Fusion is confusion

Saim Thevenet, Pitbulls in the Nursery

Den ”fusion” som är ”confusion” när det gäller indisk klassisk musik brukar ofta kombinera det indiska med traditionell musik från någon annan del av världen, eller kanske i något fall jazz. Bland rättrogna lyssnare är det en ständig tävling att tycka så illa om detta som möjligt. Vårt personliga rekord torde ha satts när vi letade upp en lämplig Youtubevideo och kommenterade ”Please realize that fusion is not an innocent pastime. It genuinely hurts people”.

Idag har vi istället lyssnat på franska dödsplutonen Pitbulls in the Nursery, som spelar teknisk dödsmetall: närmare bestämt deras första (hittills enda) fullängdare: Lunatic från 2006 (Black Lotus Records BLRCD110). Omslaget är renlärigt men i dödsens absolut sämsta konvention, med monster och ”cyber” om vartannat, logotypen är ju så ynklig att man omöjligt kan tro att det ska spelas döds över huvud taget och man ska för den delen kanske inte heller döpa sig efter kamphundar. Faktiskt lovar inget gott hittills, om uttrycket tillåts.

En låt heter ”Monkey’s Masturbation”. Den börjar så här:

Monkeys are always ready to masturbate their brains
Monkeys are famous, monkeys are vicious
There are too many monkeys
Look at what they want to make of you

Samhällskritik alltså, med de hexagonalas karaktäristiska grepp om det engelska språket.

Monkeys are smart but stay shit
I think you can realize it
They’re good looking but they suck
They let you down so don’t give it up

Ja, vad säger man? Vi kommer i alla fall inte på något.

Och när man lyssnar på teknisk döds förstår man ju verkligen varför svartmetallarna ville starta upp en punkigare genre där det var viktigare att vara ute och mörda och bränna vitekrist än att slipa på taktartsbytena i replokalen. Här är det sådant teknikfokus att döden själv får stå tillbaka för något som närmar sig generellt muso-rockande (även i produktionen!); musikerskapet imponerar alltid, förstås, men inte musiken.

Så varför har vi genomlidit ”Monkey’s Masturbation” i Panchamkauns namn? Jo, skivan har ett tio minuter långt ”hidden track” efter sista låten, där gitarristen Saim Thevenet tar upp sin sitar och spelar en förvånansvärt fin aochar i raga Marwa. Efter tre minuter kommer övriga dödskrigare in och fusionen är ett faktum. Soft, trist och väldigt ometalliskt till en början, och Marwa är inte längre mer än en skala (fraserna återvänder hela tiden till S). Och när det till sist ska manglas vet bandet inte riktigt vad de ska göra bakom en så framträdande melodi. Se själva:

Kanske inte så mycket att rapportera om, men det är den hårdaste sitarfusion du lär få uppleva i första taget och roligt att höra att eländet för en gångs skull gör våld på även den europeiska yttringen, inte bara på den indiska.

Som kuriosa tänkte vi nu nämna Rudra, en pluton renrasiga indier från Singapore som menar sig spela ”vedisk metall”. Sedan mitten på 90-talet har de fått ur sig sex släpp där renset varvas med vediskt mässande samt diverse mellanspel av tablasolo, flöjt &c. En av skivorna heter The Aryan Crusade (Trishul Records TR 001, 2001) – nordbor, tycker tydligen Rudra, är till för att skoja med.

Så värst mycket krieg är det väl inte att uppträda i charmörfrisyr och lila tröja, och de vediska inslagen är också en ren studioprodukt så om liveakten Rudra har vi nog ingenting att säga. Här har vi dock haft möjlighet att bedöma en hel karriär och inte bara en enstaka skiva, och faktiskt har Rudra blivit stadigt bättre. Debutens taffliga halvdöds har med åren svärtats till en slamrig gröt som inte kan framhäva någon instrumentalteknik, men någon nordiskt acceptabel metall har de aldrig spelat. Därtill är deras dödsdyrkan ofta på tok för durstämd. Och det inte bara för att de hämtar inspiration ur en vedisk ljudvärld: några av medlemmarna tjänstgör på sidan av i melodiska dödsplutonen Kaliyuga och ett par andra är i new age-kretsar.

”Life metal”, skulle vi föraktfullt säga i Sverige. Och Rudra själva skulle väl hålla med.

