Fusion Watch: ”Violinist’s premiere honours pudding”

Kala Ramnath uruppförde två stycken av brittiske tonsättaren Max de Wardener med London-symfonikernas stråksektion i London den 7 juli, rapporterar stråktidningen The Strad … under rubriken ”Violinist’s premiere honours pudding”. Tydligen är det ena stycket döpt efter rispuddingen payash.

De Wardener explains that the violinist’s playing was a central influence on the music: “She has a very soulful sound – it’s all about her affinity with the voice.” Ramnath agrees with the composer’s appraisal of her playing.

Bara i Indien! Eller åtminstone inte i Jante-Sverige.

Nu var det i julinumret, en blänkare om en konsert som komma skulle, inte en recension av något som faktiskt uppförts. Vi har letat igenom hela den brittiska pressen och hittar ingen recension. En fusionyttring gick obemärkt förbi.

VK

Rajan & Sajan Misra: Théâtre de la Ville, Paris 2004

Album: Chant Khyal. Sång: Rajan & Sajan Mishra. Harmonium: Kanta Prasad Mishra. Tabla, nedstämd å det härligaste: Subhen Chatterjee. Naive TH360104 (Malkauns; Kaushik Dhwani, Darbari)

■ ■ ■

Nu när vi kommit in på riktig jugalbandi har VK gottat sig åt Nazakat & Salamat Ali (gissningsvis för att Radio Pakistan på allvar jämfört dem med Tansen), medan vi fått tilldelat oss bröderna Rajan & Sajan Mishra – tvivelsutan för att Rajan Parrikar kallade dem ”the ho-hum Mishra Brothers” när nätet var ungt. Trogna vårt credo och modus operandi gick vi på det längsta framförande vi kunde hitta: 64 minuter Malkauns på en fransk utgåva, som också har en 40-minuters Kaushik Dwani (dubbel-CD).

Och vi gjorde det med förutfattade meningar. Bröderna Mishra kommer från Benares, en stad berömd för thumri och annan mer lättviktig sångkonst, men inte för khyal. (Se Deepak Rajas ”Benares: Culture? Yes. Gharana of Vocalism? Doubtful.”) En skiva som heter From the Ghaats of Benaras har visserligen fått fem stjärnor av Panchamkauns, men den lokalpatrioten har ändå hjälpt sin Benarestaleem (Pashupati Nath Mishra) på traven med Agra och Gwalior hos pandit Mukund Kalvint (student till SN Ratanjankar och Rajabhaiya Poonchwale).

Så inte bröderna Mishra: de är uppväxta och upplärda i en familj av sarangispelare från Benares, som gissningsvis ackompanjerat gråhåriga divor och mulliga fjollor i århundraden av kittlande thumri – det är bara Rajan & Sajan som tagit steget över till khyal, som ju faktiskt ställer andra krav. Och klassisk sång från Benares hade vi en bestämd uppfattning om hur det skulle låta: lättviktigt, snyggt i några minuter, men helt utan resurser att bära en hel storkhyal genom 30 minuters improvisation och dessutom med varenda raga marinerad i shringar, även när det inte passar. Ho-hum.

Men på denna franska utgåva kom våra fördomar på skam. På en konsert i Paris 2004 sjöng bröderna Mishra en Malkauns som absolut höll i mer än en timme. Det hörs att de kommer från Benares: vilambit för dem är långa toner med små utbrott av ornament emellan, och det är långt ifrån stenhård vistar och avancerad merukhand; så visst, det här är inte Amir Khan. Men en poäng med indisk klassisk musik som vi allt som oftast försöker lyfta fram är att man inte behöver vara Amir Khan. Raga-bhava går att framkalla med relativt enkla medel, och då har vi inga klagomål. Att sjunga Malkauns är ingen tävling; det handlar bara om att försätta lyssnaren i Malkauns.

Nu är Malkauns en av de allra lättaste ragorna att göra detta i, så bröderna har spelat sina kort rätt. Nog har de sina mindre lyckade fraser som nästan bryter förtrollningen – ibland är det riktigt nära! – men Malkauns tål det. Den svidande vackra Kaushik Dhwani är inte svår att lyckas med, den heller. Faktum är att den också håller hela vägen.

Skivan avslutas med ”A very short composition in rag Darbari; someone wants to listen.” Vi gillar’t.

JV

Undvik: 60 minuter Chayya Nat på en Taj Heritage Series Swar Shikhar, det näst längsta vi hittade. Denna krävande raga klarar inte Benaresstilen – inte i en hel timme. Skivan genomsyras av nödlösningar som oktavsprång, upprepningar av fraser i olika oktaver, frasbyggen på bara två toner in absurdum och faktiskt en hel del rena misslyckanden i ragadari. (Malkauns är lättare att navigera, och får mindre sånt; och det den ändå får tål den starka arketypen bättre.) Och tanbazin här ska vi inte ens tala om – det är Jasraj-varning. Kul med gamaka men här måste man vara synsk för att förstå vilka toner de avser att sjunga, något som spetsfundigheter åsido aldrig är ett problem i deras Malkauns.

58 minuter Darbari på Swar Utsav 2000 lyckas bättre, men inte lika bra som Malkauns.

Bröderna Ali: Amanat & Fateh

Lyss! Vi ha sport om bröderna Ali, Nazakat & Salamat – hur gick det för de andra bröderna Ali vi nämnde, Amanat & Fateh?

Tja, något liknande Nazakat–Salamats tretimmarskonsert finns nog inte bevarat med dem – en spelades in sommaren 1970, men banden försvann i ett inbrott – och vi har inte haft möjlighet att höra så mycket annat heller. Bilden ovan är från CD-utgåvan av EMI Pakistans Raag se ghazal tak, med kassettomslaget utdraget i sidled: en av de bästa bilder vi sett på indisk klassisk musik: ingen kan hålla en tanpura som Fateh Ali Khan.

