Season 2011: Den komplette smörsångaren

Sång: Yesudas. Fiol: ? Mrdangam: Trichy Harikumar. Ghatam: Vaikom Gopalakrishnan. Sabha: Shri Parthasarathy Swami Sabha. Datum: 17 december. Highlights (i ett digert program): ”Harivarasanam” i Madhyamavati av G Devarajan, ”Swagatham Krishna” i Mohanam av Oothukadu Venkatasubbaier, ”Margazhi Thingal” i Nattai av Andal Thiruppavai, ”Nagumomu” i Abheri, ”Chakkani Raja” i Karaharpriya, ”Upucharamu” i Bhairavi och ”Evarito ne Deludi” i Manavati av St Thyagaraja, ”Karunai Ganapatye” (?) i Priyadarshini

Stackars Yesudas! När det är dags för violinistens solo får han allvarliga problem med medhörningen, med stämningen – ja, plötsligt fungerar ingenting! Sruti-boxen justeras med bestämda tag, och violinisten tvingas sluta spela och stämma om. (Tanpuran? Hörs ändå inte.) Det är en väldig tur att ingen annan sångare i hela Madras har sådana här problem. Trist för violinisten – han får trösta sig med att det är han som fått kvällens hittills största ovation, Yesudas överglänsande. Yesudas får trösta sig med att allt detta mixtrande får honom att framstå som oerhört kunnig, krävande och in charge.

Och för oss är dessa passiv-aggressiva formuleringar, som vi funderat ut, en stor tröst.

Men vi börjar från början. För ett par dagar sedan dekade vi på Dakshinamurthy Auditorium (så långt från tanken orkade vi släpa oss!) till okända förmågan Radha Kalyanaraman, i hopp om att hon skulle vara en halvkläckt 20-åring så man kunde få sig lite kvinnlig fägring (det var en tant), i väntan på levande legenden OS Thyagarajan, som kallats ”Oh yes! Thyagarajan” för att han varit så bra. Samtidigt var hela resten av Mylapore och såg Yesudas på Brahma Gana Sabha. En sångare vi bojkottat hela våra liv – vi har inte bara inga skivor, vi har aldrig ens sett så mycket som ett Youtubeklipp med Yesudas och anledningen är förstås att han är kristen och sjunger karnatisk klassisk musik. Det enda raka är så klart ett totalt avståndstagande. Så vi dekade på Dakshinamurthy i väntan på OST.

Som var något av en besvikelse. Hans alapchari är gudabenådad, men nu var det benchen som dominerade: Thiruvarur Bhaktavatsalam på mrdangam och ”John Cleese” Vaikom Gopalakrishnan på ghatam. Ett dunder och en bombasm som blev som en thavilprocession där OST:s röst bara blev en tutande lur ovanpå. Medelåldern i publiken var oerhört respektingivande och då ungdomen uppenbarligen var på Yesudas kände vi oss sorgligt malplacé. När någon gubbe mitt i konserten började hålla tal till OST:s ära gick vi hem och surade.

Sedan kom resten av Mylapore hem, eld och lågor: ”The best concert I’ve heard in years”, ”one of the best concerts ever” (!?), ”no other living singer has such voice culture”, ”Yesudas is now also my spiritual guru” (!), samt ”the most complete singer of all”, ”the most complete singer of all” och ”the most complete singer of all”.

Så: I kväll spelar Padmavathy Anathagopalan veena med Jayanthi Kumaresh på Music Academy men vi har låtit oss övertalas att istället gå och höra Yesudas på Parthasarathy Swami Sabha. Naturligtvis ger damerna en av 2012 års bästa konserter: lika bra, sägs det, som Parimalam med Kalpakam Swaminathan & SR Padmavathy. Och Yesudas visar sig vara, åtminstone i kväll, en ren smörsångare, men när en konsert närmar sig fyratimmarsstrecket får man väl åtminstone lov att skriva någonting. Så vi skriver att Yesudas sjunger med en laptop på scen, där han läser texterna innantill för att han inte kommer ihåg dem. Detta förstås för att han faktiskt är ”the most complete singer of all” – det enda han inte sjunger i kväll är ”Kolaveri di” – och har en större repertoar än han kan memorera, men bättre kan man samtidigt knappast illustrera hur sydindisk musik skiljer sig från den nordindiska. I Madras gör man noll och inga som helst försök att tilltala västerlänningar, som förstås vill ha tradition sedan medeltiden* och absolut inga datorer på scen – knappast ens en srutibox. För Yesudas och hans publik är det här bara samtida musicerande i en indisk genre, inte något som ska marknadsföras som hundratals år äldre än det är.