JV

Med originell stamtavla

Album: Bliss. Sång (och mycket swarmandal): Samaresh Chawdhury. Harmonium: Moinak Das. Tabla: Soumen Sarkar. Label: Audiorec Classics. Innehåll: Todi (”Ay kartar sabkau”, ”Ka bidh paaon”), Kukubh Bilawal (”Ab to bhayi banvari”, ”Bhor bhayi tab aaye sajanva” av Vishwanath Rao Ringe ”Tanarang” (1922–2005)), Nand (”Hajhun na aaye balama” också av Tanarang, ”Man phir phir jaat”)

■ ■ ■

Morgonragor: ska man vakna eller sova vidare? Nose to the grindstone, eller sova vidare? Erection at all times, eller sova vidare? Man ska sova vidare, förstås, din perverse fan. Och då ska det spelas swarmandal, så allt blir en enda sömnig dimma.

Sällan har det spelats så mycket swarmandal som på den Todi som öppnar Samaresh Chawudhurys Bliss och sällan har det sjungits bättre Todi. Tonträffen är total: tempot slår precis mitt i prick, så långsamt det går att göra med gott samvete, och trummorna – vilket geni, denna Soumen Sarkar! – är knappt där. Tempot gör den tjocka linjen trögflytande som en Rudra-veena, bromsar världen till stillastående och fixerar lyssnaren: Chawdhury utnyttjar det till fullo med Todis atikomal gandhar, som inte bara är en sänkt ton utan en uppsjö av möjligheter att sänka, höja och sänka mer. Spelet mellan r och g hyptnotiserar, och en så enkel sak som ett fall från S till N blir svindlande, avgrundsdjupt.

Samtidigt är förstås linjen khyalskt lättrörlig, och även det utnyttjar Chawdhury med melodiskt skarpsinne och fantasi. Oförutsägbar improvisation och utsökt intonation i en swarmandaldimma så tjock att harmoniet låter som en sarangi – och då och då, föredömligt självständigt, slänger han in en och annan gamaktAn i förtid. Även den är trög som sirap. Todi är en raga som ofta blir väldigt bra, men ändå sällan så här.

* * *

gokulutsavji
Hans helighet Gokulutsavji Maharaj

En sångare vi aldrig recenserat men ibland använder som liknelse är den Krishnamedvetne och vackert målade Gokulutsav Maharaj, som själv kallar sig ”the most accomplished Indian classical vocalist of khyal and dhrupad” men inte kan sjunga en drut om det så gäller livet. Varje gång vi återvänder till Maharaj som metafor lyssnar vi på honom igen för att kontrollera att vi inte överdriver, och det gör vi inte. Varje gång är hans drutor till och med sämre än vi minns dem. Varje fras är en parodi på gamaktAn.

Och det sorgliga är förstås att Maharaj i vilambit sjunger riktigt bra. Ni anar väl vartåt det barkar: vi tvingas gripa efter liknelsen även här. Chawdhury sjunger visserligen inte drutor lika dåligt som Maharaj, men sjunger vilambit bättre. Skillnaden mellan vilambit och drut är som natt och dag: tempot, som både var en magi i sig själv och en förutsättning för Chawdhurys sätt att förtrolla melodin, är ju ett annat och intonationen är ett minne blott när var och varannan ton skakas sönder. Lite improvisatorisk skicklighet finns väl kvar, men man vill faktiskt inte höra den. Inte när det nyss var så mycket bättre.

Någon gång ska vi få sova vidare, men inte idag.

* * *

Varför är det då så här med Maharaj och Chawdhury? Tja. Gokulutsav Maharaj är väl mer eller mindre självlärd (”in his youth, Gokulotsavji was tutored by pandit Moreshwar Rao Golvelkar”) och Samaresh Chawdhury är son till Amaresh Chandra Chawdhury (som studerade för Tansens sista ättling Dabir Khan) men hans guru sedan 1984 är Ravi Shankar. Som ju spelar sitar och inte sjunger. Ibland är lösningen så enkel att man knappt vill tro det: de brister i sångteknik för att de inte fått tillräckligt med sånglektioner.

