Masters in Sync, volym 1 och 2

Album: Masters in Sync I. Label: Music Today. Innehåll: raga Shanti Prerna (?!) med Hariprasad Chaurasia & Shivkumar Sharma (flöjt/santoor), Alla Rakha & Zakir Hussain i tabladuett, Maru Bihag med Amjad Ali Khan & Bismillah Khan (sarod/shehnai).

AlbumMasters in Sync IILabel: Music Today. Innehåll: Mishra Bhairavi med Amjad Ali Khan & Bismillah Khan (sarod/shehnai), Piloo med Shahid Parvez & Faiyaz Khan (sitar/fiol), Gorakh Kalyan med Vishwamohan Bhatt  & Ronu Majumdar (gitarr/flöjt), Jhinjhoti med Budhaditya Mukherjee & Bhajan Sapori (sitar/santoor), bhajan med Sultan Khan & U Srinivas (sarangi/mandolin)

Som Panchamkauns hackkyckling har undertecknad ålagts att recensera två erbarmliga jugalbandiskivor med den fåniga titeln ”Masters in Sync”. Hur tar man sig ens an en sådan uppgift? Jo, först sätter man lägsta betyg på hela eländet, en stjärna, och sedan lyssnar man igenom skivorna och tar reda på varför.

Hariprasad Chaurasia och Shivkumar Sharma är då behjälpliga, med en raga de kallar Shanti Prerna (”frid/inspiration”). Det här är dess enda inspelning och vi förstår den inte. Mukhdan i större delen av framförandet är (N)S’ M* P, staccato, och den sätter stark prägel på upplevelsen. Men även om man bortser från att det som spelas är en obefintlig raga är det som allmän musik betraktat väldigt dåligt: det är enformigt, ointressant, andefattigt och oändligt långt. Spåret är drygt trettio minuter men känns som det dubbla.

Hariprasad dominerar totalt; Shivkumar Sharma är helt uträknad. Man kan säga att han kompar flöjten. Ändå anpassar sig Hariprasad till honom genom att spela en förfärlig massa staccato, mot poängen med sitt instrument. Och båda spelar av någon anledning länge mycket tyst, vilket är svårt att kompa på tabla. Vi hittar inget förmildrande att säga om spåret, och det är ingen jugalbandi.

Nästa spår är åtta och en halv minuter tabladuett i tal Pashto från Alla Rakhas och Zakir Hussains Maestro’s Choice-skiva. Tabladuett är väl inte det den nordindiska publiken vill höra när man lockar dem med jugalbandi? Det man vill ha är ”melodi”; ju sämre desto bättre. Här tycker vi att Music Today är oärliga.

Avslutar första volymen gör Amjad Ali Khan och Bismillah Khan med en Maru Bihag. På de här hemska skivorna har Music Today ganska konsekvent listat musikerna i fel ordning, den juniore före den seniore, men i fallet Amjad Ali må det vara hänt eftersom han så totalt överskuggar nestorn.

Deras spelstilar är inte kompatibla. Amjad Alis kantiga, tvärkastiga tantkari går tvärt emot Bismillas långa, böljande linje och är så pass mycket snabbare att Bismillah inte hinner utveckla något i sina vändor; ofta spelar han bara mukhda åt Amjad Alis improvisationer. Som bara till 50 procent är försök att spela seriös musik. Bara vid rena pajaskonster applåderar publiken.

Bismillah Khan tycks ha tekniska problem med rörblad – toner som kommer ut fel, toner som inte kommer ut alls – och frågan är om han helt enkelt var för senior på den här inspelningen? Vi vet inte. Det är inte någon av Amjad Alis bästa prestationer och det är ingen jugalbandi. Framför allt är det inte så vi vill minnas Bismillah Khan.