Som namnet avslöjar innehåller Raag se ghazal tak både ragor och ghazal, fyra av de sistnämnda samt Malkauns och Yaman i 12–13-minutersutförande. Yaman, ja – även de här bröderna Ali sjunger vår favorittarana, men inte heller de har hela kompositionen, som vi redan avhandlat här. Denna tarana verkar ha varit en välbevarad Gwaliorhemlighet. I övrigt sjunger de väldigt bra, de är en äkta jugalbandi, med magisk ragadari, men man vill ha mer än 13 minuter av den. En vacker skiva med fin ghazal för den som gillar det (Patialatraditionen var synnerligen rik på både ghazal och thumri), men inte ett relevant dokument av brödernas klassiska sång.

Ett annat släpp på EMI Pakistan, inte betitlat mer än ”Ustad Amanat Ali / Ustad Fateh Ali” (och med skralare omslag också!) innehåller Bairagi Bhairav, Jaijaivanti, Gunkali och Malkauns – 16, 8, 8 respektive 15 minuter. Mer än så har vi inte hittat på marknaden idag. Det är som med Nazakat & Salamat: utgivningen är inte i någon som helst paritet med deras storhet, kanske för att de allesammans är från Pakistan, där den klassiska musiken inte behandlats med samma varma handduk som i Indien.

Precis som i fallet Salamat–Nazakat dog en av bröderna ganska ung. Här var det Amanat som föll ifrån, och Fateh uppträdde därefter inte på flera år. Glädjande nog kom han tillbaka i stor stil som soloartist; bland annat finns han på skiva här.

Gammal LP: Raag Darbari & Sakh

Darbari Sakh

Gammal LP: Raag Darbari & Sakh. Sång: Amanat & Fate Ali Khan. Sarangi: Hamid Hussain. Tabla: Wajeed Hussain. Label: EMI Pakistan ALPC12

■ ■ ■ ■

Men tillbaka till jugalbandin. Den här inspelningsstrategin med fyra ragor på en LP har som tur är inte varit allenarådande på EMI Pakistan genom åren; det gjordes bättre LP med bröderna Ali, som oss veterligt tyvärr inte blivit återutgivna. En sådan är Raag Darbari & Sakh från 1970, med just Darbari på ena sidan (vilambit ektal, drut teental, tarana) och på andra sidan vilambit ektal, drut jhaptal och tarana i Sakh.

Sakh? Baksidestexten:

It is a seven-note raag of the family of Sakhs. The fourth and the seventh are flat and the rest of the notes are sharp. Structually and even emotionally it is close to Rageshree.

För vår del hör vi ingen som helst skillnad på det här och Rageshree*, men ”the family of Sakhs”? En tradition man skulle vilja veta mer om, helt klart, om det är mer än ett missförstånd.

Hur som helst, det här är både ett och två steg närmare en representativ bild av hur bröderna Ali lät på mattan. Deras 15–20-minutersvilambitar känns dubbelt så långa (ett säkert tecken på att man hör en bra vilambit!) och ragadarin är suverän. Det finns många artister idag man skulle kunna jämföra med för kontrast: att kunna fixera raga-bhava så här utan att någonsin dra uppmärksamheten till hantverket … det hörs att det här har 40 år på nacken – i positiv mening. Snacka om old gold.

Patiala har rykte om sig som en flashig stil, ibland på ragans bekostnad. Men det här är ingen flashig eller ens utåtriktad khyal: även när det hettar till är det en introvert upplevelse att höra denna gamla LP, ända ut i taranorna. Amanat & Fateh Ali khan sällar sig till TD Janorikar, Jal Balaporia, Pran Nath och för den delen deras Patialakollega Ajay Chakrabarty i kategorin torrbollar vi älskar att höra. Den upphetsning som märks på utsidan är inte äkta upphetsning.

Och de enda gångerna man över huvud tänker på att det är två sångare är när de tar några toner samtidigt. Och även då tar man för givet att det är en sångare som sjunger två toner samtidigt; det är inget konstigt med det. Such is jugalbandi.

VK

*) Eller? Strax före 16-minutersstrecket öppnar de mot nya vyer, tycker vi, i Rageshree. Är det Sakh vi hör? Rageshree är ingen raga vi kan på våra fem fingrar.

PS: Vi erkänner villigt att vi inte har den här gamla LP:n från Pakistan. Men till rasikans fromma har den MP3-bloggats här på Anthems for the Nation of Luobaniya.

Bröderna Ali: Nazakat & Salamat

Album: Sham Chaurasi Gharana volym 1, 2, 3. Sång, swarmandal: Nazakat & Salamat Ali Khan. Sarangi, tabla: okänt. Label: Sangeet Kendra SK 012, 013, 014. Innehåll: Yaman (vilambit jhoomra ”saajan garavaa”; tarana, drut teental ”e rii baalamavaa aaye”, tarana igen); Adana (madhyalaya teental ”atal rahilo raaj tero”), thumri i Mishra Pahadi (”saiyan bina ghar soona”) och Bhairavi (”more nain lagegi barasaan re”)

■ ■ ■ ■ (■) (volym 1)
■ (volym 2)
■ ■ ■ (volym 3)

När en stackars rasika hör ordet ”jugalbandi” idag tänker hon på shehnai och sarod i ohelig duett*, men så har det inte alltid varit. Khyal kan ha haft jugalbandi redan från början, med Sadarang och Adarang (och inom dhrupad har ju familjen Dagar länge uppträtt två och två), och i modern tid har Pakistan närt två omåttligt populära jugalbandipar, både kända som bröderna Ali: först Nazakat & Salamat Ali Khan från Shamchaurasi, med eget gharana, och sedan Patialasångarna Amanat & Fateh Ali Khan. Vi tar oss an de förstnämnda i vår jugalbandivecka: jugalbandi som det ska vara.

