Liveblogg: Stockholm Sangeet Conference 2011

15:00 – Stämplar in på Musikmuséet på utsatt starttid. Och Stockholm Sangeet Conference 2011 har långt ifrån börjat. Soundcheck med Shipra Nandy. Betalande åskådare i lokalen: uppskattningsvis fem. Men maten börjar dukas upp (de vanliga samosorna), liksom en vinbar – förra årets Sangeet Conference serverade ingen alkohol, så för den alkoholiserade delen av Panchamkauns (hick) ser årets konferens ut att bli den bästa på minst tolv månader.

Startfältet är dock radikalt annorlunda från 2010. Det vi minns från då är Stian Grimstad (sitar) med Moa Danielson på tabla, samt slidegitarristen Manish Pingle influgen från Indien. I år väntar vi på självskrivna namn som Suranjana Ghosh och Shipra Nandy, samt en sydindisk flöjtist, en himla massa dans och så kvällens snackis. Mer om denna senare. De enda som snackar om den nu är vi – några andra är ju inte här.

15:15 – Ljuskedjorna på plats. Så även ett tjugotal åskådare!

20111015-152118.jpg

15:30 – Ooh. En surbaharspelare av rang sätter sig i tredje raden, utan att något sus går genom vår okultiverade publik. Ambassadören håller samtidigt kvällens (redan) tredje tal. Senast vi mötte en indisk ambassadör hade hon hyrt in Jasraj till en bröllopsfest. Hellre då det här; mycket hellre!

15:45 – En bhajan in i Shipra Nandys uppträdande kan vi konstatera att museet lyckats ordna en riktigt osvensk konsertupplevelse, där musiken bara är ett av många starka ljudintryck. Något prasslar, något ramlar med ett brak, något skriker och något har Downs syndrom. Men på scen är det också något som spelar väldigt underhållande tabla, och det är Debashish Mukherjee. Man kanske borde lyssna mer på musik där en aktivt musicerande tabla är något entydigt positivt. Man kanske borde ha lite roligare.

15:50 – Knappt hade vi skrivit detta förrän vi bokstavligt talat fick en skrikande unge i knät. Instant karma.

16:00 – I pausen visas även bilder på barn. Vi ser i baren att schemat har lagts om, så att indiska musiker går på sist (men Nandy först?). Efter några minuter Odissidans till förinspelat skval kan vi alltså vänta oss kvällens stora snackis: inte mindre än fem sitariyor ska upp på scen samtidigt i vad som enligt källor nära en av sitariyorna ska vara en ”jugalbandi mellan två jugalbandipar” plus en ”dark horse”. Panchamkauns väntar med spänning och tar kvällens första glas rött. Första, alltså, i hela publiken.

16:15 – Och njuter av dansen.

20111015-162009.jpg

På allvar. Fint med Odissi. I publiken nu: säkert hundra.

16:45 – Å ena sidan, nu är vårt tålamod slut. Vi vet egentligen vad vi tycker men eftersom vi inte förstår oss på dans säger vi ingenting. Å andra sidan: det står massor av människor med sitarer och prylar vid scenkanten och väntar på att det ska ta slut – kunde de verkligen inte väntat backstage?

17:15 – Nu är de på scen allihop och stämmer. Fem sitarer! Varav en Rikki Ram! Once in a lifetime!

Här fick vi äntligen med alla på samma foto: Stian Grimstad; Kalle Mossige Norheim och KG Westman med Ravi Shankar-sitarer; Håkan Almkvist och Tomas Larsson. (Mossige Norheim – där ett efternamn att verkligen avundas.) På tabla både Hugo Widén och Moa Danielson, för ju fler som spelar sitar, desto fler ska ju också kompa. Allt detta resultar i Bhairavthatvarianten av raga Vibhas, sägs det. Och förstås hundraprocentigt olidligt. I skrivande stund fem sitarer i ”unison” som spelar lehra bakom en tabladuo.

17:35 – Nu när de fått hålla på ett tag kan vi väl medge att det bara är till åttio procent olidligt, fast resterande 20 procent håller inte Spitzenklasse. De tar en vända var, men med väldigt lite manöverutrymme – för varje vända är snart så kort att de inte har möjlighet att göra något, och ska ha en lika lång mukhda. Musiken … den händer bara inte, i allt detta omtugg. Fem sitariyor på scen varav säkert tre hade kunnat ge en riktigt bra konsert på egen hand: Varför?

I publiken talas det om att det är som en musiklektion. Som på en musikskola i Indien. Men ska det inte vara som på en konsert? Det hade vi velat. Den 1 december ska Stian Grimstad och Moa Danielson spela på samma museum utan alla dessa andra. Ett hett tips.

17:50 – Nu: pardhant från Danielson. Välkommen omväxling i det här uppträdandet.

18:00 – Precis som man kunde gissa rev denna tour-de-force ner öronbedövande applådåskor. Men de otaliga keruberna i publiken är otröstliga. Alltid nåt.

18:20 – Nu kathak till levande musik av Stian Grimstad och Debashish Mukherjee. Ambassadören har gått, surbaharspelaren har gått – men det kanske är nu det börjar?

18:25 – Debashish Mukherjee klagar på medhörningen. Förstås. Det hör till skrået. Eller så är det bara vi som inte kan glömma Zakir Hussains uppror för fem år sedan.