Det behöver vi inte heller, för volym två bjuder på en Mishra Bhairav med samma sättning. Med tonvikt på ”Mishra”. Direkt urartar det nu till melodisk tävling, på Amjads initativ – han spelar ren freeform och slänger in en och annan prayoga, och Bismillah sopar banan med honom. Inte en enda fras ur hans shehnai är sämre än något från Amjad Alis sarod, och allt är fantasifullt utan att förlora Bhairavi. Amjad jobbar med kvantitet i stället: Spåret är 22 minuter långt och Bismillah Khan spelar sin sista ton vid 14-minutersstrecket.

Nå, ska man vara ärlig upptas alla återstående minuter utom en av trumsolo. Vi blir inte ens förvånade. Efter idogt lyssnande på tablasolo är vi fortfarande inga experter men har i alla fall hört betydligt bättre än så här. Och varför är det fler än en trummis?

Shahid Parvez och Faiyaz Khan (violinist från Bhendibazar-gharanat) tar vid med en Piloo som faktiskt låter bra men tonar ut innan den hinner börja (8½ minut). Istället blir det Gorakh Kalyan från Vishwa Mohan Bhatt och Ronu Majumdar – den mest lättviktiga musik vi någonsin hört i indisk form. Den är helt bankrutt, på en nivå där musikerna turas om att upprepa en fras på två–tre toner upp och ner för skalan, helt identiska. Rekommenderas verkligen till LIGHT MUSIC LOVERS, LIGHT MUSIC FANS och inte minst till THOSE WHO ARE FOND OF LIGHT MUSIC. 

Här vet vi inte vad vi ska säga. De kanske inte är våra favoriter, men de kan ju bättre.

Budhaditya Mukherjee och Bhajan Sopori (santoor!) är näst sist ut med en överraskande Jhinhjoti. Från första början ett spännande sound, där Budhadityas sylvassa sitar nästan försvinner i en gnistrande vass santoor, och Sopori vägrar konsekvent att underordna sig. Hans instrument är ju ett hackbräde som inte vunnit allmänt erkännande i genren för att det är fundamentalt opassande i teori och praktik medan Budhadityas är den världsberömda sitaren, supervirtuos är han också, men det stoppar inte Bhajan Sopori! Om han så bara kan dra pinnarna fram och tillbaka över strängarna som om han spelade swarmandal så gör han det – mycket. Och han hamrar på sin santoor! Budhaditya spelar för glatta livet och Sopori har bestämt sig för att svara upp. Han är i sanning en virtuos. Ibland hör vi två santoorer! Han är fantastisk – på något vi inte gillar.

Men det är första gången vi har roligt på Masters in Sync-skivorna. Det underhåller, men bara för att det är så konstigt. Att Budhaditya gjort detta ligger honom inte i fatet. Det är första gången vi hör Sopori, och vi kultförklarar honom på stående fot.

Dock är det inte tu tal om att det är enstjärnigt, vi kunde inte ens lyssna på hela spåret (15 minuter). En bhajan avslutar, med den mycket udda kombinationen sarangi och sydindisk el-mandolin, Sultan Khan och Mandolin Srinivas: de spelar varannan rad och visst, de har i alla fall en melodi att spela (ett ord man inte kunnat tillämpa överallt på dessa skivor) men det är ju bara en uppvisning i hur trist en el-mandolin låter. Ljudet av sarangi är ju världens vackraste – i dess närhet kan ingen mandolin spelas. Tonas barmhärtigt ut efter bara fyra minuter.

* * *

Vilket elände! Men inget av instrumenten här är det andra tillräckligt likt för att det ska fungera. Det är för olika spelstilar som möts. (Undantaget är förstås tabladuetten, men den tycker vi inte hör hemma på en sådan här skiva över huvud taget.) Ibland är skillnaderna till och med så stora att det inte kan kallas jugalbandi, då inte ens några av instrumentens största stjärnor kunde överbrygga klyftan och hitta några lika villkor.

Vi vet att musik kan beröra. Vi vet att musik kan förändra liv, tända känslor, släcka ut – visa dig mysterierna. Det gör, kort och gott, inte musiken på Masters in Sync.

JV

*) Teevra madhyam.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s