Så här ser de ut, de anonyma skivorna – precis som alla andra skivor i Sangeet Kendras Baithak-serie

Nazakat & Salamat Ali (1932–1983 respektive 1934–2001)** företrädedde alltså Shamchaurasi-gharanat, känt för exakt noll andra sångare utom Salamats söner Sharafat och Shafqat. Men det är inget publicitetsstunt; deras förfäder sjöng dhrupad i Punjab och faktiskt var Nazakat & Salamat de första som växlade över till khyal; även fadern Vilayat var dhrupadiya. Det hörs i deras sång.

Sangeet Kendra i Ahmedabad har som vanligt en gammal tretimmarskonsert utgiven på skiva, rättare sagt som vanligt på tre separata skivor, och ingenstans framgår det för den totalt oinvigde att de hör ihop (eller någon annan info över huvud taget). Och dyrkande gudar, vad ljudet är dåligt den här gången också.

Men dyrkande gudar, vilken Yaman.

Vi har sällan hört något mer exemplariskt, mer magiskt, mer musikaliskt. I tjugo minuter bara böljar allt – allt! – mellan D och G. Det lilla pentakordet blir hela ens värld! Vilka sångare, vilka sannskyldiga mästare: snart har man ingen aning om de hela tiden hittar nya variationer eller sjunger samma sak gång på gång; det spelar ingen roll; man vill aldrig att det ska ta slut; det här är nirvana. Yaman, ragornas raga!

Och det utan att komma till madhyam. Madhyam som är Yaman! Minut efter minut är man säker på att just den här frasen leder till madhyam, men den gör det inte … ja, ni förstår säkert vad det känns som utan att vi behöver vara plumpa. Det är så laddat att man till slut tror varenda gandhar är en madhyam. I just det avseendet har vi nog aldrig hört något jämförbart.

Men hur tar man sig ur en sådan uppbyggnad? Vilken madhyam i de 14 världarna skulle kunna vara förtjänt av den? Ingen, förstås, så vad gör man? Jo, man smyger in en liten madhyam mitt i en fras och låtsas som ingenting. Och så vidare. Ingen vulgär klimax; spänningen löses upp i Yamans böljor. Det här är nirvana. Iskalla ustads.

Ja, så håller det på. I 35 minuter av bara akar. Och 35 minuter mer varierad sång därefter, som fortfarande är lika bra. Sällan hör man sångare som får varje fras att räknas så mycket – även om det så är samma fras flera gånger i rad. Sham Chaurasi Gharana vol 1 är femstjärning khyal om vi någonsin hört det.

Om volym 2 är inte mycket att säga; den innehåller bara återstoden av Yaman. De öppnar med vår favorit-tarana – men har bara öppningsraderna, inte hela kompositionen – och följer upp den med en småkhyal. (Otänkbart idag, eller skulle åtminstone generera rubriker.) Det är Salamat som är virtuosen, berömd för sin blixtsnabba tanbazi – och nog är den snabb, men det är ett trick: han sjunger oftast i kvartstempo mot musiken med varje ton upphackad i fyra. Linjen är alltså sällan riktigt snabb, även om musiken är det. Särskilt magiskt är inte detta så här på skiva med fasansfull ljudkvalitet årtionden senare. Allt är inte dåligt, men vi har precis hört mångdubbelt bättre, i samma raga.

Andra bullar vankas på volym 3. Salamat var berömd inte bara för sin tanbazi, utan för sin layakari också, och Adanan här måste ha varit något i hästväg även för honom. Han är utan överdrift som den värste instrumentalist. En lika stor bedrift som deras vilambit i Yaman, fast i andra delen av spektrat – inte vår del, men det är ändå ett äventyr att höra den.

Och jugalbandin då? Tja. Det är en helt annan musikupplevelse att höra två bröder som sjungit tillsammans hela livet än två musiker som tussas ihop av sensationslystnad. Det finns nog inte ett enda ögonblick på de här skivorna där deras respektive insatser inte bildar en sammahållen enhet. Det är meningslöst att jämföra; meningslöst att kalla Kadri Gopalnath och Ronu Majumdar för ”jugalbandi”.

* * *

world network pakistanMer från bröderna Ali finns på såväl World Network 20: Pakistan (WDR 55.837), Darbari och Rageshree med kristallklart ljud, som The Unparallelled Maestros (Saregama CDNF 150653), Abhogi och Gawoti. Båda är bra khyalskivor, men ingen visar på mästerskap som övergår allt förstånd. Efter att ha hört en sådan Yaman kan vi inte uppbåda mycket entusiasm för dem; inte idag.

Men ljudet är ju så dåligt på den gamla konsertutgåvan? Ja – men det gör underverk för självkänslan att lyssna igenom en hel skiva med dåligt ljud och lyckas njuta av det. På Sham Chaurasi Gharana vol 1 har du chansen.

Unparallelled MaestrosVK

*) Man har till och med börjat spela jugalbandi med jaltarang. Vi har hört shehnai, flöjt, sitar och Manjusha Kulkarnis sångröst tampas med vattenskålarna, och om ni söker på internet ska ni också finna (gör inte det).

**) Salamat drabbades av en stroke (på mattan!) 1978, och på hans många soloskivor efter broderns bortgång, eller skivor tillsammans med sina söner, är han tyvärr bara en skugga av sitt forna jag.

Balamuralikrishna på bortaplan

Balamuralikrishna

”But how do you explain khayal and Karnatak singers holding joint concerts?”
”Vocal?”
”Yes, like Balamurali and Bhimsen Joshi.”
”This is only for the media, for fame.”

