Inde du nord: Pandit Ravi Shankar

gamla omslaget

Album: Pandit Ravi Shankar. Sitar: pandit Ravi Shankar. Tabla: Kumar Bose. Label: Ocora C 558674 (Inde du nord). Innehåll: alap-jor-jhalla & tar-paran i Puriya-Kalyan, vilambit & drut teental i Poorvi-Kalyan, dhun ”Man Pasand” (keherwa/teental)

■ ■ ■ ■

Om man försöker smälla VK på fingrarna slutar det bara med att man måste recensera en massa material. Hon skrev att Ravi Shankar aldrig spelade in längre än 25 minuter, vi letade upp åtta exempel, och idag satte vi så Pandit Ravi Shankar från Ocoras Inde du nord-serie i spelaren – med det ursprungliga omslaget, när Ocora hade en grafisk profil; det nuvarande till höger: idag har de en ”grafisk profil” – och högg in på en legendar vi inte lyssnat på på länge.

Här finns alltså en Puriya-Kalyan på 31 minuter, följd av en Poorvi-Kalyan på 21, som man frestas att tolka som en sammanhållen enhet. Här finns också en sitarstil som väcker minnen till liv: istället för motpolen Vilayat Khans lättrörliga kringelkrokar ett tungrott beenbaj där det tar emot att böja tonen mer än en gång och längre än ett par steg, och istället för gharanabrodern Nikhil Banerjees långa bastoner i alap ett ständigt staccatospel med spattiga hopp och överraskande klipp, en våldsam attack på snart sagt varenda ton. I stället för melodiken hos vem som helst en nästan okynnig vilja att sabotera allt med en plötslig meend upp till det nästan falska. Hårdhänt drar han ljud ur instrumentet, och lyssnaren får aldrig vila. Varje raga en liten Marwa. Ja, han hade sannerligen ett eget sätt att se på musik.

Dock är beenbajet (för beenbaj är det, noga utmärkt som ”the Senia beenkar gharana style” i häftet) inte riktigt så tungrott som vi minns det. Men desto mer kuriöst: mitt emellan Imrat Khans khyal-inspirerade ornamentalism och Dagarvanits subtila mikrotonalitet känns Ravi Shankar, när vi lyssnar på honom idag, plötsligt som en udda fågel. Om vår första reaktion är ”var det inte mer än så?”, är vår andra ”vänta nu, det kanske inte behövs mer än så”. Att spelsättet är gammaldags, det märks. Att det kan tråka ut moderna lyssnare, det förstås. Men att det ändå finns något där, det anas åtminstone.

Hur den en gång såg ut på LP kan vi väl också visa

Ju längre skivan går, desto mer rytmisk blir den. Ravis sätt att se på musik var mer rytmiskt än andra sitariyor och det märks i spelets alla aspekter. Efter 13 minuter av allt mindre melodisk alap och 7 minuter jor som logisk vidareutveckling kommer så en fullständig överraskning: en 10 minuter lång tar-paran med Kumar Boses bastabla! Tar-paranen som vi brukar göra oss lustiga över, antyda att den inte finns på riktigt – och så har den varit mitt framför ögonen på oss sedan 80-talet: på megakändisen Ravi Shankars mest anspråksfulla inspelning, på en europeisk skiva. Ja, det är inte lätt att hålla reda på allt.

Vid det här laget har Pandit Ravi Shankar ingen likhet kvar med det Ravi Shankar spelade till vardags. Det är också nu vi bestämmer oss för att den är värd fyra stjärnor. Det är så imponerade kompromisslöst – långa sträckor håller sig inom bara tre toner – att det får vem som helst att längta småborgerligt efter melodi. Varför det finns sådan här musik förstår vi egentligen inte, men för den som gör det tror vi att här finns mycket att hämta. Det är i alla fall smått unikt på skiva, och Kumar Bose är, ta i trä, riktigt njutbar som pakhawaj.

Efter denna motvalls-tour-de-force kommer en mystisk Poorvi-Kalyan i vilambit teental svävande som skymningsdimma över ängarna. Ravi har fått sitt lystmäte av 17 minuter ren rytmik, och svävar ovanpå rytmen, fri, i en sagolik gat. Poorvi-Kalyan, Poorvi med shuddha dhaivat (mer eller mindre hans egen skapelse), är genialisk för att lösa upp spänningarna från Puriya-Kalyans Marwaskala.

