Inde du nord: Pandit Ravi Shankar

gamla omslaget

Album: Pandit Ravi Shankar. Sitar: pandit Ravi Shankar. Tabla: Kumar Bose. Label: Ocora C 558674 (Inde du nord). Innehåll: alap-jor-jhalla & tar-paran i Puriya-Kalyan, vilambit & drut teental i Poorvi-Kalyan, dhun ”Man Pasand” (keherwa/teental)

■ ■ ■ ■

Om man försöker smälla VK på fingrarna slutar det bara med att man måste recensera en massa material. Hon skrev att Ravi Shankar aldrig spelade in längre än 25 minuter, vi letade upp åtta exempel, och idag satte vi så Pandit Ravi Shankar från Ocoras Inde du nord-serie i spelaren – med det ursprungliga omslaget, när Ocora hade en grafisk profil; det nuvarande till höger: idag har de en ”grafisk profil” – och högg in på en legendar vi inte lyssnat på på länge.

Här finns alltså en Puriya-Kalyan på 31 minuter, följd av en Poorvi-Kalyan på 21, som man frestas att tolka som en sammanhållen enhet. Här finns också en sitarstil som väcker minnen till liv: istället för motpolen Vilayat Khans lättrörliga kringelkrokar ett tungrott beenbaj där det tar emot att böja tonen mer än en gång och längre än ett par steg, och istället för gharanabrodern Nikhil Banerjees långa bastoner i alap ett ständigt staccatospel med spattiga hopp och överraskande klipp, en våldsam attack på snart sagt varenda ton. I stället för melodiken hos vem som helst en nästan okynnig vilja att sabotera allt med en plötslig meend upp till det nästan falska. Hårdhänt drar han ljud ur instrumentet, och lyssnaren får aldrig vila. Varje raga en liten Marwa. Ja, han hade sannerligen ett eget sätt att se på musik.

Dock är beenbajet (för beenbaj är det, noga utmärkt som ”the Senia beenkar gharana style” i häftet) inte riktigt så tungrott som vi minns det. Men desto mer kuriöst: mitt emellan Imrat Khans khyal-inspirerade ornamentalism och Dagarvanits subtila mikrotonalitet känns Ravi Shankar, när vi lyssnar på honom idag, plötsligt som en udda fågel. Om vår första reaktion är ”var det inte mer än så?”, är vår andra ”vänta nu, det kanske inte behövs mer än så”. Att spelsättet är gammaldags, det märks. Att det kan tråka ut moderna lyssnare, det förstås. Men att det ändå finns något där, det anas åtminstone.

Hur den en gång såg ut på LP kan vi väl också visa

Ju längre skivan går, desto mer rytmisk blir den. Ravis sätt att se på musik var mer rytmiskt än andra sitariyor och det märks i spelets alla aspekter. Efter 13 minuter av allt mindre melodisk alap och 7 minuter jor som logisk vidareutveckling kommer så en fullständig överraskning: en 10 minuter lång tar-paran med Kumar Boses bastabla! Tar-paranen som vi brukar göra oss lustiga över, antyda att den inte finns på riktigt – och så har den varit mitt framför ögonen på oss sedan 80-talet: på megakändisen Ravi Shankars mest anspråksfulla inspelning, på en europeisk skiva. Ja, det är inte lätt att hålla reda på allt.

Vid det här laget har Pandit Ravi Shankar ingen likhet kvar med det Ravi Shankar spelade till vardags. Det är också nu vi bestämmer oss för att den är värd fyra stjärnor. Det är så imponerade kompromisslöst – långa sträckor håller sig inom bara tre toner – att det får vem som helst att längta småborgerligt efter melodi. Varför det finns sådan här musik förstår vi egentligen inte, men för den som gör det tror vi att här finns mycket att hämta. Det är i alla fall smått unikt på skiva, och Kumar Bose är, ta i trä, riktigt njutbar som pakhawaj.

Efter denna motvalls-tour-de-force kommer en mystisk Poorvi-Kalyan i vilambit teental svävande som skymningsdimma över ängarna. Ravi har fått sitt lystmäte av 17 minuter ren rytmik, och svävar ovanpå rytmen, fri, i en sagolik gat. Poorvi-Kalyan, Poorvi med shuddha dhaivat (mer eller mindre hans egen skapelse), är genialisk för att lösa upp spänningarna från Puriya-Kalyans Marwaskala.

