och sjunger karnatisk klassisk musik. Det enda raka är så klart ett totalt avståndstagande. Så vi dekade på Dakshinamurthy i väntan på OST.

Som var något av en besvikelse. Hans alapchari är gudabenådad, men nu var det benchen som dominerade: Thiruvarur Bhaktavatsalam på mrdangam och ”John Cleese” Vaikom Gopalakrishnan på ghatam. Ett dunder och en bombasm som blev som en thavilprocession där OST:s röst bara blev en tutande lur ovanpå. Medelåldern i publiken var oerhört respektingivande och då ungdomen uppenbarligen var på Yesudas kände vi oss sorgligt malplacé. När någon gubbe mitt i konserten började hålla tal till OST:s ära gick vi hem och surade.

Sedan kom resten av Mylapore hem, eld och lågor: ”The best concert I’ve heard in years”, ”one of the best concerts ever” (!?), ”no other living singer has such voice culture”, ”Yesudas is now also my spiritual guru” (!), samt ”the most complete singer of all”, ”the most complete singer of all” och ”the most complete singer of all”.

Så: I kväll spelar Padmavathy Anathagopalan veena med Jayanthi Kumaresh på Music Academy men vi har låtit oss övertalas att istället gå och höra Yesudas på Parthasarathy Swami Sabha. Naturligtvis ger damerna en av 2012 års bästa konserter: lika bra, sägs det, som Parimalam med Kalpakam Swaminathan & SR Padmavathy. Och Yesudas visar sig vara, åtminstone i kväll, en ren smörsångare, men när en konsert närmar sig fyratimmarsstrecket får man väl åtminstone lov att skriva någonting. Så vi skriver att Yesudas sjunger med en laptop på scen, där han läser texterna innantill för att han inte kommer ihåg dem. Detta förstås för att han faktiskt är ”the most complete singer of all” – det enda han inte sjunger i kväll är ”Kolaveri di” – och har en större repertoar än han kan memorera, men bättre kan man samtidigt knappast illustrera hur sydindisk musik skiljer sig från den nordindiska. I Madras gör man noll och inga som helst försök att tilltala västerlänningar, som förstås vill ha tradition sedan medeltiden* och absolut inga datorer på scen – knappast ens en srutibox. För Yesudas och hans publik är det här bara samtida musicerande i en indisk genre, inte något som ska marknadsföras som hundratals år äldre än det är.

Och det är inte det enda positiva man kan säga om den här konserten. Yesudas har en sonor stämma och en enorm teknik. Och huvudnumret, S:t Thyagarajas ”Upucharamu” i Bharavi, är faktiskt fullständigt monumentalt. Här visar han att han är kapabel till en klassicism som i alla fall sätter oss på plats. Men till det kommer mer än tre timmar smörsång. Vi är på helt fel plats, men har så bra biljetter att vi inte kan gå (rent logistiskt).

Nå. Det är Parthasarathy Swami Sabha: vi kommer om inte annat för maten. Deras dosa med kokbanan är den bästa varmrätt vi ätit på hela säsongen, kanske värd tre timmar smörsmång?

Parthasarathy Swami Sabha, från Thiru-Vi-Ka High Road. Finns det någon ursäkt för att inte vara där?

Gnällspikar kan läsa The Hindus mer svassande recension.

SPECIAL CORRESPONDENT

*) Mer och mer även på hemmaplan, där de flesta klassiska lyssnare gått över till ”early music” och ”historically informed performance”. Och fjärran vore det väl oss, bloggande på svenska, att egentligen invända mot detta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s