Amelia Cunis karriär

Vem vet hur vi prioriterar, men Sveriges nationaldag 2011 har vi i alla fall ägnat åt att kontemplera och rita diagram över Amelia Cunis karriär. 

Italienskan Amelia Cuni kan man väl säga är Europas enda dhrupadsångerska – en av en liten handfull kvinnor i hela världen som gett sig på denna manliga genre. Och det gjorde hon med stor seriositet: Hon bodde i Indien i mer än tio år och gick i lära hos både Vidur Mallick och Fahimuddin Dagar, såväl som Dilip Chandra Vedi (elev till Bhaskarbuwa Bakhale och Talwandidhrupadiyan Uttam Singh).

Ändå ser hennes karriär ut som i diagrammet ovan. Det är förstås inte nio dhrupadskivor av varierande kvalitet, utan två dhrupadsläpp som tornar upp sig över ett elände av ”världsmusik”. Att europeiska musiker som skolar sig indisk-klassiskt återvänder hem och gör ”världsmusik” hör ju till vanligheterna (och mer om detta nedan); det fascinerande med Cuni är att hon så kompromisslöst gjort både och.

* * *

Det börjar nästan ofattbart gräsligt med Monsoon Point (New Earth Records 9504), ett samarbete med en tysk ”sitarspelare” som kallar sig ”Al Gromer Khan”. Dhrupad med syntmattor – hela 55 minuter dhrupad med syntmattor – och inte ens om man accepterar tanken på dhrupad med syntmattor är det bra gjort. Någon sammanhållen alap är det inte fråga om, bara fraser här och där, och skivan kan kanske till och med gå till historien som ett av Europas största svek mot den indisk-klassiska traditionen: båda två är ju faktiskt klassiskt utbildade, men Cuni behandlar traditionen som grab-bag och Gromer, eller vad han nu ”heter”, ägnar den inte ens en tanke.

Den första kvinnliga dhrupadskivan …

Album: Morning MeditationSång: Amelia Cuni. Pakhawaj: Ravishankar Upadhyay. Label: Hic sunt leones (Var? Var?) HSL 014. Innehåll: Shuddha Todi, Nat-Bhairav

■ ■ (■)

Kanske skämdes även hon när hon hörde Gromerkhans slutmix, för strax därefter gav hon ut en renlärig dhrupadkonsert: Shuddha Todi och Nat-Bhairav på Morning Meditation. Skivan är inspelad live i Bombay och Cuni uppträder efter konstens alla regler: jor i tre hastigheter, reciterar mantran, till och med poserar under hakkorsbanér i CD-häftet som den goda italienska hon är. Publiken uppskattar det mer än vi – en jämn oktavmeend river ned applådåskor – men det är inte dåligt; framför allt är det långt ifrån dåligt för att vara en kvinna i en traditionellt manlig genre och ännu mindre för en utländsk kvinna. Faktum är att det var första gången en kvinna över huvud taget sjöng dhrupad på skiva.

På 90-talet var utbudet så begränsat att varje dhrupadsläpp antog proportioner som kan te sig obegripliga idag. Morning Meditation har inte riktigt kunnat stå emot tidens tand, men bortglömd är den inte heller: Navras Records har plockat upp den och den går numera att köpa som NRCD 0144.

Vilket uppsving! Efter denna ojämna början kom så hemskheterna i strid ström. Minst dålig var Danza d’amore (New Earth Records), som åtminstone tog avstamp i dhrupad: här sjöngs det dhrupad med italienska texter ackompanjerat på basfiol och flöjt (bansuri). Den som aldrig hört harmonisk-tänkande europiska klassiska musiker försöka ackompanjera modal indisk melodi kanske inte kan föreställa sig hur dåligt det fungerar … men man kan tycka att Cuni & Co borde märkt det under inspelningens gång. På Drumming Breath (NO-CD CDNO 24) samarbetar hon med maken Werner Durand (”världsmusiker”) och slagverkerskan Marika Falk, eller rättare sagt hon har några kortspår av dhrupad mot syntmatta på en i övrigt precis lika dålig skiva med trummor och flöjt. Ashtayama (Amiata ARNR 0299) är ett om möjligt ännu sämre hopklipp av flera dhrupadinspelningar på samma gång signerat duon Cuni/Durand, och därefter lånade hon sig till ambient-elektronikern Alio Die på Apsaras (Projekt Records 126).