Och det är inte det enda positiva man kan säga om den här konserten. Yesudas har en sonor stämma och en enorm teknik. Och huvudnumret, S:t Thyagarajas ”Upucharamu” i Bharavi, är faktiskt fullständigt monumentalt. Här visar han att han är kapabel till en klassicism som i alla fall sätter oss på plats. Men till det kommer mer än tre timmar smörsång. Vi är på helt fel plats, men har så bra biljetter att vi inte kan gå (rent logistiskt).

Nå. Det är Parthasarathy Swami Sabha: vi kommer om inte annat för maten. Deras dosa med kokbanan är den bästa varmrätt vi ätit på hela säsongen, kanske värd tre timmar smörsmång?

Parthasarathy Swami Sabha, från Thiru-Vi-Ka High Road. Finns det någon ursäkt för att inte vara där?

Gnällspikar kan läsa The Hindus mer svassande recension.

SPECIAL CORRESPONDENT

*) Mer och mer även på hemmaplan, där de flesta klassiska lyssnare gått över till ”early music” och ”historically informed performance”. Och fjärran vore det väl oss, bloggande på svenska, att egentligen invända mot detta.

Season 2011: Furstlig underhållning

Sång: Prins Rama Varma av Travancore. Fiol: S Vartadarajan. Mrdangam: Trichy Harikumar. Ghatam: Suresh. Sabha: Naadhabrahmam, Dakshinamurthy Auditorium.

■ ■ ■ ■

När vi började skriva om indisk klassisk musik var det dels för att vi var trötta på texter som förutsatte att läsaren var total novis, dels för att vi ville väcka intresse för denna världens bästa konstform. (Dels med larvet ”En stor sitar från 1869”.) Kanske naivt trodde vi att detta skulle gå att kombinera.

Med åren har vi insett att folket diggar ett mer redovisande skrivande – till och med den redan insatte verkar föredra att idissla – som utgår från att läsaren står som fågelholk medan man går igenom musikhistorisk bakgrund för femtioelvte gången. So mote it be! Södra Indiens klassiska musik är som bekant mer komponerad än Nordindiens och bygger till stor del på en repertoar från en ”treenighet” kompositörer: S:t Thyagaraja (1767–1847), Muthuswami Dikshitar (1775–1835) och Syama Sastri (1762–1827). Att de benämns som ”treenighet”, ett så laddat ord, visar hur centrala de är. Den som vill vara indie kan ju då istället paxa någon av de många lite mer moderna kompositörer som uppförs allt som oftast – och störst av dem är Swathi Thirunal (1813–1846), maharadja av Travancore på Sydindiens västkust; så stor att han är ”den fjärde medlemmen” av treenigheten.*

Maharadja Swathi Thirunal, med son.

Så nog har maharadjan sina fans. Vi har till exempel en vän som gärna lämnar Madras mitt i musiksäsongen och kuskar tvärs över hela Indien med tåg eller till och med buss för att få höra lite mer Swathi Thirunal på en konkurrerande festival i Trivandrum. Att inte ens han förra året var på det klara med att maharadjan har en nu levande ättling som är både furste av Travancore och konsertmusiker – prins Rama Varma – och att det är just han som arrangerar festivalen i Trivandrum – visar väl att denne furste inte direkt förhäver sig. Gissningsvis har han som högadlig sitt på det torra, och behöver inte marknadsföra sig för brödfödan.

Den 14 december ser vi denne furste på gratis-sabhan Naadhabrahmam, som hyr Daxinamurthy Hall på elitskolan PS Senior Secondary, i princip bara runt hörnet från Mylapore-tanken. Säsongens första konsert för oss och bästa möjliga introduktion för jetlaggade resenärer. Prinsen är nämligen ingen highbrow-klassisk mästare på briga, och han vet om det, och tar sina framföranden helt åt andra hållet. Här är varje kriti långsam, mjuk och sagolikt vacker, och sjungs med ett saligt leende på de furstliga läpparna. Rama Varma är alltid smakfull, aldrig tar han sig vatten över huvudet, och som (vågar vi påstå) ingen annan vaggar han in en i hur vacker karnatisk musik kan vara.

