Flowering Buds: Kaivalya Kumar

Album: Flowering Buds: Sadhana. Sång: Kaivalya Kumar. Tabla: Kishor Pandey. Harmonium: Vishwanath Kanhere. Label: Legendary Legacy ADO-5. Innehåll: Bilaskhani Todi, Sohini, Suha Kanada + Nirgunibhajan

■ ■ ■

Kohinoor of Kirana Gharana! Angel of Swaras! Intellectual Performer*; Vertur of God! Son of a Legend; Lovable Person! Youngest Ever Commander over Taal & Laya! Adorable & Pleasant Personality! Kind & Generous to Spectators! Undisputed Emperor of Melody! Master of Mellifluous Voice! A performer in Constant Demand … Real Resident of Swarasangam!

Vem är det? Kaivalya Kumar förstås! K för Kohinoor of Kirana, A för Angel of Swaras, I för Intellectual Perfomer osv. Det är så han marknadsför sig, och överdrivet självförhärligande är förstås mer regel än undantag i nordindisk klassisk musik och vi ondgör oss då och då över detta men här kan man ju inte värja sig. Det är så mycket att man måste dra på mun, utan ironi. Och vad tusan – dålig är han ju inte.

I fjol visste vi inte vem han var, när vi läste om honom i Deepak Rajas Khyal Vocalism: Continutity Within Change. Men nu skulle vi lyssna på neo-Kirana, och då gick det som tur var att få tag i en skiva med honom: Sahdhana i Legendary Legacys Flowering Buds-serie. Han är en riktig gharanedar (något han själv förstås påpekar i termer som ”fullblod”), sonson till en student till ustad Abdul Karim Khan, och har en sällsynt lättlyssnad och lättrörlig röst. Och han har gjort en skiva om än inte utan harmonium, så i alla fall med orgeln lågt i mixen. Det tar en halvtimme innan vi reagerar på den.

Men när vi nu lyssnar på Neo-Kirana jämför vi allt med Balakrishnabuwa Kapileshwari, utan pardon. Och där är Kohinoor of Kirana, Angel of Swaras, inte i närheten. I hans allra bästa stunder kan man tänka att allt som skiljer honom från dåtidens mästare är ljudkvaliteten och det aktiva tablakompet. Men allt som oftast hör man att – knappast.

Även en långsam gammal Kiranasångare kunde hålla spänningen uppe med små utbrott av mikrotanbazi ända från första minuten, men det fanns en mystik i deras vilambit som Kumar Gaurav saknar. Och den mystiken kommer inte från historiens dimslöjor, utan från lugnt och långsamt musicerande. Det som kanske inte var Kirana från början – Abdul Karim Khans stenkakor rymde ingen lång vilambit, så det går inte att säga – men det som i alla fall sägs ha varit med ända från hans svåger Abdul Wahid. Det som definitivt har varit med så länge vi kunnat göra det rättvisa på skiva.

Han pratar med Deepak Raja om att kompensera för Kiranas svagheter:

Especially in vilambit laya, we are inclined to make the rhythm almost irrelevant. Without disturbing the essential melodic fluidity of Kirana vocalism, I try to allow the poetry and the rhythm a bigger role in the communication of the emotionality of the raga.

Och det kan låta behjärtansvärt, men i praktiken betyder det en snabbare, hetsigare musik; om inte metronomiskt snabbare så med ett fokus på denna metronomiska hastighet som förr inte fanns i Kirana. Det är främst därför vi ger Sadhana tre stjärnor istället för fyra. En del föredrar säkert snabbare musik, vi gör det inte. Det är väl ingen smaksak? Långsam musik visar en detaljerna i världen och verkligheten, så nära att man kan ana sprickor i illusionen. Långsam musik drar fram kusliga väsen ur skuggorna; man kan nästan ana dem. Och ni vill hellre lyssna på tabla med en sångare ovanpå?

JV, VK

*) Nog är han en Intellectual Performer! Det var säkert Abdul Karim också, men han lät det inte prägla intrycket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s