Season 2011: Furstlig underhållning

Sång: Prins Rama Varma av Travancore. Fiol: S Vartadarajan. Mrdangam: Trichy Harikumar. Ghatam: Suresh. Sabha: Naadhabrahmam, Dakshinamurthy Auditorium.

■ ■ ■ ■

När vi började skriva om indisk klassisk musik var det dels för att vi var trötta på texter som förutsatte att läsaren var total novis, dels för att vi ville väcka intresse för denna världens bästa konstform. (Dels med larvet ”En stor sitar från 1869”.) Kanske naivt trodde vi att detta skulle gå att kombinera.

Med åren har vi insett att folket diggar ett mer redovisande skrivande – till och med den redan insatte verkar föredra att idissla – som utgår från att läsaren står som fågelholk medan man går igenom musikhistorisk bakgrund för femtioelvte gången. So mote it be! Södra Indiens klassiska musik är som bekant mer komponerad än Nordindiens och bygger till stor del på en repertoar från en ”treenighet” kompositörer: S:t Thyagaraja (1767–1847), Muthuswami Dikshitar (1775–1835) och Syama Sastri (1762–1827). Att de benämns som ”treenighet”, ett så laddat ord, visar hur centrala de är. Den som vill vara indie kan ju då istället paxa någon av de många lite mer moderna kompositörer som uppförs allt som oftast – och störst av dem är Swathi Thirunal (1813–1846), maharadja av Travancore på Sydindiens västkust; så stor att han är ”den fjärde medlemmen” av treenigheten.*

Maharadja Swathi Thirunal, med son.

Så nog har maharadjan sina fans. Vi har till exempel en vän som gärna lämnar Madras mitt i musiksäsongen och kuskar tvärs över hela Indien med tåg eller till och med buss för att få höra lite mer Swathi Thirunal på en konkurrerande festival i Trivandrum. Att inte ens han förra året var på det klara med att maharadjan har en nu levande ättling som är både furste av Travancore och konsertmusiker – prins Rama Varma – och att det är just han som arrangerar festivalen i Trivandrum – visar väl att denne furste inte direkt förhäver sig. Gissningsvis har han som högadlig sitt på det torra, och behöver inte marknadsföra sig för brödfödan.

Den 14 december ser vi denne furste på gratis-sabhan Naadhabrahmam, som hyr Daxinamurthy Hall på elitskolan PS Senior Secondary, i princip bara runt hörnet från Mylapore-tanken. Säsongens första konsert för oss och bästa möjliga introduktion för jetlaggade resenärer. Prinsen är nämligen ingen highbrow-klassisk mästare på briga, och han vet om det, och tar sina framföranden helt åt andra hållet. Här är varje kriti långsam, mjuk och sagolikt vacker, och sjungs med ett saligt leende på de furstliga läpparna. Rama Varma är alltid smakfull, aldrig tar han sig vatten över huvudet, och som (vågar vi påstå) ingen annan vaggar han in en i hur vacker karnatisk musik kan vara.

Detta trots den ökänt hårtslående Trichy Harikumar på mrdangam. Fursten får det ackompanjemang han vill ha, och visar oss Harikumar från en sida som få torde ha sett. Inte ens den omfattande tanin förtar intrycket: Harikumar och Suresh spelar en kuraippu med ett (1!) slag per takt, en märklig upplevelse.

I Indiens guru-shishya-parampara-kultur kunde man tro att det går en obruten linje av musikalisk skolning från maharadjan till prins Rama Varma, men det gör det inte alls. Han började ta musiklektioner 1983, på eget bevåg, och har sedan 1994 varit elev till Balamuralikrishna. Som ju gjort sig känd som något av en maverick – vilket ger prinsens musik en extra dimension. För här finns inte bara ljuv romantik, utan det underfundiga bubblar nästan alltid under ytan. I kväll smittar det av sig på alla han sjunger med. Det är roligt med karnatisk musik.

Prinsen på skiva: Swathi Veena

AlbumSwathi VeenaVeena: Prins Aswathi Tirunal Rama Varma av Tranvancore. Mrdangam: Ananthakrishnan. Label:  Manorama Music (Heritage Series). Innehåll: ”Alarsara Parithaapam” i Surutti, ”Saaramaina” i Behag, ”Chaliye” i Brindavani, ”Bhogeendra Shaayenam” i Kundalavarali, ”Jamuna Kinare” i Mishrapiloo, ”Kaanthanodu Chennu” i Nilambari, ”Bhaavayaami Raghu Raamam” ragamalika, ”Vishveshwar” i Sindhubhairavi – allt av maharadja Swati Thirunal av Travancore (1813–1846)

■ ■ ■ ■

Till er som inte kunde närvara på Naadabrahma kan vi rekommendera en skiva med prinsen:  Swathi Veena på Manorama Music. Här sjunger han inte utan spelar istället veena; faktiskt ganska sagolik sådan. Å det mest tillbakalutade spelar han åtta spår, det längsta 17 minuter, alla Swathi Thirunal-kompositioner. En hel CD utan ett enda snabbt parti!