Ändå är Samaresh Chawdhury en imponerande sångare man vill höra mer av, och mer finns också utgivet, men man vet hur det kommer att låta. Varför är den indiska konstmusiken så inrutad att även en musiker som inte är bra på drut måste framföra drut – till skada både för sig själv och för publiken? Den ende som mer än någon enstaka gång vågade bryta med konventionen var Zia Mohiuddin Dagar, som föredrog alap och bara i undantagsfall spelade gat, och just de fotspåren har sonen Bahauddin än så länge valt att inte följa. Om hysteriska europeer kunnat utveckla sin konstmusik ända till Scelsi och Ferneyhough, borde väl några lugna och sansade indier kunna bilda avant-garde för vilambit utan drut. Är det verkligen för mycket begärt?

VK, JV

Ram Deshpande: Utsaah

Album: Utsaah. Sång: Ram Deshpande. Harmonium, tabla: Seema & Vishwanath Shirodkar. Legendary Legacy CD40 (Shuddha Sarang, Bhimpalasi)

■ ■ ■

En sångare vi brukar ha svårt att ta till oss är Ulhas Kashalkar. (Tyvärr är ju inte han vilken sångare som helst, utan allmänt ansedd som modern khyals allra bäste; men gissningvis är han lite för bra, för highbrow för vår folkliga smak.) Nu har vi försökt närma oss honom via hans elev Ram Deshpande, som har en CD ute i Legendary Legacys Rich Heritage-serie. Och ”rich heritage” betyder i det här fallet inte bara Ulhas Kashalkar, utan även kultsångarna Yeshwantbuwa Joshi (Gwalior) och Babanrao Haldankar står bakom.

En torr och tråkig början i Shuddha Sarang är visserligen lyssningsbar men inte allt för mycket mer. Vi är på väg att skriva av Deshpande som ännu en sångare vi lär få svårt att ta till oss, men så händer något när vilambit växlar över till drut (till Vishwanath Shirodkars studsande tabla).

Det brukar heta att vem som helst kan sjunga och spela fort; att långsamt tempo kräver en bättre musiker (och alap en mästare). Vi brukar inte hålla med – vi tycker så mycket om långsam musik och tappar lätt intresset av denna tvångsmässiga stegring. (Dessutom måste det ju rimligtvis vara svårare att improvisera i snabbt tempo och denna självklarhet tycker vi oss få bekräftad mer eller mindre hela tiden.) Men i fallet Ram Deshpandes Sarang kanske det ligger något i visdomsorden: det tänder till rejält när han kommer igång med tAnbazin och skivan är med ens riktigt medgörlig. Han marknadsförs som ”a fine blend of Gwalior, Jaipur and Agra” och faktiskt, det ligger något även i det.

Så när det är dags för Bhimpalasi är man med på noterna. Och han sjunger den från första början med en helt annan pondus. Borta är den oengagerade känslan från förra vilambit och även om man kanske inte direkt hänger på varje ton är man i alla fall tillräckligt intresserad av den – det hade varit oantastligt live; på skiva på en översvämmad skivmarknad kan det inte riktigt hävda sig; det är inte kolossalt individualistiskt och inte alltid överraskande; men inte tusan är det dåligt.

Dock: Han jobbar med en mukhda på temat g, g R S, S; men det är Bhimpalasi och shadjan på sam blir varje gång RSnS eller SRSnS. Ett gyllene tillfälle att då och då dra till med ett rakt g R S, S istället, och låta Bhimpalasi bara i denna lilla detalj stå tillbaka för allmänmänskliga behov, sunt förnuft och, ja, musik – men inte en enda gång gör han det. Hela spåret igenom förblir dennna längtan otillfredsställd. En oroväckande regelstyrd musiker.

VK

Asad Ali Khan: 1934–2011

Idag tar vi farväl av en av Indiens bästa instrumentalister: ustad Asad Ali Khan, Khandarbani-beenkar. Och faktiskt lämnar han efter sig en av världens bästa skivor: Raga Jaijaivanti på Nimbus Records. Mer då?

Det är bara bokstavligt talat som Rudra-veenan är ett stort instrument. Om den någonsin varit populär var det många mansåldrar sedan. I modern, inspelad tid har den faktiskt bara haft två exponenter av rang: först Zia Mohiuddin Dagar och Asad Ali, sedan Asad Ali och Zias son Bahauddin. Visst finns det fler, många fler – sajter som Rudraveena.org och Rudravina.com listar den ena mer kufisk och okänd än den andra – men de har legat så långt efter de två stora att det här inte kan vara mycket mer än tredje gången de nämns i samma andetag.

