Med originell stamtavla

Album: Bliss. Sång (och mycket swarmandal): Samaresh Chawdhury. Harmonium: Moinak Das. Tabla: Soumen Sarkar. Label: Audiorec Classics. Innehåll: Todi (”Ay kartar sabkau”, ”Ka bidh paaon”), Kukubh Bilawal (”Ab to bhayi banvari”, ”Bhor bhayi tab aaye sajanva” av Vishwanath Rao Ringe ”Tanarang” (1922–2005)), Nand (”Hajhun na aaye balama” också av Tanarang, ”Man phir phir jaat”)

■ ■ ■

Morgonragor: ska man vakna eller sova vidare? Nose to the grindstone, eller sova vidare? Erection at all times, eller sova vidare? Man ska sova vidare, förstås, din perverse fan. Och då ska det spelas swarmandal, så allt blir en enda sömnig dimma.

Sällan har det spelats så mycket swarmandal som på den Todi som öppnar Samaresh Chawudhurys Bliss och sällan har det sjungits bättre Todi. Tonträffen är total: tempot slår precis mitt i prick, så långsamt det går att göra med gott samvete, och trummorna – vilket geni, denna Soumen Sarkar! – är knappt där. Tempot gör den tjocka linjen trögflytande som en Rudra-veena, bromsar världen till stillastående och fixerar lyssnaren: Chawdhury utnyttjar det till fullo med Todis atikomal gandhar, som inte bara är en sänkt ton utan en uppsjö av möjligheter att sänka, höja och sänka mer. Spelet mellan r och g hyptnotiserar, och en så enkel sak som ett fall från S till N blir svindlande, avgrundsdjupt.

Samtidigt är förstås linjen khyalskt lättrörlig, och även det utnyttjar Chawdhury med melodiskt skarpsinne och fantasi. Oförutsägbar improvisation och utsökt intonation i en swarmandaldimma så tjock att harmoniet låter som en sarangi – och då och då, föredömligt självständigt, slänger han in en och annan gamaktAn i förtid. Även den är trög som sirap. Todi är en raga som ofta blir väldigt bra, men ändå sällan så här.

* * *

gokulutsavji
Hans helighet Gokulutsavji Maharaj

En sångare vi aldrig recenserat men ibland använder som liknelse är den Krishnamedvetne och vackert målade Gokulutsav Maharaj, som själv kallar sig ”the most accomplished Indian classical vocalist of khyal and dhrupad” men inte kan sjunga en drut om det så gäller livet. Varje gång vi återvänder till Maharaj som metafor lyssnar vi på honom igen för att kontrollera att vi inte överdriver, och det gör vi inte. Varje gång är hans drutor till och med sämre än vi minns dem. Varje fras är en parodi på gamaktAn.

Och det sorgliga är förstås att Maharaj i vilambit sjunger riktigt bra. Ni anar väl vartåt det barkar: vi tvingas gripa efter liknelsen även här. Chawdhury sjunger visserligen inte drutor lika dåligt som Maharaj, men sjunger vilambit bättre. Skillnaden mellan vilambit och drut är som natt och dag: tempot, som både var en magi i sig själv och en förutsättning för Chawdhurys sätt att förtrolla melodin, är ju ett annat och intonationen är ett minne blott när var och varannan ton skakas sönder. Lite improvisatorisk skicklighet finns väl kvar, men man vill faktiskt inte höra den. Inte när det nyss var så mycket bättre.

Någon gång ska vi få sova vidare, men inte idag.

* * *

Varför är det då så här med Maharaj och Chawdhury? Tja. Gokulutsav Maharaj är väl mer eller mindre självlärd (”in his youth, Gokulotsavji was tutored by pandit Moreshwar Rao Golvelkar”) och Samaresh Chawdhury är son till Amaresh Chandra Chawdhury (som studerade för Tansens sista ättling Dabir Khan) men hans guru sedan 1984 är Ravi Shankar. Som ju spelar sitar och inte sjunger. Ibland är lösningen så enkel att man knappt vill tro det: de brister i sångteknik för att de inte fått tillräckligt med sånglektioner.

Ändå är Samaresh Chawdhury en imponerande sångare man vill höra mer av, och mer finns också utgivet, men man vet hur det kommer att låta. Varför är den indiska konstmusiken så inrutad att även en musiker som inte är bra på drut måste framföra drut – till skada både för sig själv och för publiken? Den ende som mer än någon enstaka gång vågade bryta med konventionen var Zia Mohiuddin Dagar, som föredrog alap och bara i undantagsfall spelade gat, och just de fotspåren har sonen Bahauddin än så länge valt att inte följa. Om hysteriska europeer kunnat utveckla sin konstmusik ända till Scelsi och Ferneyhough, borde väl några lugna och sansade indier kunna bilda avant-garde för vilambit utan drut. Är det verkligen för mycket begärt?

VK, JV

2 reaktioner på ”Med originell stamtavla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s