… en definitiv inspelning …

Album: John Cage: Solo for Voice 58: 18 Microtonal RagasSång: Amelia Cuni. Elektronika: Werner Durand. Slagverk: Federico Sanesi, Raymond Kaczynski. Label: Other Minds OM 1010-2

Med allt förtroende på det viset förverkat gör så Cuni helt om och siktar på den moderna europeiska (tja, amerikanska) konstmusiken. Solo #58 från John Cages experimentella ”Sångböcker” 1970, ”18 mikrotonala ragor”, är faktiskt inte ointressant; för Cage begrep sig på raga bättre än de flesta västerlänningar. Han lärde sig om konceptet redan på 40-talet, komplett med tids- och känsloteori, och i Solo 58 instrueras sångaren att tänka på morgon, eftermiddag eller kväll med ”recent pleasures or beauties noticed”.

2007 sjöng Amelia Cuni in 18 Microtonal Ragas för amerikanska minimalistetiketten Other Minds. Skivan har ingenting med indisk-klassisk raga att göra annat än på ett högst abstrakt och teoretiskt plan. Amelia tänker säkert på både morgon, kväll och ”recent beauties”, men nu är det ju inte så att man automatiskt känner A när man hör intervallet B, utan poängen med raga är väl istället att man ska kunna ragan för då är man som lyssnare med och deltar i musikskapandet till och med på en improviserad konsert, och då hör man inte bara det som sjungs just nu utan i någon mån också allt man hört förut i samma raga och en hel del som skulle kunna ha sjungits nu med tanke på vad som sjöngs för en sekund sedan men inte gör det och upplevelsen går bortom en tjusig melodi och blir hur stor som helst. (Här är ”rare ragas” ett mindre problem än man skulle kunna tro – ofta har de i alla fall rejält med beröringspunkter med bekant melodik och skillnaderna blir en poäng i sig.)

Cages nyskrivna ”ragor”, för att vara övertydlig, fungerar inte så; här finns inget att relatera till över huvud taget, det har han sett till. Vi saxar ur CD-häftet:

Cage’s ragas challenge the performer to experiment with this very concept of “tuning=mood” outside the traditional and habitual Indian tuning system. The combination of odd and unusual pitches or pitch sequences (such as a slightly flat octave or microtonal clusters) leads to unprecedented raga-bhavas. In the score of Solo 58, Cage instructs the singer to “think either of the morning, the afternoon or the evening, giving a description or account of recent pleasures or beauties noticed”, openly referring to the classical theory of rasa. However, he gives his contribution to the discussion by, characteristically, abandoning any traditional model and leaving the interpreter free to find his own associations. Moreover, he clearly diverges from the classical Indian approach by directing the singer to focus on the memory of personal experiences. The resulting friction between the individualistic western attitude to “describe pleasures and beauties noticed” and the more impersonal treatment of emotions embedded in the raga tradition encourages further speculations.

The experimental and anarchistic approach to ragas in the Song Books seems in fact to lead to a re-assessment of the correspondence between rasas and given intervals or modes. As chance selected intervals that are deeply dissonant to the Indian ear (such as a flat octave or a very high fourth) come into play, rasas become much less classifiable and standardized, lending unexpected colourings and hues to Cage’s microtonal ragas. His approach allows the singer to draw on his/her own experiences,  and combine them with the discipline of performance to foster the growth of unheard-of and unpredictable rasas.

No matter how eccentric and displacing the raga-bhavas in the performance of Solo 58 may turn out, I experience them as an admirable affirmation of the concept of raga and Indian symbolic thought. The resulting process of re-evaluation has led me to the conclusion that even “experimental” ragas may take on a meaningful shape and be effectively evoked. When creativity is consciously aimed at establishing a mood, a Stimmung, this becomes a “demonstration of our capacity to feel” (Edwin Gerrow, in Rowell 1992). Musical components and procedures fall into place guided by a one-pointed will, and no other purpose is apparent except liberation from constraints (moksha).