Bahauddin Dagar, den ende kvarvarande, är född 1970. Med indisk-klassiska mått mätt är han fortfarande ung: just nu, säger ryktet, vill han helst inte spela in för att han, 40 år fyllda, håller på att hitta sin egen stil. Asad Ali tillhörde hans föräldrars generation och beklagade sig i intervju efter intervju över bristen på återväxt. ”By the grace of God, I have five disciples today – four foreign, and one Indian. I would be very happy if even one of them emerges as a competent performer”, sade han i CD-häftet till sin inspelning för India Archive.

Indiern heter Bikramjit Das och senast vi hörde talas om honom var 2008, när han uppträdde i New Delhi. Utlänningarna har vi hört ännu mindre om, och det bådar ju inget vidare. Men titta igen på bilden ovan – där är ju Zaki Haider. Han var inte med när lärjungarna räknades, men inte för att han inte fanns utan förstås för att han är utom tävlan. Var är han idag?

Zaki Haider är mästarens son (ibland kallad ”nevö” och kanske adopterad). Att han lärts upp som arvtagare är ingen hemlighet, även om man kan få det intrycket av den nästan totala avsaknaden på rapportering. Asad Ali Khan lämnar förstås efter sig inte bara en av världens bästa skivor utan också en stor, stor saknad – men även ett tomrum som Zaki Haider kanske kommer att försöka fylla. Vi håller sannerligen tummarna för att han ska bli mer än bara ännu en beenkar som det är kul att också ha kommit över en udda inspelning med … men att Indiens samlade journalistkår tillsammans med Asad Ali gjort så mycket för att måla upp honom själv som traditionens siste, det oroar.

VK

Månadens foto, juni 2011: Suraya Dagar

I mitten: Suraya Dagar, som spelar genialisk tanpura – den bästa någonsin – på världens bästa dhrupadskiva. Flankerad förstås av de äldre bröderna Dagar. Går det att bli mer fashion?

Via Anthems of the Nations of Luobaniya.

Ovan har bloggaren, tror vi, snyggat till fotot på Suraiya i Photoshop. Bilden är i original ett ganska brutalt hopklipp, som kan beskådas på CD-omslaget här.

Också via Anthems of the Nations of Luobaniya. Världens bästa tanpura spelas av världens snyggaste kvinna – all’s right with the world.

RK

Amelia Cunis karriär

Vem vet hur vi prioriterar, men Sveriges nationaldag 2011 har vi i alla fall ägnat åt att kontemplera och rita diagram över Amelia Cunis karriär. 

Italienskan Amelia Cuni kan man väl säga är Europas enda dhrupadsångerska – en av en liten handfull kvinnor i hela världen som gett sig på denna manliga genre. Och det gjorde hon med stor seriositet: Hon bodde i Indien i mer än tio år och gick i lära hos både Vidur Mallick och Fahimuddin Dagar, såväl som Dilip Chandra Vedi (elev till Bhaskarbuwa Bakhale och Talwandidhrupadiyan Uttam Singh).

Ändå ser hennes karriär ut som i diagrammet ovan. Det är förstås inte nio dhrupadskivor av varierande kvalitet, utan två dhrupadsläpp som tornar upp sig över ett elände av ”världsmusik”. Att europeiska musiker som skolar sig indisk-klassiskt återvänder hem och gör ”världsmusik” hör ju till vanligheterna (och mer om detta nedan); det fascinerande med Cuni är att hon så kompromisslöst gjort både och.

* * *

Det börjar nästan ofattbart gräsligt med Monsoon Point (New Earth Records 9504), ett samarbete med en tysk ”sitarspelare” som kallar sig ”Al Gromer Khan”. Dhrupad med syntmattor – hela 55 minuter dhrupad med syntmattor – och inte ens om man accepterar tanken på dhrupad med syntmattor är det bra gjort. Någon sammanhållen alap är det inte fråga om, bara fraser här och där, och skivan kan kanske till och med gå till historien som ett av Europas största svek mot den indisk-klassiska traditionen: båda två är ju faktiskt klassiskt utbildade, men Cuni behandlar traditionen som grab-bag och Gromer, eller vad han nu ”heter”, ägnar den inte ens en tanke.

