Mer flöjt för folk som inte gillar flöjt: Amar Nath

Album: Rain Melody. Bansuri: Amar Nath. Tabla: Somnath Mukherjee. Swarmandal: Sukhamar Chandra. Maharishi Gandharva Veda 150016 CD (raga Megh)

■ ■ ■

JV:s recension av okände Manose Singh fick oss att fundera. För till skillnad från RK förstår vi vad han menar. Om man inte skriver under på tantkari och flöjt – vad finns det då för flöjt att lyssna på?

Något förenklat slits norra indiens klassiska instrumentalmusik mellan tantkari och gayaki ang. Ska man spela som ett stränginstrument (rabab, been) eller som en sångare sjunger? Så dyrt och heligt som det försäkras att sången är alltings moder borde svaret vara givet. Men tantkarin är oerhört stark, inte minst förstås för att stränginstrument som sitaren, naturligt lämpad för att spela just som ett stränginstrument, har så stark ställning*. Det är från tantkarin vi har formen alap-jor-jhalla, och utan alap-jor-jhalla tyvärr i mångas huvuden ingen riktig klassicism. Alap-jor-jhalla har spelats inte bara på rabab, been, sitar och sarod utan på sarangi, på fiol, på jaltarang, på orgel. Den har till och med stöpt hela den vokala dhrupad-alapen i sin form.

Och förstås har den spelats på flöjt; spelas hela tiden på flöjt. De största flöjtisterna, Pannalal Ghosh och Hariprasad Chaurasia, är ju sprungna ur Allauddin Khans Maihar-gharana. Från Allauddins guru Wazir Khan beenkar via Allauddin (sarod) och hans dotter Annapurna Devi (surbahar) samt eleven Ravi Shankar (sitar), har stränginstrumentens alap-jor-jhalla brett ut sig över flöjtisterna. De har alla tagit flöjtister som elever:

Titta särskilt på de röda namn dit ingen röd linje går: dessa har lärts upp i gayaki ang men själva tagit till sig alap-jor-jhallan, eftersom den är så dominerande och så definierande för klassicism på instrument. Bholanath Prasannas söner har tagit steget; så även Pravin Godhkini, vars pappa själv lärde sig spela flöjt modellerat efter Kirana-sångare.

Tycker man då inte att flöjten lämpar sig för att efterapa stränginstrument, då finns det inte många kvar att lyssna på. Släktträdet ovan spårar åtminstone 95 procent av alla bansuriyor vi hört.

Nu är det ingen slump att Maihar-gharanat tagit över så här, för den enorma ragadari som bott i Allauddins elever torde vara vida överlägsen lokal flöjtistkultur från Varanasi. Det måste vara därför Maihar-flöjtisterna kommit att dominera så. Och det känns överflödigt att påpeka att om folk i gemen haft något emot alap-jor-jhalla på flöjt, då hade det inte gått.

Men om man nu ändå inte tycker att flöjten lämpar sig för att efterapa stränginstrument, vad finns det då att lyssna på, när Manose Singh bara hade gjort en enda klassisk skiva?

Jo, en flöjtist som spelat in en j–a massa heter Amar Nath, och kommer från en familj blåsare i Varanasi. Bhairav, Todi, Shudda Sarang, Bhimpalasi, Madhuvanti/Marwa, Durga, Malkauns, Lalit och Megh har han spelat in på nio CD för europeisk-indiska new age-organisationen Maharishi Gandharva Veda: ”even when no one is present to listen, playing the music 24 hours a day in your home or workplace generates a peaceful, soothing atmosphere”. Ända sedan 90-talet har vi haft en av dem liggande, nämligen Megh. Efter JV:s brandfackla satte vi den i spelaren.

18 minuter alap, ingen jor-jhalla, 14 minuter vilambit och 13 minuter drut. Någon som heter Sukhamar Chandra som drar på sin swarmandal en gång efter varje fras. Det är ingen vidare avancerad Megh, inget vidare innovativt, det är enformigt, och det är så långsamt att Somnath Mukherjee knappt kan kompa det på tablan.

Ändå är det inte dåligt. Man frestas att tänka att musiken har en hög lägstanivå, men det har den inte alls – det går att spela Megh betydligt sämre än så här: Det hade kunnat vara på samma nivå men fullständigt smaklöst. Nu är det, ända fram till drutan (innehåller trumsolo med flöjtlehra!), verkligen så meditativt som det anstår Maharishin. Tablaljudet är platt och tråkigt – men det torde också vara det sämsta man kan säga om skivan. Någonstans är väl också det en av musikens styrkor: att raga-bhava räcker så långt.

Det är inte skivan som får folk som inte gillar flöjt att köpa åtta skivor till. Och visst är den harmlös. Men harmlös betyder just harmlös. Tre stjärnor!

VK, JV (grafik)

*) För många män kanske en rent fallisk särställning! Och ur den synvinkeln blir väl blåsinstrument problematiska.

2 reaktioner på ”Mer flöjt för folk som inte gillar flöjt: Amar Nath

  1. Ah ja. Jeg kan huske at jeg hørte på noget af det for lang tid siden. Det var en ørkenvandring, så kedeligt at jeg bare slukkede. Det var vist nok den samme fløjtenist. Livet er for kort til indisk musik spillet som en mislykket parodi.

  2. På allmän begäran har vi ju börjat bara skriva positivt om allt. Då vill vi passa på nu och berätta (positivt!) att vi är glada åt dina ärliga kommentarer!

    VK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s