Detta trots den ökänt hårtslående Trichy Harikumar på mrdangam. Fursten får det ackompanjemang han vill ha, och visar oss Harikumar från en sida som få torde ha sett. Inte ens den omfattande tanin förtar intrycket: Harikumar och Suresh spelar en kuraippu med ett (1!) slag per takt, en märklig upplevelse.

I Indiens guru-shishya-parampara-kultur kunde man tro att det går en obruten linje av musikalisk skolning från maharadjan till prins Rama Varma, men det gör det inte alls. Han började ta musiklektioner 1983, på eget bevåg, och har sedan 1994 varit elev till Balamuralikrishna. Som ju gjort sig känd som något av en maverick – vilket ger prinsens musik en extra dimension. För här finns inte bara ljuv romantik, utan det underfundiga bubblar nästan alltid under ytan. I kväll smittar det av sig på alla han sjunger med. Det är roligt med karnatisk musik.

Prinsen på skiva: Swathi Veena

AlbumSwathi VeenaVeena: Prins Aswathi Tirunal Rama Varma av Tranvancore. Mrdangam: Ananthakrishnan. Label:  Manorama Music (Heritage Series). Innehåll: ”Alarsara Parithaapam” i Surutti, ”Saaramaina” i Behag, ”Chaliye” i Brindavani, ”Bhogeendra Shaayenam” i Kundalavarali, ”Jamuna Kinare” i Mishrapiloo, ”Kaanthanodu Chennu” i Nilambari, ”Bhaavayaami Raghu Raamam” ragamalika, ”Vishveshwar” i Sindhubhairavi – allt av maharadja Swati Thirunal av Travancore (1813–1846)

■ ■ ■ ■

Till er som inte kunde närvara på Naadabrahma kan vi rekommendera en skiva med prinsen:  Swathi Veena på Manorama Music. Här sjunger han inte utan spelar istället veena; faktiskt ganska sagolik sådan. Å det mest tillbakalutade spelar han åtta spår, det längsta 17 minuter, alla Swathi Thirunal-kompositioner. En hel CD utan ett enda snabbt parti!

Det här, med bara veena och mrdang, blir förstås något helt annat än den uppsluppna stämningen på scen med sång, fiol och halfbench. Här handlar det bara om musiken, inte alls om prins Rama Varma. Kanske är det för att han spelar förfaderns musik: det kommer ju på så sätt att handla om hela hans familj, med automatik i en förlängning också om honom, utan att han behöver sätta någon särskild prägel. Det är knappast en nackdel, och kanske är det just därför han idag är en suverän uttolkare.

Nilambari är till exempel en raga som lovar det allra rundaste. Här sträcker sig potentialen ända ut i det sublima, fast med bara socker. Självklart bor det granne med kitsch. Eftersom det blir så tillintetgörande bra när Nilambari görs rätt blir man allt som oftast besviken, och ragan är som ett lackmuspapper. Prins Rama Varma hanterar den med glans. Eller rättare sagt utan glans: bara lyssna på hur han drar karakteristiska G–>S över greppen på veenan utan att smöra.

* * *

Den enorma styrka den karnatiska musiken har i sin komponerade repertoar – och vad det betyder för musiken – är ett ämne vi får anledning att återkomma till under säsongen. Kanske något paradoxalt är det främst lite större musiker som över huvud taget kan misslyckas, när det ska tolkas om och tas risker och tas ut svängar och improviseras mer våghalsigt: en något så när kompetent musikstuderande kan mycket väl mejsla ut en lysande konsert bara genom att låta materialet tala för sig självt. Så gör också Prins Rama Varma, i en utsträckning som är ovanlig för en så pass senior sångare. Ska du bara ha en skiva med en äkta prins, är det antingen den här eller en halvtaskig europeisk utgåva med pakhawajsolo av Chhatrapati Singh av Bijna som finns att tillgå†, och vad oss anbelangar är valet enkelt.

* * *

Den 14 december är en kall kväll i Madras, och det blåser hårt in genom sidodörren. Daxinamurthy Hall är fylld till brädden. Att säkert ett tiotal är utlänningar borde väl glädja karnatikerna, som ju emellanåt beklagat sig över utlänningarnas förkärlek för ”those Hindustani folks”. Att större delen av dessa tycks studera slagverk oroar dock åtminstone oss.

Apropå takt och ton, förresten: En europeisk (fransk? belgisk?) flöjtstuderande meddelade mrdangam Harikumar att ”he may be a prince, but you are the king!”. Vi har nog aldrig i verkliga livet tidigare hört något så opassande.