Den första kvinnliga dhrupadskivan …

Album: Morning MeditationSång: Amelia Cuni. Pakhawaj: Ravishankar Upadhyay. Label: Hic sunt leones (Var? Var?) HSL 014. Innehåll: Shuddha Todi, Nat-Bhairav

■ ■ (■)

Kanske skämdes även hon när hon hörde Gromerkhans slutmix, för strax därefter gav hon ut en renlärig dhrupadkonsert: Shuddha Todi och Nat-Bhairav på Morning Meditation. Skivan är inspelad live i Bombay och Cuni uppträder efter konstens alla regler: jor i tre hastigheter, reciterar mantran, till och med poserar under hakkorsbanér i CD-häftet som den goda italienska hon är. Publiken uppskattar det mer än vi – en jämn oktavmeend river ned applådåskor – men det är inte dåligt; framför allt är det långt ifrån dåligt för att vara en kvinna i en traditionellt manlig genre och ännu mindre för en utländsk kvinna. Faktum är att det var första gången en kvinna över huvud taget sjöng dhrupad på skiva.

På 90-talet var utbudet så begränsat att varje dhrupadsläpp antog proportioner som kan te sig obegripliga idag. Morning Meditation har inte riktigt kunnat stå emot tidens tand, men bortglömd är den inte heller: Navras Records har plockat upp den och den går numera att köpa som NRCD 0144.

Vilket uppsving! Efter denna ojämna början kom så hemskheterna i strid ström. Minst dålig var Danza d’amore (New Earth Records), som åtminstone tog avstamp i dhrupad: här sjöngs det dhrupad med italienska texter ackompanjerat på basfiol och flöjt (bansuri). Den som aldrig hört harmonisk-tänkande europiska klassiska musiker försöka ackompanjera modal indisk melodi kanske inte kan föreställa sig hur dåligt det fungerar … men man kan tycka att Cuni & Co borde märkt det under inspelningens gång. På Drumming Breath (NO-CD CDNO 24) samarbetar hon med maken Werner Durand (”världsmusiker”) och slagverkerskan Marika Falk, eller rättare sagt hon har några kortspår av dhrupad mot syntmatta på en i övrigt precis lika dålig skiva med trummor och flöjt. Ashtayama (Amiata ARNR 0299) är ett om möjligt ännu sämre hopklipp av flera dhrupadinspelningar på samma gång signerat duon Cuni/Durand, och därefter lånade hon sig till ambient-elektronikern Alio Die på Apsaras (Projekt Records 126).

… en definitiv inspelning …

Album: John Cage: Solo for Voice 58: 18 Microtonal RagasSång: Amelia Cuni. Elektronika: Werner Durand. Slagverk: Federico Sanesi, Raymond Kaczynski. Label: Other Minds OM 1010-2

Med allt förtroende på det viset förverkat gör så Cuni helt om och siktar på den moderna europeiska (tja, amerikanska) konstmusiken. Solo #58 från John Cages experimentella ”Sångböcker” 1970, ”18 mikrotonala ragor”, är faktiskt inte ointressant; för Cage begrep sig på raga bättre än de flesta västerlänningar. Han lärde sig om konceptet redan på 40-talet, komplett med tids- och känsloteori, och i Solo 58 instrueras sångaren att tänka på morgon, eftermiddag eller kväll med ”recent pleasures or beauties noticed”.

2007 sjöng Amelia Cuni in 18 Microtonal Ragas för amerikanska minimalistetiketten Other Minds. Skivan har ingenting med indisk-klassisk raga att göra annat än på ett högst abstrakt och teoretiskt plan. Amelia tänker säkert på både morgon, kväll och ”recent beauties”, men nu är det ju inte så att man automatiskt känner A när man hör intervallet B, utan poängen med raga är väl istället att man ska kunna ragan för då är man som lyssnare med och deltar i musikskapandet till och med på en improviserad konsert, och då hör man inte bara det som sjungs just nu utan i någon mån också allt man hört förut i samma raga och en hel del som skulle kunna ha sjungits nu med tanke på vad som sjöngs för en sekund sedan men inte gör det och upplevelsen går bortom en tjusig melodi och blir hur stor som helst. (Här är ”rare ragas” ett mindre problem än man skulle kunna tro – ofta har de i alla fall rejält med beröringspunkter med bekant melodik och skillnaderna blir en poäng i sig.)