Ja, så svarade Zia Fariduddin Dagar när SR Ramakrishna intervjuade honom i The Music Magazine januari 2001. Men eftersom han i samma intervju slog till med ”ragas are already done, and not even a needle’s eye can come in” bestämde vi oss för att ta det med en nypa salt: Idag har vi lyssnat på just tre sådana duetter mellan Balamurali och Nordens allra största: Bhimsen Joshi och Kishori Amonkar.

Kishori Amonkar

Med Kishori Amonkar på TIPS Industries Vocal Jugalgaan (omslag här – vi vill själva inte se det) är det konstigt nog inte fråga om klyschans ”möte mellan nord och syd”, utan Balamurali är helt enkelt med och sjunger khyal med Kishori Amonkar. Lustigt nog är det ändå ännu mer överkompat än när nord och syd plägar mötas: både harmonium, fiol och Ronu Majumdar av alla människor på flöjt är med och tar aktiv del. Det kan inte ens  Kishoris swarmandal överrösta. Som om inte det vore nog är det både tabla och pakhawaj som dundrar fram ett stolpigt komp bakom vad som i 30 minuter faktiskt är förvånansvärt bra sång. Kishori skapar inte precis någon klassiker, men sjunger ju i princip alltid bra, och Balamurali hänger med bättre än vi trodde. Ja, vi nästan gillar honom som khyaliya.

Drut är nattsvart i jämförelse. Alla kompmusiker tränger sig på, och samtidigt börjar det märkas att Balamurali har bortaplan. S’SS’SS’ SS’SS’SS’ … M S’ M’ S S’ M S MG? Så dåligt kan inte Kishori Amonkar sjunga. Dock dröjer det inte länge förrän Balamurali visat att han faktiskt kan ännu sämre.

En likadan skiva har han gjort med Bhimsen Joshi: På A Jugalbandi (live i London i mitten på 90-talet) sjunger de khyal i raga Bhairav, ackompanjerade av flöjt* och harmonium i en minst sagt rejäl alap på 50 minuter. Så länge de håller sig där kan man inte anmärka på mycket annat än det onaturliga kompet. Det är riktig musik, bitvis trött, bitvis solid, bitvis riktigt känslosam.

Dessvärre kompas deras bandish av näst intill full bench: tabla, mrdangam och ghatam. I ett sådant irrelevant smatter kan ingen khyal frodas, och en skiva som faktiskt kunde varit godtagbar havererar.

När de sjöng duett i Mumbai några år tidigare var det bhajanrepertoar, mer förståndigt. Här är ingen på bortaplan och det överlastade kompet hör genren till. Även här är mer än halva skivan alap, och inte genomdålig sådan. Dessutom, då de inte bara båda är män utan män med rätt lika röster är Bhimsen–Balamurali ett stort steg närmare jugalbandi än Balamurali–Kishoris Vocal Jugalgaan.

But a small step for mankind – backwards. Så länge det finns folk som tycker det är värt CD-priset att höra Bhimsen kompad på mrdangam och tabla samtidigt kan bara planekonomi rädda oss. Det är synd och skam att artister kan vara gudomliga underverk och ändå nedlåta sig till så mycket utan att man blir det minsta förvånad. Och kanske är det att de ändå har hedern i behåll efter sådant här som visar hur stora de faktiskt är.

Men om det här nord-syd-sågande har varit att slå in öppna dörrar har Balamurali även rent karnatiska duetter på skiva att examinera. Vi fastnar för en med käpphästen Raghunath Manet, en sorts vainika med såväl respektabel Karaikudi som ”Veena Dreams”, ”Pondy Dreams” och ”Moon & Moods” bakom sig (och när även de allra största får göra bort sig kan man fråga sig varför inte).

Tja, veena och röst tillsammans har ju en lång tradition. Gärna kvinnoröst. Ett mer tacksamt register. Man spelar alapana, och sjunger pallavi. Att som här ta plats och sjunga bas rakt igenom framförandena blir bara novelty, men så går det när man är diva. Om duetten var tänkt att höja Manets trovärdighet, hade det väl varit bättre att helt enkelt fortsätta spela med supertrummisar och sluta med fusion. Men om tanken bara var att ploja till det och sälja skivor – tja, återigen, om även de allra största får, så varför inte?

För att det färgar av sig på alla utom de allra största, förstås. Frågan är vart den gode doktorn själv ska räknas.

RK

Album: Vocal Jugalgaan – Hindustani. Sång: Kishori Amonkar (även swarmandal) & Mangalampalli Balamuralikrishna. Bansuri: Ronu Majumdar. Harmonium: Appa Jalgaonkar. Fiol: okänt. Tabla: Kedar Pandit. Pakhawaj: Pradeep Dixit. Label: TIPS Industries TCCD 5109. Innehåll: Puriya Dhanashree (”Kaise din katun”, ”Payaliya Jhankaar”, ashtapadi)

■ ■

Album: A Jugalbandi. Sång: Bhimsen Joshi & Mangalampalli Balamuralikrishna. Bansuri: okänt. Harmonium: Tulsidas Borkar. Tabla: Shasikant Muley. Mrdangam: Muthukrishna Balachander. Ghatam: Vikku Vinayakram. Label: Navras Records NRCD 0088. Innehåll: Bhairav

Album: Live in Bombay – December 1991Sång: Bhimsen Joshi & Dr Mangalampalli Balamuralikrishna. Fiol: ?. Harmonium: Tulsidas Borekar. Tabla: Shashikant Muley. Mrdangam: Krishna Balachander? Label: Navras Records NRCD 0022. Innehåll: Darbari Kanada, Malkauns/Hindolam, Bhairavi

■ ■

Album: KarnatikSång, altfiol: Mangalampalli Balamuralikrishna. Veena: Raghunath Manet. Mrdangam: Govindarajan. Ghatam: Shankar. Kanjira: Somasumdaram. Label: MK2 Records 8345 106 282. Innehåll: ragam-tanam-kriti ”vAtApi gaNapatim bhajEham” av Dixitar i Hamsadhwani, ”raghu vamsa” i kadanakutuhalam av PaTNam Subramanya Aiyyar, ragam-tanam-kriti ”sAmaja vara gamana” i Hindolam av St Thyagaraja, tanam-ragamalikam

*) Vi antar att den här flöjten prompt ska vara med för att Balamuralikrishna betyder ”lilla flöjt-Krishna”; någon riktig anledning finns ju inte.

