Äntligen lite Rampur!

Album: Gharana: Rampur Sahaswan. Sång: Ghulam Sadiq & Ghulam Abbas Khan. Sarangi: Kamal Sabri (för Ghulam Sadiq). Harmonium: Sajjad Ahmad Khan (för Ghulam Sadiq), Amit Gokhale (för Ghulam Abbas). Tabla: Ballu Khan Warsi & Sudhir Pandey (för Ghulam Sadiq), Ghulam Sultan Niyazi (för Ghulam Abbas). Label: Nupur Audio NMI-410. Innehåll: Bairagi, tarana i Yaman, bhajan i Mishra Kirwani; Bihag, Puriya-Kalyan, thumri.

■ ■ ■

I tidernas begynnelse trodde vi att Rampur-Sahaswan (hädanefter ”Rampur”!) var ett gharana vilket som helst – Gwalior, Agra, Kirana, Jaipur, Patiala, Prasuddhu-Monohar. Men nej: det är ett gharana på undantag. Det har i princip bara Rashid Khan på dagens konsertmattor (en sångare som vi konstigt nog inte skrivit om) och ska kanske snarare jämföras med smågharanor som Delhi, Bhendibazar och Shamchaurasi. Förutom det visserligen stora namnet Rashid Khan har vi exakt tre skivor med Sulochana Brahaspati*, och någon stenkaka med Nissar Hussain har man väl hört; länge har det varit allt.

Den här veckan har vi dock fått tag i en maffig utgåva från Nuipur Audio: Gharana: Rampur Sahaswan, med Ghulam Sadiq Khan och sonen Ghulam Abbas på var sin CD. Ghulam Sadiq är elev och som vi förstår det svärson till Mushtaq Hussain Khan, som också var Sulochana Brahaspatis Rampur-guru. Ett släktträd kanske vore på sin plats, eftersom JV lagt några timmar på att rita det:

Click to embiggen! Släktträdet visar förstås bara en liten del av alla söner och döttrar.

Mushtaq Hussains svärfar Inayat Hussain gifte sig med dottern till Haddu Khan, hovsångare av Gwalior, och tyngre kan det ju inte bli. Gissningsvis blev Gwaliorinflytandet då så starkt att till exempel Deepak Raja helt kan strunta i Rampur när han går igenom dagens khyalgharanor.

Och något finns det helt klart hos Ghulam Sadiq Khan som påminner om Gwaliorveteraner som Ghulam Hassan Shagan. Denne har ju plägat krumbukta sig med rösten – vi minns en konsert i Stockholm där han sjöng med stängd mun – och det här uppvisandet av tillkrånglad sångteknik är något vi starkt förknippar med den gamla världen; denna gläjde funnen i själva hantverket och inte bara i melodins abstraktion. Ghulam Sadiq sjunger ofta och länge med något som påminner om Indrakishore Mishras baklängesgamaka: Det är svårt att beskriva, men det är långsam tAnbazi där rörelsen från ton till ton blir viktigare än själva tonerna; där tonen ibland inte ens tas, och där den definitvt aldrig tas på taktslaget. Det är sångteknik av den sorten som präglar ett helt framträdande.

En fördel med detta är att det avviker så mycket från gängse praxis att det automatiskt blir underhållande att lyssna på. En nackdel är att man faktiskt inte alltid förstår vad han sjunger, och en annan är att det är så avvikande att det inte går att knyta ihop med resten av sången. Men allt detta åsido spänner Ghulam Sadiqs akrobatik från det musikaliskt obegripliga ända upp till det musikaliskt mästerliga. Sonen, på skiva två, inleder mycket långsammare i en nästan dhrupadinfluerad Bihag, men glädjande nog visar det sig att han håller denna tradition vid liv, närmast identiskt.

Vad märkligare är sjunger de gärna på det här sättet även i snabbt tempo. Där tycker vi inte att det passar, och kliar oss i huvudet.

Allt som allt är Gharana: Rampur Sahaswan blandad kompott. Faderns bhajan känns som ren utfyllad, sonens mininummer i Puriya-Kalyan som en besvikelse (men hans thumri bra!) – och fadern ger sig i kast med vår favorittarana i Yaman; inte det säkraste sättet att hålla sig väl med oss. För att göra en lång historia kort har Jal Balaporia sjungit in den rakt av, utan krusiduller, som tarana mår bäst av, och en rad andra sångare har misshandlat den på ett eller annat sätt. Vanligast är att man strykt antaran. Ghulam Sadiq imponerar lite genom att faktiskt sjunga hela texten, men fyller ut med så mycket akar att det inte längre fungerar som tarana.