Cages nyskrivna ”ragor”, för att vara övertydlig, fungerar inte så; här finns inget att relatera till över huvud taget, det har han sett till. Vi saxar ur CD-häftet:

Cage’s ragas challenge the performer to experiment with this very concept of “tuning=mood” outside the traditional and habitual Indian tuning system. The combination of odd and unusual pitches or pitch sequences (such as a slightly flat octave or microtonal clusters) leads to unprecedented raga-bhavas. In the score of Solo 58, Cage instructs the singer to “think either of the morning, the afternoon or the evening, giving a description or account of recent pleasures or beauties noticed”, openly referring to the classical theory of rasa. However, he gives his contribution to the discussion by, characteristically, abandoning any traditional model and leaving the interpreter free to find his own associations. Moreover, he clearly diverges from the classical Indian approach by directing the singer to focus on the memory of personal experiences. The resulting friction between the individualistic western attitude to “describe pleasures and beauties noticed” and the more impersonal treatment of emotions embedded in the raga tradition encourages further speculations.

The experimental and anarchistic approach to ragas in the Song Books seems in fact to lead to a re-assessment of the correspondence between rasas and given intervals or modes. As chance selected intervals that are deeply dissonant to the Indian ear (such as a flat octave or a very high fourth) come into play, rasas become much less classifiable and standardized, lending unexpected colourings and hues to Cage’s microtonal ragas. His approach allows the singer to draw on his/her own experiences,  and combine them with the discipline of performance to foster the growth of unheard-of and unpredictable rasas.

No matter how eccentric and displacing the raga-bhavas in the performance of Solo 58 may turn out, I experience them as an admirable affirmation of the concept of raga and Indian symbolic thought. The resulting process of re-evaluation has led me to the conclusion that even “experimental” ragas may take on a meaningful shape and be effectively evoked. When creativity is consciously aimed at establishing a mood, a Stimmung, this becomes a “demonstration of our capacity to feel” (Edwin Gerrow, in Rowell 1992). Musical components and procedures fall into place guided by a one-pointed will, and no other purpose is apparent except liberation from constraints (moksha).

Cuni har en poäng (modell större) i att ”ours was the first performance of Solo for Voice 58 by a singer of raga music”. Fler lär det inte bli. Vid det här laget har Amelia Cuni, med tio års dhrupadstudier, bakom sig fem new age-album som spottar på dhrupad, en definitiv inspelning av ett stycke västerländsk konstmusik, och bara en enda dhrupadskiva.

Men det som fascinerar med Cuni är ju som sagt att hon vid det här laget ändå har denna enda dhrupadskiva. Ett alltför vanligt facit vore en räcka new age-krumbukter och ingenting annat. Och det beklämmande med den sortens musiker är att de menar väl. Det är av respekt för den indisk-klassiska traditionen som de vägrar göra renläriga inspelningar – de känner sig otillräckliga bredvid indiska mästare och väljer att göra fusion och new age för att inte göra våld på traditionen. Det sorgliga är förstås att fusion och new age visar så mycket mer ringaktning för traditionen än, säg, en dålig sitarskiva. Vet de inte hur många dåliga sitarskivor som spelas in varje år … av indier i Indien?

Detta gäller dock inte Cuni. Hon spelar in dhrupad; till nöds. Varför då så sällan?

Jo, enligt vad vi hört från mycket säker källa (för en gångs skull lite skvaller!) är det de europeiska dhrupad-fansen Cuni inte gillar. Maken, Werner Durand, så ”världsmusiker” han är, övertalar henne att sjunga dhrupad trots dess diggare och lyckas alltså bara ibland. Det här är ju oerhört. Om man inte tål dhrupadfans, hur man då fördra new age- och världsmusiklyssnare?*

… och skåpet där det ska stå

Album: Ocean of Colours. Sång: Amelia Cuni. Pakhawaj: Manik Munde. Label: Navras Records NRCD 0220. Innehåll: Desi (alap-jor-jhalla & chautal), dhamar i Hindol, Shankara (”Hara Hara Mahadeva”)

■ ■ ■ (■)

2009 lyckades så äntligen Werner Durand övertala frun att spela in en ny skiva oförvanskad dhrupad. Ocean of Colours (NRCD 0220) kom ut på Navras Records som en hyllning till gurun Vidur Mallik (1935–2002). Och så fick vi till slut skivan som visar att både kvinnor och utlänningar kan sjunga dhrupad med den äran. Huvudnumret, Desi, är ett 35 minuter långt underverk av mästerlig intonation och de långa, jämnt flytande meend som är det som sticker ut mest i form av individuell stil. En dhamar i Hindol kanske inte håller hela vägen, men det är ett tappert försök med mycket djärva portamenton, som man inte alls har tråkigt när man lyssnar på.