Masters in Sync, volym 1 och 2

Album: Masters in Sync I. Label: Music Today. Innehåll: raga Shanti Prerna (?!) med Hariprasad Chaurasia & Shivkumar Sharma (flöjt/santoor), Alla Rakha & Zakir Hussain i tabladuett, Maru Bihag med Amjad Ali Khan & Bismillah Khan (sarod/shehnai).

AlbumMasters in Sync IILabel: Music Today. Innehåll: Mishra Bhairavi med Amjad Ali Khan & Bismillah Khan (sarod/shehnai), Piloo med Shahid Parvez & Faiyaz Khan (sitar/fiol), Gorakh Kalyan med Vishwamohan Bhatt  & Ronu Majumdar (gitarr/flöjt), Jhinjhoti med Budhaditya Mukherjee & Bhajan Sapori (sitar/santoor), bhajan med Sultan Khan & U Srinivas (sarangi/mandolin)

Som Panchamkauns hackkyckling har undertecknad ålagts att recensera två erbarmliga jugalbandiskivor med den fåniga titeln ”Masters in Sync”. Hur tar man sig ens an en sådan uppgift? Jo, först sätter man lägsta betyg på hela eländet, en stjärna, och sedan lyssnar man igenom skivorna och tar reda på varför.

Hariprasad Chaurasia och Shivkumar Sharma är då behjälpliga, med en raga de kallar Shanti Prerna (”frid/inspiration”). Det här är dess enda inspelning och vi förstår den inte. Mukhdan i större delen av framförandet är (N)S’ M* P, staccato, och den sätter stark prägel på upplevelsen. Men även om man bortser från att det som spelas är en obefintlig raga är det som allmän musik betraktat väldigt dåligt: det är enformigt, ointressant, andefattigt och oändligt långt. Spåret är drygt trettio minuter men känns som det dubbla.

Hariprasad dominerar totalt; Shivkumar Sharma är helt uträknad. Man kan säga att han kompar flöjten. Ändå anpassar sig Hariprasad till honom genom att spela en förfärlig massa staccato, mot poängen med sitt instrument. Och båda spelar av någon anledning länge mycket tyst, vilket är svårt att kompa på tabla. Vi hittar inget förmildrande att säga om spåret, och det är ingen jugalbandi.

Nästa spår är åtta och en halv minuter tabladuett i tal Pashto från Alla Rakhas och Zakir Hussains Maestro’s Choice-skiva. Tabladuett är väl inte det den nordindiska publiken vill höra när man lockar dem med jugalbandi? Det man vill ha är ”melodi”; ju sämre desto bättre. Här tycker vi att Music Today är oärliga.

Avslutar första volymen gör Amjad Ali Khan och Bismillah Khan med en Maru Bihag. På de här hemska skivorna har Music Today ganska konsekvent listat musikerna i fel ordning, den juniore före den seniore, men i fallet Amjad Ali må det vara hänt eftersom han så totalt överskuggar nestorn.

Deras spelstilar är inte kompatibla. Amjad Alis kantiga, tvärkastiga tantkari går tvärt emot Bismillas långa, böljande linje och är så pass mycket snabbare att Bismillah inte hinner utveckla något i sina vändor; ofta spelar han bara mukhda åt Amjad Alis improvisationer. Som bara till 50 procent är försök att spela seriös musik. Bara vid rena pajaskonster applåderar publiken.

Bismillah Khan tycks ha tekniska problem med rörblad – toner som kommer ut fel, toner som inte kommer ut alls – och frågan är om han helt enkelt var för senior på den här inspelningen? Vi vet inte. Det är inte någon av Amjad Alis bästa prestationer och det är ingen jugalbandi. Framför allt är det inte så vi vill minnas Bismillah Khan.

Det behöver vi inte heller, för volym två bjuder på en Mishra Bhairav med samma sättning. Med tonvikt på ”Mishra”. Direkt urartar det nu till melodisk tävling, på Amjads initativ – han spelar ren freeform och slänger in en och annan prayoga, och Bismillah sopar banan med honom. Inte en enda fras ur hans shehnai är sämre än något från Amjad Alis sarod, och allt är fantasifullt utan att förlora Bhairavi. Amjad jobbar med kvantitet i stället: Spåret är 22 minuter långt och Bismillah Khan spelar sin sista ton vid 14-minutersstrecket.

Nå, ska man vara ärlig upptas alla återstående minuter utom en av trumsolo. Vi blir inte ens förvånade. Efter idogt lyssnande på tablasolo är vi fortfarande inga experter men har i alla fall hört betydligt bättre än så här. Och varför är det fler än en trummis?

Shahid Parvez och Faiyaz Khan (violinist från Bhendibazar-gharanat) tar vid med en Piloo som faktiskt låter bra men tonar ut innan den hinner börja (8½ minut). Istället blir det Gorakh Kalyan från Vishwa Mohan Bhatt och Ronu Majumdar – den mest lättviktiga musik vi någonsin hört i indisk form. Den är helt bankrutt, på en nivå där musikerna turas om att upprepa en fras på två–tre toner upp och ner för skalan, helt identiska. Rekommenderas verkligen till LIGHT MUSIC LOVERS, LIGHT MUSIC FANS och inte minst till THOSE WHO ARE FOND OF LIGHT MUSIC. 

Här vet vi inte vad vi ska säga. De kanske inte är våra favoriter, men de kan ju bättre.

