Rajan & Sajan Misra: Théâtre de la Ville, Paris 2004

Album: Chant Khyal. Sång: Rajan & Sajan Mishra. Harmonium: Kanta Prasad Mishra. Tabla, nedstämd å det härligaste: Subhen Chatterjee. Naive TH360104 (Malkauns; Kaushik Dhwani, Darbari)

■ ■ ■

Nu när vi kommit in på riktig jugalbandi har VK gottat sig åt Nazakat & Salamat Ali (gissningsvis för att Radio Pakistan på allvar jämfört dem med Tansen), medan vi fått tilldelat oss bröderna Rajan & Sajan Mishra – tvivelsutan för att Rajan Parrikar kallade dem ”the ho-hum Mishra Brothers” när nätet var ungt. Trogna vårt credo och modus operandi gick vi på det längsta framförande vi kunde hitta: 64 minuter Malkauns på en fransk utgåva, som också har en 40-minuters Kaushik Dwani (dubbel-CD).

Och vi gjorde det med förutfattade meningar. Bröderna Mishra kommer från Benares, en stad berömd för thumri och annan mer lättviktig sångkonst, men inte för khyal. (Se Deepak Rajas ”Benares: Culture? Yes. Gharana of Vocalism? Doubtful.”) En skiva som heter From the Ghaats of Benaras har visserligen fått fem stjärnor av Panchamkauns, men den lokalpatrioten har ändå hjälpt sin Benarestaleem (Pashupati Nath Mishra) på traven med Agra och Gwalior hos pandit Mukund Kalvint (student till SN Ratanjankar och Rajabhaiya Poonchwale).

Så inte bröderna Mishra: de är uppväxta och upplärda i en familj av sarangispelare från Benares, som gissningsvis ackompanjerat gråhåriga divor och mulliga fjollor i århundraden av kittlande thumri – det är bara Rajan & Sajan som tagit steget över till khyal, som ju faktiskt ställer andra krav. Och klassisk sång från Benares hade vi en bestämd uppfattning om hur det skulle låta: lättviktigt, snyggt i några minuter, men helt utan resurser att bära en hel storkhyal genom 30 minuters improvisation och dessutom med varenda raga marinerad i shringar, även när det inte passar. Ho-hum.

Men på denna franska utgåva kom våra fördomar på skam. På en konsert i Paris 2004 sjöng bröderna Mishra en Malkauns som absolut höll i mer än en timme. Det hörs att de kommer från Benares: vilambit för dem är långa toner med små utbrott av ornament emellan, och det är långt ifrån stenhård vistar och avancerad merukhand; så visst, det här är inte Amir Khan. Men en poäng med indisk klassisk musik som vi allt som oftast försöker lyfta fram är att man inte behöver vara Amir Khan. Raga-bhava går att framkalla med relativt enkla medel, och då har vi inga klagomål. Att sjunga Malkauns är ingen tävling; det handlar bara om att försätta lyssnaren i Malkauns.

Nu är Malkauns en av de allra lättaste ragorna att göra detta i, så bröderna har spelat sina kort rätt. Nog har de sina mindre lyckade fraser som nästan bryter förtrollningen – ibland är det riktigt nära! – men Malkauns tål det. Den svidande vackra Kaushik Dhwani är inte svår att lyckas med, den heller. Faktum är att den också håller hela vägen.

Skivan avslutas med ”A very short composition in rag Darbari; someone wants to listen.” Vi gillar’t.

JV

Undvik: 60 minuter Chayya Nat på en Taj Heritage Series Swar Shikhar, det näst längsta vi hittade. Denna krävande raga klarar inte Benaresstilen – inte i en hel timme. Skivan genomsyras av nödlösningar som oktavsprång, upprepningar av fraser i olika oktaver, frasbyggen på bara två toner in absurdum och faktiskt en hel del rena misslyckanden i ragadari. (Malkauns är lättare att navigera, och får mindre sånt; och det den ändå får tål den starka arketypen bättre.) Och tanbazin här ska vi inte ens tala om – det är Jasraj-varning. Kul med gamaka men här måste man vara synsk för att förstå vilka toner de avser att sjunga, något som spetsfundigheter åsido aldrig är ett problem i deras Malkauns.

58 minuter Darbari på Swar Utsav 2000 lyckas bättre, men inte lika bra som Malkauns.

8 reaktioner på ”Rajan & Sajan Misra: Théâtre de la Ville, Paris 2004

  1. Hvad synes I om det her? Det er Sanjeev Abhyankar og Ashwini Bhide som henholdsvis synger Shuddh Dha Lalit og Puriya Dhanashree simultant.

  2. Jeg kom lige til at tænke på at Shuddh Dha Lalit og Puriya Danashri kunne være det samme, bare transponeret, og derfor har de valgt at synge de ragaer simultant. Det er bare en mærkelig ide, men på en eller anden måde lyder det faktisk godt, synes jeg. Måske er det også bare fordi de er så dygtige at de kan. Det er måske fordi Lalit har fokus på ma mens Puriya Danashri har fokus på sa, og så er der en form for balance mellem de to, eller hvad man nu sir.

  3. Jo, men, ja, men visst. Det känns bara som att sådana här tilltag sätter så mycket fokus på annat än den omedelbara lyssningsupplevelsen. Eftersom sångarna varit så kluriga och tänkt ut detta känner jag att det krävs av mig att jag också är klurig och funderar över skillnaderna mellan Lalit och en transponerad Puriya Dhanashree … och det fixar jag inte. Kan inte tänka igenom transpositionen och komma ut på andra sidan. My mind can not wrap itself med lite sarkasm, men det är nog också bokstavligt talat sant: Det jag hör är bara Lalit och konstig Lalit, inte Lalit och tranponerad Puriya Dhanashree.

    RK

  4. Det er det som hedder Jasrangi Jugalbandi, opfundet af Pt. Jasraj. Det består i at man synger en raga og en anden transponeret. Men, ja, det bliver noget plastic fantastic, ikke raga.

    Jeg kan godt li jeres indbyrdes diskussioner :-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s