Och den avslutande Shankara (”Hara Hara Mahadeva”) träffar absolut mitt i prick. En lugn och sansad insjungning som kompletterar Siyaram Tiwaris bindgalna hojtande med den äran. Vi tycker Vidur Mallick hade kunnat vara stolt över en sådan tribut.

Cuni må ha spelat in mycket smörja, men som dhrupadsångerska har hon bara blivit bättre med åren. Lite väl slipat och tillrättalagt, måhända, men med sina klara, vackra kvinnoröst borde hon kunna vara en bra ambassadör för genren istället för att göra parodi. Att vi inte har fler sådana här skivor förblir en gåta; förhoppningvis är Ocean of Colours inte den sista.

Men den har redan följts upp – med Already Awake in the Night (ini.itu 1101), ännu en skiva med dhrupad på syntmattor. Som tur är släppt bara på LP i begränsad upplaga. Jösses Amelia, vad håller du på med?!

RK (grafik: JV)

*) Och det är just för att Cuni gett upp hoppet om dhrupadfans som vi dristar oss till att kritisera henne till denna milda grad. Hon tycker ju redan att vi är dumma i huvudet!

Ett trendbrott inom stavning

Foto: Molley Riley ♥ Reuters

275 hardcore-nördar invaderade Washington DC förra veckan, när 84:e upplagan av Amerikas obegripliga stavningstävling Scripps National Spelling Bee gick av stapeln, eller vad det heter. Och som vanligt vann en indiska – ja, som vanligt vann en indiska som också spelar fiol. Det händer snart sagt varje år, som Panchamkauns tidigare konstaterat i ett stort retrospektiv. Men årets seger är något av ett trendbrott.

Sukanya Roy, 14, från Newton Ransom (vilket ortsnamn!) i Pennsylvania, som vann med ”cymotrichous”, spelar nämligen inte karnatisk fiol utan europeisk, i orkester. Vad i h–e?!

Över huvud taget var det ont om karnatiker i årets final. Det närmaste vi kommer är delade trean Arvind Mahankali (11 år) som åtminstone är rasika och klassiska dansösen Dhivya Murugan (10) på delad sjätteplats, synd att man inte uppskattar dans. Men vilket startfält i övrigt: Tvåan Laura Newcombe (12) slits mellan manga, Twilight och simning; rasikan Arvind är monolog-entusiast (!!!) och Joanna Ye (14), som han delar tredjeplatsen med, spelar – håll i öronen – jazz. Femman Dakota Jones (14) är scout och tävlar även i matte.

Veronica Penny (13) på delad sjätteplats är pilot (förstås!) och har två gånger vunnit den typiska amerikanska tävlingen där man ska gissa hur många karameller som ryms i en burk – men hennes stora intresse (större till och med än geocachning) är att läsa morgontidningar. Sjätteplatsen delas även av Sriram Hathawar (11), ett stolpskott, som spelar oboe och ”sanskrit-hymner på piano” (Till hans långa lista på förmildrande egenskaper kan räknas att han åker skidor och skridskor, simmar och spelar baseball, basket och tennis. Vilken atlet!), och med Mashad Arora (14) som även tävlar i både matematik och poesi samt bygger robotar och vätedrivna bilar när andan faller på.

Nu är vi nere på den lika delade tiondeplatsen, där Lily Jordan (14) är hockeymålvakt (va!?), Nabeel Rahman (13) löser Rubiks kub och är olympisk mästare i matematik, Samuel Estep (13) är finalens ende gamer och programmerare och bor i ett solcellsdrivet hus – och Prakash Mishra, slutligen, vid 13 års ålder redan har skrivit flera romaner. Såvitt vi vet är mästerverken inte utgivna men färgen på prosan lär inte vara att ta miste på.

Men ont, som sagt, om karnatiker. Är det slutet för vår bevakning av denna sport?

Hell, no! Vi kickar ut en eller annan ”obscure dothead” ur CD-spelaren och sätter på Mozartsonaterna med Hilary Hahn och Natalie Zhu. We are excited about this new era of spelling!

VK