Budhaditya Mukherjee och Bhajan Sopori (santoor!) är näst sist ut med en överraskande Jhinhjoti. Från första början ett spännande sound, där Budhadityas sylvassa sitar nästan försvinner i en gnistrande vass santoor, och Sopori vägrar konsekvent att underordna sig. Hans instrument är ju ett hackbräde som inte vunnit allmänt erkännande i genren för att det är fundamentalt opassande i teori och praktik medan Budhadityas är den världsberömda sitaren, supervirtuos är han också, men det stoppar inte Bhajan Sopori! Om han så bara kan dra pinnarna fram och tillbaka över strängarna som om han spelade swarmandal så gör han det – mycket. Och han hamrar på sin santoor! Budhaditya spelar för glatta livet och Sopori har bestämt sig för att svara upp. Han är i sanning en virtuos. Ibland hör vi två santoorer! Han är fantastisk – på något vi inte gillar.

Men det är första gången vi har roligt på Masters in Sync-skivorna. Det underhåller, men bara för att det är så konstigt. Att Budhaditya gjort detta ligger honom inte i fatet. Det är första gången vi hör Sopori, och vi kultförklarar honom på stående fot.

Dock är det inte tu tal om att det är enstjärnigt, vi kunde inte ens lyssna på hela spåret (15 minuter). En bhajan avslutar, med den mycket udda kombinationen sarangi och sydindisk el-mandolin, Sultan Khan och Mandolin Srinivas: de spelar varannan rad och visst, de har i alla fall en melodi att spela (ett ord man inte kunnat tillämpa överallt på dessa skivor) men det är ju bara en uppvisning i hur trist en el-mandolin låter. Ljudet av sarangi är ju världens vackraste – i dess närhet kan ingen mandolin spelas. Tonas barmhärtigt ut efter bara fyra minuter.

* * *

Vilket elände! Men inget av instrumenten här är det andra tillräckligt likt för att det ska fungera. Det är för olika spelstilar som möts. (Undantaget är förstås tabladuetten, men den tycker vi inte hör hemma på en sådan här skiva över huvud taget.) Ibland är skillnaderna till och med så stora att det inte kan kallas jugalbandi, då inte ens några av instrumentens största stjärnor kunde överbrygga klyftan och hitta några lika villkor.

Vi vet att musik kan beröra. Vi vet att musik kan förändra liv, tända känslor, släcka ut – visa dig mysterierna. Det gör, kort och gott, inte musiken på Masters in Sync.

JV

*) Teevra madhyam.

Jugalbandi upphöjt i två

Album: Jugalbandi. Sång: Malladi Brothers och Gundecha Brothers! Fiol: Embar S Kannan. Pakhawaj: Akhilesh Gundecha. Mrdangam: MLN Raju. Label: Swathi’s Sanskriti Series SA546 (2 CD). Innehåll: ”gajavadanA karuNA sadanA” i Sriranjani av Papanasam Sivan (1890-1973); ”Shankara suta Ganesha” i Bhoop av bröderna Gundecha; alap-jor-jhalla/ragam-tanam i Abheri/Bhimpalasi samt ”nagumOmu ganalEni” av S:t Tyagaraja (1767–1847) och chautal ”Kunjan Mein Rachyo Raas”; Ragam-tanam-pallavi i Shankarabharanam/Bilawal: ”Sangeethamae Madhuram, Swara Raga Laya Bharateeya”; ”Shankara Girijapati” i Malkauns + mangalam i Hindolam

■ ■ ■

Den 26 augusti 2010 strålade Bröderna Gundecha och bröderna Malladi samman för att samla in pengar till Cancare Foundation med en gemensam konsert – något som toppade allt, knäppare, galnare, större, mer oväntat osv än allt som tidigare gjorts på dagens kicksökande indisk-klassiska scen: en duett mellan två duor; en jugalbandi upphöjt i två!

Och eftersom konserten hölls i Chennai och inte i Bhopal spelades den in och gavs direkt ut på skiva. Och eftersom skivan oss veterligt aldrig har recenserats någonstans …

Nej, vi måste tillstå att det faktiskt är riktigt spännande. Det är inte varje dag man sätter på en skiva och verkligen inte vet vad man kan vänta sig. Tilltaget är ju så pass bisarrt – fyra sångare? – att till och med den mest blasérade blir nyfiken och till och med den mest skeptiska måste höra det.

* * *

Bröderna Malladi öppnar skivan i ensamt majestät: Papanasam Sivans ”gajavadanA” i Sriranjani. Det är så bra, på det där sättet som bara sydindisk sång kan vara: överväldigande, hårtslående, drivet. Bröderna har övat in ett slagnummer, det hörs, och de sätter varenda ton. Effekten är fantastisk. Vi har inte lyssnat alltför mycket på bröderna Malladi, ska tillstås, och vi är imponerade.

De en gång så magistrala Bröderna Gundecha följer detta med en Bhoop. Sedan de för några år sedan utvecklade sin personliga stil, sin personliga twist på dhrupad, där de sjunger var sin melodi samtidigt är de bara en skugga av sina forna jag. Att höra dem så här, i tydlig kontrast mot fantastiska sångare, är att tvingas inse det. Idén fungerar bara sällan, deras alap förlorar sin kraft (när en når höga S för tänkt klimax håller den andre på med något annat en och en halv oktav ned osv). Layakari får numera alltid också mycket spelrum.

Syd–nord: 1–0. Innan de ens börjat sjunga ihop. Men nu är det dags. Vad i hela världen ska de hitta på?