Det här, med bara veena och mrdang, blir förstås något helt annat än den uppsluppna stämningen på scen med sång, fiol och halfbench. Här handlar det bara om musiken, inte alls om prins Rama Varma. Kanske är det för att han spelar förfaderns musik: det kommer ju på så sätt att handla om hela hans familj, med automatik i en förlängning också om honom, utan att han behöver sätta någon särskild prägel. Det är knappast en nackdel, och kanske är det just därför han idag är en suverän uttolkare.

Nilambari är till exempel en raga som lovar det allra rundaste. Här sträcker sig potentialen ända ut i det sublima, fast med bara socker. Självklart bor det granne med kitsch. Eftersom det blir så tillintetgörande bra när Nilambari görs rätt blir man allt som oftast besviken, och ragan är som ett lackmuspapper. Prins Rama Varma hanterar den med glans. Eller rättare sagt utan glans: bara lyssna på hur han drar karakteristiska G–>S över greppen på veenan utan att smöra.

* * *

Den enorma styrka den karnatiska musiken har i sin komponerade repertoar – och vad det betyder för musiken – är ett ämne vi får anledning att återkomma till under säsongen. Kanske något paradoxalt är det främst lite större musiker som över huvud taget kan misslyckas, när det ska tolkas om och tas risker och tas ut svängar och improviseras mer våghalsigt: en något så när kompetent musikstuderande kan mycket väl mejsla ut en lysande konsert bara genom att låta materialet tala för sig självt. Så gör också Prins Rama Varma, i en utsträckning som är ovanlig för en så pass senior sångare. Ska du bara ha en skiva med en äkta prins, är det antingen den här eller en halvtaskig europeisk utgåva med pakhawajsolo av Chhatrapati Singh av Bijna som finns att tillgå†, och vad oss anbelangar är valet enkelt.

* * *

Den 14 december är en kall kväll i Madras, och det blåser hårt in genom sidodörren. Daxinamurthy Hall är fylld till brädden. Att säkert ett tiotal är utlänningar borde väl glädja karnatikerna, som ju emellanåt beklagat sig över utlänningarnas förkärlek för ”those Hindustani folks”. Att större delen av dessa tycks studera slagverk oroar dock åtminstone oss.

Apropå takt och ton, förresten: En europeisk (fransk? belgisk?) flöjtstuderande meddelade mrdangam Harikumar att ”he may be a prince, but you are the king!”. Vi har nog aldrig i verkliga livet tidigare hört något så opassande.

STAFF REPORTER

Semmangudi

*) På 1900-talet gavs maharadjans kompositioner ut i tryckt form, sammanställda av sångarlegendaren Semmangudi Srinivasa Iyer. Vissa av dem fanns bevarade i notation, till andra fanns bara poesin kvar, och Semmangudi skrev då ny musik till dessa.

Men: han berättade aldrig vilka, eller hur många, dessa var. Det kanske är ett eller två stycken som är Semmangudi – eller det kanske är allt utom ett eller två stycken. Kanske är det alltid Semmangudi vi hör när vi beundrar maharadjans tonkonst.

Balachander

Konstigt, kan man tycka som utlänning. Och då kommer det strax en annan utlänning som ska visa vilken mycket finare människa han är, och säger att det bara är ett eurocentriskt perspektiv och så här gör man helt enkelt i Indien. Men det var långt ifrån alla indier som ville acceptera Semmangudis fasoner, utan det blev årtiondets skandal i karnatiskt musikliv. Rödast av alla såg dåtidens gosse Ruda, den självlärde veena-avantgardisten Balachander: han var övertygad om att Semmangudi skrivit allting själv, tillskrivit det en gammal kung för att få sina verk att gå till historien – och att Swathi Tirunal Rama Varma, maharadja av Travancore från 1829 till 1846, aldrig hade existerat. »The non-person “Swati Tirunal-hoax”, the one who-never-existed, the fictitious figure fraudulently foisted on the music-world, not only distorts “history”, but also defrauds “posterity”« – följ länken och läs hela hans utläggning, där han jämför det hela med Bofors-skandalen. Ja, det var bättre förr!

†) Masters of Tala på Wergo, framtagen av Peter Pannke. Chhatrapati Singh (som in i det sista kallade sig raja och aldrig ”prince”) var förstås en pakhawajspelare av guds nåde men skivan är bara sisådär: ena hälften är dunderseriöst trumsolo och andra hälften har lehra av någon skum bhajan-ensemble med både surbahar och harmonium.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s