Det kan inte bli mer än tre stjärnor, även om sonen är bättre än vi trodde. Han har en förmåga att sjunga utanför boxen och ända in i drut växla ner i riktigt långsamt tempo, där han flyter ovanpå tablan i långa, höga, extatiska toner. Kanske en sufisk extas? Bihag sjungs med text om Ali.

Och då måste vi också få ett och annat sagt om trestjärniga khyalskivor. Det finns nog läsare som inte vill lyssna på en skiva med lägre betyg än fyra – ”livet är för kort”, ”det finns så mycket bra musik” etc. Dessa läsare gillar nog egentligen inte khyal. Trestjärnig khyal är inte dålig musik.

Sulochana Brahaspati: La tradition lyrique du khyal 3

Vi hade en grand old time när vi hörde den. Men det kanske allra bästa med Gharana: Rampur Sahaswan var att den fick oss att vilja lyssna på en av våra favoritskivor igen: Sulochana Brahaspati på Makar Records. Inspelad 1994, när hon fyllde 60 år, och så bra som khyal kan bli.

Sulochana sjunger inte mycket som Ghulam Sadiq och Ghulam Abbas. Men lite: rörelsen från ton till ton är viktigare här också än själva tonerna, men inte bara i tAnbazi utan i sävlig bol-alap, där den är så långsam att den kan omfatta utvikningar till andra toner. När tonen aldrig nås när man tror blir det en spänning i musiken som är få förunnad; varje ton som en bågsträng: eller

like a blade
bent point to scabbard to evade
my homing shaft

på mer än ett sätt: linjen spänns verkligen till bristningsgränsen och studsar tillbaka.

TAnbazin är istället ofta en enda lång meend, upphackad som en eftergift till rytmen. Och om det fungerar. Hon får det att fungera i 70 minuter Bhairav. Ragornas herre. Det är precis så vi vill ha det – det slår två ragor plus utfyllnad vilken dag som helst. Det vore oförskämt att säga att inte alla indiska klassiska musiker kan bära Bhairav i 70 minuter. Men det går inte att komma ifrån att få har gjort det på skiva.

Det är en tung raga, och tunga texter: först om Rama, sedan om ॐ, sedan om anahata-nada; minst två av dem av maken Acharya Brahaspati. På tabla kompar Dayam Ali Qadri, och på sarangi självaste Sabri Khan. Vi får aldrig glömma hur bra de här gamla skivorna från Makar Records var.

Ja, den är faktiskt ännu bättre: alltsammans nästan försvinner bakom en obarmhärtigt högt mixad tanpura, så att hur snabbt det än går står det helt stilla. Just det: precis sånt larv som vi vände oss emot i The Wires ”recension” av Pran Nath. För där var det helt enkelt inte sant.

Här är det bortom sant och falskt. Och självklart beror det mer på Sulochana än på tanpura och produktion. Man kan inte önska mer i livet, i världen, än att en skiva ska vara så här bra. Gharana: Rampur Sahaswan växte i och med att den fick oss att spela den.

Album: La tradition lyrique du khyal 3. Sång: Sulochana Brahaspati. Sarangi: Sabri Khan. Tabla: Dayam Ali Qadri. Makar Records MAKCD005 (Bhairav: alap, vilambit ektal, madhyalaya jhaptal och drut teental)

■ ■ ■ ■ ■

VK

*) Men vi vet att hon har gjort en fjärde: Poorvi och Surdasi Malhar, på Virgin Records. Har ni den så hör för all del av er.

4 reaktioner på ”Äntligen lite Rampur!

  1. ”Det kan inte bli mer än tre stjärnor, även om sonen är bättre än vi trodde” – va; varför trodde ”vi” något illa om sonen? Vi begriper det inte.

    JV, RK!

    • Hm, där fick ni mig! Det är väl bara sånt man slänger ut sig, av någon allmän vilja att kokettera med att musiken ständigt förfaller; att det var bättre förr. Men nej, vi trodde inget illa om Ghulam Abbas. För ett par veckor sedan hade vi ju aldrig hört talas om honom.

      VK

  2. ”Det här uppvisandet av tillkrånglad sångteknik är något vi starkt förknippar med den gamla världen; denna gläjde funnen i själva hantverket och inte bara i melodins abstraktion” – vad är det för skillad på det och India Archives CD-häften om ”stroke-craft”, som du brukar bitcha om?

    JV, RK!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s