Ragan är Abheri, nordindiska Bhimpalasi för bröderna Gundecha, och det är riktigt vackert. De båda duorna delar upp alap mellan sig, med utfall återigen till bröderna Malladis fördel. Dhrupad-alap är långsam, och utvecklar ragan gradvis över lång tid. Den vinner inte på att delas upp. Karnatisk alapana fungerar inte så – och är ju dessutom redan från första början lika snabb som den snabbaste khyaltanbazi. Varje gång bröderna Gundecha tar över sjunker tempot (såklart), och man kan inte låta bli att undra varför de sjunger lika mycket musik på en minut som bröderna Malladi på fem–tio sekunder. Vi vet svaret, ni vet svaret, men på den här skivan hörs inte svaret. Här hörs bara två sydindiska supersångare som gör kort process. Kompade på fiol, dessutom. Tre mot två. Det finns ju inte en sportmössa.

Syd–nord: 2–0.

Tanam/jor är ingen större framgång för någon av sidorna (fortfarande 2–0 alltså), men i den komponerade delen är det dags igen: bröderna Malladi river av Tyagarajas ”nagumOmu” och äger Abheri totalt. Bröderna Gundechas dhrupad får svårt att hävda sig; den ska följa på deras egen alap, inte på en tour-de-force av två andra sångare. Kritin, däremot, är ju van att stå för sig själv.

Puh. Första skivan är till ända, och Sydindien leder med 3–0. På disk två väntar en 39-minuters RTP i Shankarabharanam/Bilawal, och den här gången kapar bröderna Gundecha tanam och dominerar med ändlös nomtom. Varje gång bröderna Malladi bryter in med lite karnatisk tanam är det efterlängtat, men det är bröderna Gundecha som gör den här improvisationen till sin och vi får lov att kora dem som vinnare, om så bara för att motståndarna får vara med så lite.

Syd–nord: 3–1.

Pallavin, ett specialskrivet pekoral till hyllning av den indiska musiken, är precis som man kunde vänta sig en gräslig kakafoni. För att båda parter ska få glänsa har man övat in partier som sjungs unisont, poängen med formen står verkligen inte att finna, och det bästa är väl allt som S Kannan spelar på fiolen. Hela stycket spelas dessutom med både pakhawaj och mrdangam, inte minst förstås den obligatoriska tanin som är en mycket värre kakafoni än du ens kan föreställa dig. Det är det värsta vi hört på skiva på länge i form av trummad dekadens och man blir på fullt allvar förfärad över kulturskymningen. Hur kan dhrupad, dhrupads fanbärare, stå bakom detta? Något liknande hade aldrig hörts på en skiva med bröderna Dagar, den saken är säker.

Syd–nord: 3½–1, för att mrdangam alltid vinner över andra trummor. Sluresultatet blir 3½–1½ då bröderna Gundecha avslutar med ”Shankara Girijapati” i Malkauns, en av våra favoritlåtar. Dhrupad kompad på fiol – för första gången på skiva? :)

* * *

Vi tror att vi precis har lyssnat på indisk klassisk musiks mest prominenta trainwreck i mannaminne. Det var definitvt sämre live än på skiva, det vittnar de många klippen om; man kan inte undgå att höra dem. Och det är så bisarrt från idé till genomförande, men med så framstående sångare. Det är därför vi ger skivan tre stjärnor i betyg. Musikaliskt förtjänar den det inte; det var bara så galet alltsammans. En hot mess! Dock kan man inte komma ifrån intrycket att dhrupad är underlägsen den sydindiska musiken – och att bröderna Gundecha inte längre är dess främsta, eller ens särskilt representativa, uttolkare.

Att det blir så här är inte konstigt. Det är självklart. En jugalbandi mellan två jugalbandi-par, nord-sydlig fusion, musikens kanske mest olika genrer – det är ju ett jippo anordnat vänner emellan för att dra in pengar till välgörande ändamål och säkert aldrig menat att ta på fullt allvar. Det är dock en perfekt exempel för att illustrera några poänger med jugalbandi.

För det första att nord och syd aldrig någonsin kan mötas eftersom de alltid envisas med att ha med sig var sin trummis, så att ingen ska hamna i underläge. Även den allra störste optimist borde svälja att på de premisserna blir nord-sydlig fusion alltid pannkaka.

För det andra att det ofta är lätt att se varför jugalbandi inte fungerar: de stilar som möts är för olika. Här är det den långsamma dhrupaden som får stå tillbaka för veritabla kaskader av karnatisk tonkonst, och det tjänar inte alls musiken utan inbjuder bara till jämförelse, som dessutom blir orättvis. En sådan jugalbandi är väl oftast alltså till och med moraliskt förkastlig.

Och alla vet ju att jugalbandi, det är av ondo. Men för det tredje: att jugalbandi är en fullt framkomlig väg till Indiens allra största musik. Både bröderna Malladi och bröderna Gundecha har ju gjort storverk. Men då krävs det att musikerna är syskon, eller elever till samma guru.

Eller?

Det är jugalbandivecka på Panchamkauns, på allmän begäran. Vänta er många långa betyg.

VK

Precis, det är klart att man inte ska behandla en jugalbandi som en idrottsmatch. Förlåt!

Glitter & glamour

Idag kom vi så äntligen hem till senaste numret av Sruti i brevlådan och det slog oss plötsligt – ”det slog oss plötsligt”! – hur glamorös den är med sina annonser för silver, siden och svindyra juveler, och hur trista och tråkiga vi är på vår stackars lilla blogg: i bästa fall får man väl se en bild på en 70-åring med surbahar.

Så vi publicerar utan vidare omsvep lite lyxannonser helt redaktionellt:

Den gick i Sruti.

Den också.

En mer vågad annons från Prince, som de knappast skulle köra i Sruti. Valet av modell imponerar något enormt.

Några skönheter från PSR:

Nästa anhalt blir Abirami Silks. Vi har inte hittat några egentliga annonser men via fotostudion Actinic Light har vi fått tag i bildmaterialet till dem:

Så ska det vara i ett hem. Nästa foto fångar VK, av alla människor, i ett drömskt ögonblick, lyssnande på någon släktklenod:

Men VK! En sari utan rutor är som kaffe utan grädde!