Cuni har en poäng (modell större) i att ”ours was the first performance of Solo for Voice 58 by a singer of raga music”. Fler lär det inte bli. Vid det här laget har Amelia Cuni, med tio års dhrupadstudier, bakom sig fem new age-album som spottar på dhrupad, en definitiv inspelning av ett stycke västerländsk konstmusik, och bara en enda dhrupadskiva.

Men det som fascinerar med Cuni är ju som sagt att hon vid det här laget ändå har denna enda dhrupadskiva. Ett alltför vanligt facit vore en räcka new age-krumbukter och ingenting annat. Och det beklämmande med den sortens musiker är att de menar väl. Det är av respekt för den indisk-klassiska traditionen som de vägrar göra renläriga inspelningar – de känner sig otillräckliga bredvid indiska mästare och väljer att göra fusion och new age för att inte göra våld på traditionen. Det sorgliga är förstås att fusion och new age visar så mycket mer ringaktning för traditionen än, säg, en dålig sitarskiva. Vet de inte hur många dåliga sitarskivor som spelas in varje år … av indier i Indien?

Detta gäller dock inte Cuni. Hon spelar in dhrupad; till nöds. Varför då så sällan?

Jo, enligt vad vi hört från mycket säker källa (för en gångs skull lite skvaller!) är det de europeiska dhrupad-fansen Cuni inte gillar. Maken, Werner Durand, så ”världsmusiker” han är, övertalar henne att sjunga dhrupad trots dess diggare och lyckas alltså bara ibland. Det här är ju oerhört. Om man inte tål dhrupadfans, hur man då fördra new age- och världsmusiklyssnare?*

… och skåpet där det ska stå

Album: Ocean of Colours. Sång: Amelia Cuni. Pakhawaj: Manik Munde. Label: Navras Records NRCD 0220. Innehåll: Desi (alap-jor-jhalla & chautal), dhamar i Hindol, Shankara (”Hara Hara Mahadeva”)

■ ■ ■ (■)

2009 lyckades så äntligen Werner Durand övertala frun att spela in en ny skiva oförvanskad dhrupad. Ocean of Colours (NRCD 0220) kom ut på Navras Records som en hyllning till gurun Vidur Mallik (1935–2002). Och så fick vi till slut skivan som visar att både kvinnor och utlänningar kan sjunga dhrupad med den äran. Huvudnumret, Desi, är ett 35 minuter långt underverk av mästerlig intonation och de långa, jämnt flytande meend som är det som sticker ut mest i form av individuell stil. En dhamar i Hindol kanske inte håller hela vägen, men det är ett tappert försök med mycket djärva portamenton, som man inte alls har tråkigt när man lyssnar på.

Och den avslutande Shankara (”Hara Hara Mahadeva”) träffar absolut mitt i prick. En lugn och sansad insjungning som kompletterar Siyaram Tiwaris bindgalna hojtande med den äran. Vi tycker Vidur Mallick hade kunnat vara stolt över en sådan tribut.

Cuni må ha spelat in mycket smörja, men som dhrupadsångerska har hon bara blivit bättre med åren. Lite väl slipat och tillrättalagt, måhända, men med sina klara, vackra kvinnoröst borde hon kunna vara en bra ambassadör för genren istället för att göra parodi. Att vi inte har fler sådana här skivor förblir en gåta; förhoppningvis är Ocean of Colours inte den sista.

Men den har redan följts upp – med Already Awake in the Night (ini.itu 1101), ännu en skiva med dhrupad på syntmattor. Som tur är släppt bara på LP i begränsad upplaga. Jösses Amelia, vad håller du på med?!

RK (grafik: JV)

*) Och det är just för att Cuni gett upp hoppet om dhrupadfans som vi dristar oss till att kritisera henne till denna milda grad. Hon tycker ju redan att vi är dumma i huvudet!

2 reaktioner på ”Amelia Cunis karriär

  1. Gillar inte John Cage! Men Cuni gör verkligen bästa möjliga av materialet … skivan är helt färgad av hennes bakgrund; riktiga ragor glimtar hela tiden i olåten. Då det annars känns som om överlappet mellan den här musiken och dem som över huvud taget hört indisk klassisk sång börjar och slutar med Cage själv, gör ju det Cunis inspelning på något slags objektivt plan till den bästa som någonsin lär bli av.

    RK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s