STAFF REPORTER

Semmangudi

*) På 1900-talet gavs maharadjans kompositioner ut i tryckt form, sammanställda av sångarlegendaren Semmangudi Srinivasa Iyer. Vissa av dem fanns bevarade i notation, till andra fanns bara poesin kvar, och Semmangudi skrev då ny musik till dessa.

Men: han berättade aldrig vilka, eller hur många, dessa var. Det kanske är ett eller två stycken som är Semmangudi – eller det kanske är allt utom ett eller två stycken. Kanske är det alltid Semmangudi vi hör när vi beundrar maharadjans tonkonst.

Balachander

Konstigt, kan man tycka som utlänning. Och då kommer det strax en annan utlänning som ska visa vilken mycket finare människa han är, och säger att det bara är ett eurocentriskt perspektiv och så här gör man helt enkelt i Indien. Men det var långt ifrån alla indier som ville acceptera Semmangudis fasoner, utan det blev årtiondets skandal i karnatiskt musikliv. Rödast av alla såg dåtidens gosse Ruda, den självlärde veena-avantgardisten Balachander: han var övertygad om att Semmangudi skrivit allting själv, tillskrivit det en gammal kung för att få sina verk att gå till historien – och att Swathi Tirunal Rama Varma, maharadja av Travancore från 1829 till 1846, aldrig hade existerat. »The non-person “Swati Tirunal-hoax”, the one who-never-existed, the fictitious figure fraudulently foisted on the music-world, not only distorts “history”, but also defrauds “posterity”« – följ länken och läs hela hans utläggning, där han jämför det hela med Bofors-skandalen. Ja, det var bättre förr!

†) Masters of Tala på Wergo, framtagen av Peter Pannke. Chhatrapati Singh (som in i det sista kallade sig raja och aldrig ”prince”) var förstås en pakhawajspelare av guds nåde men skivan är bara sisådär: ena hälften är dunderseriöst trumsolo och andra hälften har lehra av någon skum bhajan-ensemble med både surbahar och harmonium.

Världens bästa stad

Visst är det synd att världens bästa stad inte längre har någon fungerande sophämtning utan bara ett farligt underskott på vatten och så vidare – och blotta teoretiska möjligheten att detta måste gå hand i hand oroar förstås. Men så här ser det i alla fall ut i världens bästa stad: busshållplatsen Mylapore Tank på RK Mutt Road gör reklam inte för Oreos eller RKMV utan för Nithyasree Mahadevan.

Varför vi åker till Chennai

I år efter år har vi tänkt att nej, man kanske skulle ta och åka ner till The Music Season i Chennai. Men programmen har inte lockat oss kräsna kritiker. Tills så idag när vi gick igenom chennaidecemberseason.com, rubriken Morning Academic Sessions at the Music Academy:

December 29 
8.05 AM–8.50 AM: Professor Tim Hoffman: Authentic Indian music on traditional Japanese instruments – koto & shakuhachi

Vad i helvete, tänkte vi. Autentiskt!

Tim Hoffman visar sig ha en hel ”Indo-Japanese Music Exchange Association” och har gjort en CD ”along with leading vocalist of India’s Benares gharana, top koto artist of Japan, and two celebrated tabla artists of India”. Så skriver han alltså själv. Vilken fullfjädrad orientalist: Han har gjort en skiva tillsammans med inte mindre än fyra asiatiska musiker – leading, top och celebrated – och bemödar sig ändå inte att nämna dem vid namn.

Honom måste vi ned och ifrågasätta på Music Academy.

För sent insåg vi att det vi tittat på var förra årets program. Tim Hoffman höll sin lec-dem den 29 december 2010.

Men då var planet och hotellet redan bokat och gick inte att boka av. Vi ses på The Season!

Vill ni oss något så bor vi på Karpagam, bredvid Mylapore-tanken. Skulle publicerat en bild här men vi har bara 29 minuter kvar av de 30 gratis man får på flygplatsen i mellanstoppet Frankfurt, och på 29 minuter med deras uppkoppling hinner man knappt ladda WordPress startsida.

Och då har vi fått lägga några minuter på att begära inloggningsuppgifter via SMS – till det som ändå är gratis.

Varför krångla till det?

Ser fram emot krångelfria Chennai!

JV, RK

Mer flöjt för folk som inte gillar flöjt: Amar Nath

Album: Rain Melody. Bansuri: Amar Nath. Tabla: Somnath Mukherjee. Swarmandal: Sukhamar Chandra. Maharishi Gandharva Veda 150016 CD (raga Megh)

■ ■ ■

JV:s recension av okände Manose Singh fick oss att fundera. För till skillnad från RK förstår vi vad han menar. Om man inte skriver under på tantkari och flöjt – vad finns det då för flöjt att lyssna på?