Och där togs det musikaliska spåret till sin fulländning. Amirami tänker helt rätt med den här veenan.

Helt rätt tänker också Pothys i Chennai –

– som använder Sudha Ragunathan i sin marknadsföring!!! Åh, Snygg-Sudha, som har ett bildspel med foton på sig själv i (i skrivande stund) 107 olika sarees på sin hemsida.

Så, äntligen finns den där riktiga indisk-klassiska känslan även på Panchamkauns!

RK

PS: Det grämer oss att vi inte hittat en enda annons för salwar kameez, så vi emulerar det med någon katalogbild –

– och avslutar alltså i denna något fåraktiga ton.

Ke Tomare Shikhayeche e Prem

Album: Ke Tomare Shikhayeche e Prem. Sång: Maya Roy. Sarangi: Debashish Haldar. Harmonium: Roopak Dey. Tabla: Dipankar Acharya. Label: Bihaan Music CD-BMC-220. Innehåll: ”Bhalobashibe Bole Bhalobashine” i Khamaj, ”Monere Bujhaye Bolo” i Jhinjhoti, ”Shyam Nagaro He” i Bhairavi och ”Miche Keno Koro Abhiman” i Kafi av Nidhi Babu (Ramnidhi Gupta, 1741-1839), ”Ke Tomare Shikhayeche e Prem” i Surat Malhar och ”Tomar Birohe Jay Jabe Pran” i Kafi av Sridhar Kathak (1816–?), ”Jatane Jatona Bare” i Kafi av Maya Roy själv (född 1939).

■ ■ ■ ■

”Vem förstår, handen på hjärtat, tappa?” skrev lustigkurren JV förra året. Dum fråga – det gör ju Maya Roy i Kolkata, palatsernas stad*, glädjens, broarnas, alla städers stad; Indiens kulturhuvudstad och en av världens trevligaste städer. Där de sköna konsterna skattas högre än finanser. En stad med otroligt djup, otroliga kontraster; med en världsunik koncentration av konstnärer, poeter och författare – ett Paris före första världskriget.

En stad där tusen blommor blommar, och en av dessa blommor är alltså Maya Roy, född 1939 om än på fel sida floden och tappasångerska under gurun Kalipada Pathak – känd för oss enbart för stenkakan ”Pranay Param Ratna” – som var elev till självaste Nidhu Babu (1741–1830). Längre är det inte till tappans legender.

Vi ska inte sticka under stol med att vi inte direkt lyssnat på tappa. Tappa, thumri och ghazal† buntas ju ihop under rubriken ”light music” och det vill man ju inte associeras med, bevare sig väl. För oss är det ”utfyllnadsspår” sist på CD-skivor som vi i princip ondgör oss över men också ibland fastnar för – den mäktiga powertappan i Bhairavi som fyller ut Sulochana Brahaspatis Raga Bilaskhani Todi på Nimbus Records gör sig påmind.

Så låter det inte på Ke Tomare Shikhayeche e Prem. Istället för röstakrobatiken, som ingen annan än Sulochana hade kunnat blåsa liv i (och allra minst Maya Roy vid 70 års ålder), blir tappan ljuv musik. Stark, strålande och driven, som en mer livsbejakande thumri. Istället för att gråta i saknad till döddagar med ”Babul mora” kan man med Mayas tappa ge sig hän både morgon, middag (!) och kväll. Inte för att vi är några större experter – det kåtaste vi varit är fortfarande när vi köpt ett paket rökelse, kom hem och öppnade det och upptäckte att Gud, stickorna är LILA! – men efter att ha lyssnat på den här skivan tycker vi tappan lyckas bättre med shringar-rasan än thumri någonsin gjort för oss. Och då har vi lyssnat på betydligt fler än en skiva thumri.

Nu kanske även din första impuls är att trots detta invända mot ”light music” i allmänhet. Att Maya Roys tappa bara är ”mindre dålig” än thumri, inte bättre. Men gör inte det. Ke Tomare Shikhayeche e Prem är en riktigt bra skiva, med en sångröst i ljuvaste förfall och perfekta insatser på både sarangi, tabla och harmonium. Det dubbla ackompanjemanget, som sänkt mången khyalskiva, är perfekt för sådan här sant maximalistisk musik – och på Bihaans inspelning hör du till och med det sensuella ljudet av tangenter som trycks ner och studsar tillbaka.

Så mycket mer än så kan vi inte komma på att säga om en tappaskiva. Jo, förresten: CD-häftet rymmer på två sidor mer och bättre information om genren än vad som i skrivande stund finns på engelska på internet. Starkt jobbat av Bihaan music, och även om det var roligt att få uppleva den tid då de här kultetiketterna var från Frankrike är det skönt att fortfarande leva i en nutid där de faktiskt är från Indien och Kolkata (Asiens bästa storstad för fotgängare, och ruskigt känd som ”City of Stadiums”, inte att förglömma!). Skönt – som i shringar.

VK

Undvik: Tappa – A Vigorous Expression of Love med samma sångerska (Bihaan Music CD-BMC-188), Debshish Haldar och Ratan Natta på sarangi/harmonium, Sujit Saha på tabla och delvis samma repertoar. Det är nämligen en liveinspelning och därför måste naturligtvis ljudkvaliteten vara under all kritik, trots att den gjordes för bara två år sedan. Det hade aldrig hänt med en västerländsk kultetikett, men det är smällar man får ta.

*) Jo, det heter så! ”Han lämnar sin tron av kristall, sin ära i ljusets palatser”! Guds ord! Svart på vitt!

†) Och dadra, kajri, jhoola, hori, sawan och chaiti, så ingen besserwisser behöver göra sig besvär i kommentarsfältet.