18:30 – Debashish Mukherjee tar nu ut sin frustration över medhörning och mix i en sadistisk sawal-jawab med, eller snarare mot, dansösen. Bäst hittills.

20111015-183634.jpg

18:55 – Det var bra dansat. Debashish Mukherjee avslutar med ett imponerande tablasolo, kanske för att han strax följs av tablasolo och vill visa vem som är boss.

19:00 – Nu har inte mindre än tre par tabla burits upp på scen. Suranjana Ghosh ger inte slaget förlorat.

20111015-190516.jpg

Spelet kan börja. Till förinspelad lehra.

19:20 – På harmonium. Men Suranjana Ghosh är boss. Vilken solotabla! Gott och väl fem minuter utan markerad sam och ändå känner man sig genuint musicerad. Ingenting förstår vi av tablasolo, men ändå känner vi oss genuint underhållna. Det här är kvällens höjdpunkt, utan egentlig konkurrens. Och tack vare oss får hon kvällens första trefaldiga ovation – det är hon väl värd, inte minst för att hon spelar själv och inte låter studenterna ta över.

Surbaharspelaren är tillbaka. Kanske även ambassadören?

Nu väntar det som påannonserats som ”kvällens höjdpunkt”: sydindisk flöjt. Flöjt åsido, hur kan man vara så hjärtlös att man kallar nästa nummer för ”kvällens höjdpunkt” när kvällens höjdpunkt fortfarande är kvar på scen?

20:15 – Vi tror bestämt att den sydindiske trummisen bad att få sänka sin medhörning. Vi är officiellt avväpnade.

20111015-223346.jpg

21:30 – Ja, dålig var hon inte, Shantala Subramanyam på flöjt. Även om vi inte gillar flöjt, och suckade av lycka varje gång hon brast ut i någon fras demonstrerande sång. Men karnatisk musik är så mycket mer än solisten – och karnatisk musik har en så hög lägstanivå, tekniskt och underhållningsmässigt. Man kan vara trygg i att det aldrig blir direkt dåligt – och i princip varje framträdande innehåller musikaliska guldkorn. Här fick vi kvällens enda alap(ana), och den var så vacker, i Simhendramadhyamam. Men vilka spelade hon med?

Ingen skugga ska falla på oss för att vi inte har koll på det, trots att vi satt bara någon meter ifrån dem. Det har nämligen inte stått marknadsfört någonstans (och det serverades ju vinglas efter vinglas för att vi inte skulle kunna komma ihåg påannonsen!) – i pressreleasen kallas de bara ”två eminenta medmusiker som spelar fiol och den sydindiska trumman mridingam”. Namn är tydligen fortfarande något många indier saknar.

Extra tydligt blir detta komplex av vad man nu ska kalla det när en eminent svensk musiker som spelar det nordindiska trumparet tabla går fram och buffar på denne eminente sydländska trummis och säger att nu måste han sluta, för nu är tiden ute – det hade aldrig hänt Roland Pöntinen, om man säger så – och Shantala Subramanyam efter avbrutet framträdande sticks till en papperslapp att läsa upp: det är en konsertannons, något där det ska spelas ”more Indian classical music”. ”It is tabla and sarod.” Men vem som ska spela, det får vi inte veta.

* * *

Missförstå oss inte. Visst är vi glada, kanske gladare än de flesta, att det arrangeras en sådan här konferens i detta indierfattiga land, och visst är vi imponerade att det arrangeras idag och inte på 70-talet när en generation hippies varit i Indien och sitaren var i var mans händer. Och stolta över att kunna räkna oss till dem som hört två kvinnor spela tabla på en och samma kväll utan att det varit på temat ”female percussion”. (Och vad vi än tycker om dans är vi lättade att ingen arrangör den här gången gick upp på scen och sade ”Jag hatar dans!”, vilket har hänt i Stockholm, dock inte på Sangeet Conference.)

Men vi tycker ändå att det hade kunnat vara bättre än så här. Även med det råmaterial som stod till buds hade det kunnat bli bättre än så här. Vi saknar verkligen ett seriöst framträdande med sitar, och att flyga in kvällens höjdpunkt från Indien och sedan stoppa henne i förtid, det måste ha kunnat undvikas. Visst, det är säkert hårda regler här i Sverige. Regler är dock bara regler om de reglerar hur man straffas om man bryter mot dem – om man kan dra över tiden på Musikmuséet utan kännbara återverkningar var det här kvällen man skulle göra det, måste vi säga. Och blir man bötfälld om man drar över tiden på Musikmuséet … ja, då måste det gå att börja i tid. Då måste det gå att planera bättre.

Vi är inte så naiva att vi inte vet att sådant här hör till konsertsammanhanget. Vi har väl aldrig varit på något evenemang som börjat på utsatt tid, och ju fler som ska spela, desto sämre fungerar det. Men det är huvudnumret som blir lidande, det som ligger sist, vilket är så bakvänt; och de här klagomålen hör då också till; de är en självklarhet.

Det som inte är en självklarhet är att vi har en årligen återkommande Sangeet Conference i Stockholm, och på det hela taget är vi oerhört tacksamma.

JV

5 reaktioner på ”Liveblogg: Stockholm Sangeet Conference 2011

  1. Suranjana Ghosh er supergod, jeg har set hende i koncert og snakkede også med hende. Hun spillede sammen med Sahana Banerjee på sitar. Det var en intim koncert i København.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s