Något förenklat slits norra indiens klassiska instrumentalmusik mellan tantkari och gayaki ang. Ska man spela som ett stränginstrument (rabab, been) eller som en sångare sjunger? Så dyrt och heligt som det försäkras att sången är alltings moder borde svaret vara givet. Men tantkarin är oerhört stark, inte minst förstås för att stränginstrument som sitaren, naturligt lämpad för att spela just som ett stränginstrument, har så stark ställning*. Det är från tantkarin vi har formen alap-jor-jhalla, och utan alap-jor-jhalla tyvärr i mångas huvuden ingen riktig klassicism. Alap-jor-jhalla har spelats inte bara på rabab, been, sitar och sarod utan på sarangi, på fiol, på jaltarang, på orgel. Den har till och med stöpt hela den vokala dhrupad-alapen i sin form.

Och förstås har den spelats på flöjt; spelas hela tiden på flöjt. De största flöjtisterna, Pannalal Ghosh och Hariprasad Chaurasia, är ju sprungna ur Allauddin Khans Maihar-gharana. Från Allauddins guru Wazir Khan beenkar via Allauddin (sarod) och hans dotter Annapurna Devi (surbahar) samt eleven Ravi Shankar (sitar), har stränginstrumentens alap-jor-jhalla brett ut sig över flöjtisterna. De har alla tagit flöjtister som elever:

Titta särskilt på de röda namn dit ingen röd linje går: dessa har lärts upp i gayaki ang men själva tagit till sig alap-jor-jhallan, eftersom den är så dominerande och så definierande för klassicism på instrument. Bholanath Prasannas söner har tagit steget; så även Pravin Godhkini, vars pappa själv lärde sig spela flöjt modellerat efter Kirana-sångare.

Tycker man då inte att flöjten lämpar sig för att efterapa stränginstrument, då finns det inte många kvar att lyssna på. Släktträdet ovan spårar åtminstone 95 procent av alla bansuriyor vi hört.

Nu är det ingen slump att Maihar-gharanat tagit över så här, för den enorma ragadari som bott i Allauddins elever torde vara vida överlägsen lokal flöjtistkultur från Varanasi. Det måste vara därför Maihar-flöjtisterna kommit att dominera så. Och det känns överflödigt att påpeka att om folk i gemen haft något emot alap-jor-jhalla på flöjt, då hade det inte gått.

Men om man nu ändå inte tycker att flöjten lämpar sig för att efterapa stränginstrument, vad finns det då att lyssna på, när Manose Singh bara hade gjort en enda klassisk skiva?

Jo, en flöjtist som spelat in en j–a massa heter Amar Nath, och kommer från en familj blåsare i Varanasi. Bhairav, Todi, Shudda Sarang, Bhimpalasi, Madhuvanti/Marwa, Durga, Malkauns, Lalit och Megh har han spelat in på nio CD för europeisk-indiska new age-organisationen Maharishi Gandharva Veda: ”even when no one is present to listen, playing the music 24 hours a day in your home or workplace generates a peaceful, soothing atmosphere”. Ända sedan 90-talet har vi haft en av dem liggande, nämligen Megh. Efter JV:s brandfackla satte vi den i spelaren.

18 minuter alap, ingen jor-jhalla, 14 minuter vilambit och 13 minuter drut. Någon som heter Sukhamar Chandra som drar på sin swarmandal en gång efter varje fras. Det är ingen vidare avancerad Megh, inget vidare innovativt, det är enformigt, och det är så långsamt att Somnath Mukherjee knappt kan kompa det på tablan.

Ändå är det inte dåligt. Man frestas att tänka att musiken har en hög lägstanivå, men det har den inte alls – det går att spela Megh betydligt sämre än så här: Det hade kunnat vara på samma nivå men fullständigt smaklöst. Nu är det, ända fram till drutan (innehåller trumsolo med flöjtlehra!), verkligen så meditativt som det anstår Maharishin. Tablaljudet är platt och tråkigt – men det torde också vara det sämsta man kan säga om skivan. Någonstans är väl också det en av musikens styrkor: att raga-bhava räcker så långt.

Det är inte skivan som får folk som inte gillar flöjt att köpa åtta skivor till. Och visst är den harmlös. Men harmlös betyder just harmlös. Tre stjärnor!