På det en riktigt bra drut som urartar i jobbig jhalla. Kan ett framförande bli mer perfekt? Vi förstår VK:s kritik av Ravis snuttifiering –

Vilayat Khan spelade in sina första stenkakor som 9-åring; när LP-skivan kom spelade han in hela LP i samma raga, och när CD:n kom var hans inspelningar 80 minuter. (Banerjee tyckte över huvud taget inte om att spela in.) Ravi Shankar började också på 78-varvare, och när LP:n och sedan CD:n kom blev också hans inspelningar längre – men inte mycket.

– men samtidigt har Ravi alltid varit berömd för just det, hur skickligt han kondenserade och destillerade en raga först till stenkakans fem minuter, sedan till LP-sidans tjugo. Här har han kondenserat hela sitt musikerskap till 50 minuter: traditionstyngd beenbaj, med obskyr tar-paran, i en traditionell raga, plus en egen raga med vilambit (bra!), drut (förhållandevis bra) och påfrestande jhalla. Allt är med, utom avarterna.

* * *

Ravi Shankar är en artist man inte minst som utlänning verkligen måste förhålla sig till, och det är svårt. Världens bästa sitarspelare var han inte, men det är mycket som är intressant med honom: dels torde han vara världens mest tungfotade synonym till sus och dus, dels stod han i traditionella stunder en bra bit utanför den mittfåra man alltför lätt förutsätter att han var med om att plöja upp. Båda aspekterna kommer fram på Ocoras Pandit Ravi Shankar som på få andra skivor.

JV

Fusion watch: den här gången rent osedligt

Stringing EchoesÄntligen finns det en skiva med Nalini Vinayak (elev till Ravi Shankar-studenten Janardan Mitta och enligt egen pressrelease den enda kvinna som spelat sydindisk klassisk musik på sitar*) i samarbete med kinesiska guzhengmästarinnan Deng Haiqiong 邓海琼! Och varför rapporterar vi om det, när det låter så förskräckligt? Jo, för att omslaget så tydligt visar instrumenten i full färd med en alldeles egen fusion. Anette Cantor och ”Shanti Shivanis” sänggång på Sacred Fusion 1999 ligger i lä.

Den upphetsade köper på tribad^C^C^C tribaldisorder.com.

VK

*) Man undrar om det verkligen kan vara sant.

Läsarfråga: tidsteori

En läsarfråga:

Inom nordindisk musik finns begreppet samay, att ragor passar för speciella tider eller säsonger. Vad kommer detta begrepp ifrån egentligen? Är det vanligt att musiker följer detta och vad anser ni själva om samay? Konserter förekommer oftast på kvällstid tror jag och det innebär att vissa ragor sällan får tillfälle att presenteras, till exempel Lalit, Bhairav och Sohini om man följer reglerna.

Javisst är det här ett problem, som inte sopas under mattan, men heller inte alls blir löst – konserter hålls i regel kvällstid, och man beklagar sig till mans. Senast vi själva var på en morgonkonsert var påskafton förra året när Veena Sahasrabuddhe sjöng Ahir Bhairav så bra att man nästan fortfarande kan baska sig en smula i glöden. En raga som alltså annars sällan får tillfälle att presenteras.

Men varför? Vi har läst flera förklaringar och begripit ingen. Ashish Sankritiyayan i CD-häftet till Royal Collection of Mewar:

In the Dagar school, Puriya is characterized by the lajjit or shy character of its notes. This is because the raga pertains to the twilight hours, when the sun is already below the horizon, and the lightness of the sky is the only thing that reminds us of its presence. The notes of the raga are more closed or kamalbaddha. This is a unique feature of the Dagar tradition, where mastery over nada-yoga is used to alter the quality of the notes. A note is seen as a lotus (kamal) that can be closed or open to varying degrees. In contrast, the notes of Marwa are more open and brilliant. This is because Marwa belongs to the early evening, when the sun is still visible as a fiery red ball. In the terminology of the Dagars, the notes of Marwa are tejaswi (brilliant), especially the second note re, which in Marwa is raised to the point of verging on the next note, to make it brilliant, while in Puriya it is shy or lajjit and only fleetingly touched.