På det en riktigt bra drut som urartar i jobbig jhalla. Kan ett framförande bli mer perfekt? Vi förstår VK:s kritik av Ravis snuttifiering –

Vilayat Khan spelade in sina första stenkakor som 9-åring; när LP-skivan kom spelade han in hela LP i samma raga, och när CD:n kom var hans inspelningar 80 minuter. (Banerjee tyckte över huvud taget inte om att spela in.) Ravi Shankar började också på 78-varvare, och när LP:n och sedan CD:n kom blev också hans inspelningar längre – men inte mycket.

– men samtidigt har Ravi alltid varit berömd för just det, hur skickligt han kondenserade och destillerade en raga först till stenkakans fem minuter, sedan till LP-sidans tjugo. Här har han kondenserat hela sitt musikerskap till 50 minuter: traditionstyngd beenbaj, med obskyr tar-paran, i en traditionell raga, plus en egen raga med vilambit (bra!), drut (förhållandevis bra) och påfrestande jhalla. Allt är med, utom avarterna.

* * *

Ravi Shankar är en artist man inte minst som utlänning verkligen måste förhålla sig till, och det är svårt. Världens bästa sitarspelare var han inte, men det är mycket som är intressant med honom: dels torde han vara världens mest tungfotade synonym till sus och dus, dels stod han i traditionella stunder en bra bit utanför den mittfåra man alltför lätt förutsätter att han var med om att plöja upp. Båda aspekterna kommer fram på Ocoras Pandit Ravi Shankar som på få andra skivor.

JV

5 reaktioner på ”Inde du nord: Pandit Ravi Shankar

  1. Vilayat Khan framhöll gärna sin traditionalism, men var egentligen mycket mer nyskapande än Ravi Shankar: Ravi må ha nivellerat när han sökte sig utanför ramarna men så traditionellt som han spelar på den här skivan har Vilayat aldrig spelat. Både Ravi och Vilayat uppfann sin situation istället för att bara acceptera sin situation (vilka modernister – Banerjee accepterade sin!), men Ravi gjorde det mer utanför ramarna, Vilayat mer inom dem. Med åtminstone två följder:

    1. en förvirrad eftervärld kom att se revolutionären Vilayat som ortodox och dubbelnaturen Ravi som enbart en avfälling; och
    2. Vilayat Khan förde musiken framåt betydligt mer än Ravi Shankar.

    VK

  2. Vilayat i The Express Magazine 13 februari 2000:

    If you talk of gharana, he has no gharana. Neither he nor his guruji ustad Allaudin Khan had any gharana, while mine is an illustrious family of ustads and I am the sixth-generation exponent of the Etawah gharana. Everybody knows about my father Enayet Khan, my uncle Wahid Khan, my grandfather Imdad Khan, and everybody knows the contribution I have made to music as well as the sitar.

    Han håller fram gharanat i samma mening som sin nydaning. Det är nästan inte ens två olika saker. Det duger inte att vila på lagrarna, men nåde dig om du inte har tillräckligt med lagrar!

    JV

    (Intervjun postades på rec.music.indian.classical av Rajan Parrikar i samma inlägg som ordvitsen ”Germany has just announced a new malhAr prakAr – Gustav Malhar”. Så fick vi det sagt.)

  3. Ju mer man tänker på det, desto konstigare låter idag denna anakronistiska musik. Inte ens been spelas ju så idag – i ZM Dagars händer blev den ett helt nytt instrument, och inte heller Asad Ali har stått stilla.

    Fanbärare som dem har förknippats så starkt med traditonalism att man glömmer hur nyskapande de varit. Även om man vill ha traditionell musik, finns det väl gränser – när det handlar om att bevara spelsätt som begränsades av rudimentära föregångare till moderna instrument är det svårt att uppbåda den där riktiga entusiasmen.

    VK

  4. I am listening to a 60 minutes alap and jor in Kaushi Kanada by Ravi Shankar and Ali Akbar just released by Questz. It’s quite wonderful actually.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s