VK, JV (grafik)

*) För många män kanske en rent fallisk särställning! Och ur den synvinkeln blir väl blåsinstrument problematiska.

Manose: Suskera – Solo Bamboo Flute

Album: Suskera – Solo Bamboo Flute. Bansuri: Manose Singh. Label: Garuda Records (2002). Innehåll: Yaman, Jog, Bageshree

“While the roots of these ragas lie in the classical North Indian tradition, this playing does not adhere to any specific gharana or aesthetic. Manose plays each piece according to what is in his heart. His experience in a variety of genres, such as jazz, and bluegrass, has also colored his understanding and expression. The results are profound, unique and very beautiful – quite different than the traditional blend of sitar, tabla, and tanpura.”
– Massage Magazine

“For those interested in slower, gentler, but still refreshing musical accompaniment for a workout, meditation, or massage – or purely for one’s own enjoyment – Suskera provides supremely enjoyable renditions of these classical Indian melodies.”
– Mysteries Magazine

“For anyone who loves the sound of the flute, this CD will give you deep satisfaction … Suskera means ‘the sigh’ and that is what you will do when the flute of Manose touches your heart.”
– Natural Beauty & Health

Jaha, nu när vi citerat tre recensioner, av en flöjtskiva, av en ung nepales utan direkt stamtavla, från Massage Magazine (!), Mysteries Magazine (?) och Natural Beauty & Health (!?) tror ni förstås att ni vet vad som komma skall. Vi står i begrepp att göra oss lustiga över kreti och pleti, massörer och flummare, som dristar sig till att försöka recensera den indiska klassiska musik som bara Panchamkauns förstår!

Men så är det inte alls. Det här är citat som används i marknadsföringsmaterialet och vi återger dem här för att vi i stort sett håller med.

Suskera bjuder verkligen, som Mysteries Magazine skriver, på ”slower, gentler” flöjtism. Här finns bara alap, så precis som Massage Magazine skriver är det ”quite different than the traditional blend of sitar, tabla and tanpura” (argumentvurpan att blanda in sitar får man helt enkelt tänka bort) och en skiva med enbart alap är ju faktiskt ”unique”. Massage Magazine har också rätt i att Manose tar ut svängarna ragadariskt. Han är upplärd av någon som studerat med Bismillah Khan (!) men är även ”världsmusiker” som gjort fusion med allt från Nepals rockelit till Deva Premal: riktiga purister har inget att hämta här men är man däremot säker i sin egen ragadari (Yaman, Jog, Bageshree – ingen rocket science direkt!) är det bara roligt att höra Manose gå loss.

Som Natural Beauty & Health skriver, ”for anyone who loves the sound of the flute”. Här blir det på ytan knepigare. Vi brukar ju säga att vi ”inte gillar flöjt”. Men det gäller i första hand den mer pipiga sydindiska flöjten – i nordindisk musik är det vi ogillar hur flöjten används. För inget annat instrument är väl så mycket mer lämpat för alap än för jor-jhalla och gat! Ändå ska även flöjten hela tiden passas in i mallen, som en rund kloss i ett fyrkantigt hål.

För i alap tycker vi ju om bansuri. Vi ”love the sound of the flute”! Suck! Manoses flöjt har rört våra hjärtan.

Okej, skivan är inte hur bra som helst. Varje alap slutar mitt i – han liksom bara slutar spela – istället för att bringas till någon musikalisk avslutning; allt han tar sig för på jakt efter gränserna är inte av godo; och stora delar av Jog är faktiskt riktigt tveksam, som så vanligt med Jog. (Hur kan den vara så populär?)

Men om ni någon gång velat göra allt det där som folk förutsätter att ni gör när ni lyssnar på indisk klassisk musik – släcka ner, tända ljus, tända rökelse och sitta på kuddar och vara harmoniska – då har ni med Suskara för en gångs skull chansen. Vem vill sitta på kuddar och titta på en ljuslåga till Vilayat Khan i 120 kilometer i timmen? Till Kumar Gandharva? Till GNB?

Det går med dhrupad, till en viss gräns. Hos Zia Mohiuddin Dagar och Bahauddin Dagar går det ibland hela skivan igenom. En eller annan perifer figur har väl också gjort en skiva där det går. Nu har Manose, från Nepal, gjort en till. Nio år senare är det fortfarande hans enda klassiska skiva. Några stjärnor är den allt värd, även om det inte är fyra eller fem!

JV