Här finns uppenbart en vilja att systematisera, att ragor som sjungs olika tider på dygnet också ges olika mikrotonalitet. Varje ton, eller i alla fall många, höjs eller sänks aldrig så lite beroende på klockslag. Uppenbarligen finns också en vilja i Dagartraditionen att verkligen framföra musiken så, även om en dansk expert nyligen dömt ut det som falskspel och ”vrøvl”. Men är det en efterkonstruktion? I mer utspädda traditioner verkar tidsteorin ses mer som en gudagiven ordning, eller åtminstone av förfäder given, som inte behöver någon förklaring, åtminstone inte någon musikteoretisk: Supersångaren Omkarnath Thakur gissar i sin Sangeetanjali (volym VI, del 2, sid 70) att den skrämmande raga Shree sjungs på kvällen för att det är då demonerna vaknar. Få människor torde vara insatta nog att komma förbi en hönan-och-ägget-problematik.

Och såvitt vi vet är det fortfarande kutym bland nordindiska musiker att hålla sig till samay (”tid”). Något har det luckrats upp: man avslutar konserter med Bhairavi även om de idag inte håller på ända till morgonen, och man kan också ta upp kortare stycken i andra ragor utanför samay mot slutet av konserten, men huvudnumren tummar man inte på. Vi har nog aldrig hört någon ställa till med sådant som Darbari eller Todi klockan sex på kvällen och knappt ens hört talas om det heller.

Vackert så, eller hur? Men problemet blir ju som sagt inte löst. Så länge man mest uppträder på kvällen för stora delar av musiken en helt tynande tillvaro. Fast bara på konsertmattan.

Hemma i vardagsrummet är det annorlunda. Är det något som räddat tidsteorin skulle vi säga att det är inspelningstekniken. Det var ett och ett halvt år sedan vi såg en morgonkonsert, men morgonskivor kan man lyssna på varje dag. Utan skivinspelning skulle tidsteorin vara död idag, eller så skulle sublimiteter som Bilaskhani Todi ligga för fäfot. Så säga vad man vill om den moderna tekniken (här och i viss mån här har vi dillat om vad den kan anses göra med musiken – och här har vi skrivit ett bra inlägg om något helt annat som vi också gärna vill slå ett slag för), men den har haft sina poänger.

Vid det här laget har det nog framgått att vi själva gillar tidsteori. Älskar tidsteori. Ja, det är ett av få områden där vi faktiskt känner att vi föregår med gott exempel. Vi lyssnar i princip aldrig på nordindisk musik utanför dess samay – visst, en snutt här och där, referenslyssnande, vinglas-och-Youtube-lyssnande, men inget lyssnande med substans. Har troligen aldrig någonsin hört på en raga i mer än tio minuter på fel tid på dygnet (undantaget morgonragor på natten, när man vill vara lite edgy). Vi till och med gnäller offentligt när någon skiva lägger olika ragor i ologisk ordning.

En anledning är nog att den tycks uppfunnen av nattmänniskor, för nattmänniskor. Precis den upprättelse man behöver, en hel konstform skräddarsydd åt sig, som förtryckt majoritet i det moderna kontorssamhället. Det finns ragor för tidig och sen eftermiddag (Sarang, Bhimpalasi), skymning (Marwa), kväll (Puriya Dhanashree), natt (Malkauns, Darbari), småtimmar (Asavari), gryning (Lalit), tidig och sen morgon (Bhairav, Bilawal) – men det finns ingenting som ska uppföras dagtid, om man inte tänjer begreppen till bristningsgränsen. Ravi Shankar hade väl bokats in mitt på dagen på någon jättefestival på sitt segertåg över världen och ondgjorde sig i någon självbiografi över denna ”ungodly hour” som inte hade något med musik att göra. Ragorna för tidig eftermiddag och morgon som gränsar till förmiddag känns också mer lättviktiga.

Mogulmålning: Damerna spelar musik för varandra i svarta natten.

Man vill tro att det är ett arv från mogultidens hovkultur, där maharadjan gick upp framåt eftermiddagen och satt framför hovmusikerna hela natten, somnade in till en Todi och snarkade sig sedan kungligt igenom värme och solsken.

I Sverige är det förstås inte alltid det lättaste. Under sommarmånaderna gäller det att skynda sig om man ska hinna med en Malkauns; midsommartid går det inte alls. Men den svenska vintern är desto bättre. Det största problemet kanske är monsunragor som Malhar i ett klimat utan monsun. Man får göra det bästa av situationen och spela dem när det regnar.

Vi inbillar oss att det blir bättre.

JV, RK