Jamaluddin Bhartiya: Two Ragas

Dessa europeisk-utgivna indisk-klassiska skivor med sina psykedeliska omslag! #@&!?傻屄

Album: Two Ragas. Sitar: Jamaluddin Bhartiya. Tabla: Rashid Jamal.* Label: Opus 3 8004 (1980) (Nat-Bhairav, Sindu Bhairavi)

■ ■ ■

Förra året trendspanade vi om sång och sitar – fler och fler sångare och sitarspelare beblandar sig i ”jugalbandi”. (Vilken överdrift – det handlar egentligen om att någon enstaka faktiskt gör det som tidigare var otänkbart gimmickry.) Huvudsaken var i alla fall en förhoppning om att man snart skulle komma att sjunga samtidigt som man spelade. I Sydindien är ju sådant inga konstigheter, och, som VK hittade ett korn, ”i ett globalt perspektiv är det ingen som höjer på ögonbrynen för att man sjunger samtidigt som man spelar någon sorts luta”.

Och framför allt hade vi en sådan sitariya en gång: Jamaluddin Bhartiya. Det cirkulerar en privatinspelning med honom, monumental, 45 minuter Patdeep, där han sjunger med i såväl alap som jor–jhalla, och naturligtvis i gat, inklusive tanbazi. Den är storartad. Länge har vi velat höra mer med honom, och nu har vi gjort det.

Experten och världsmusikbloggaren Bolingo som har hur många sällsynta indiska skivor som helst har lagt upp en ripp av Jamaluddin på svenska Opus 3, från 1980, även om inspelningen är av en konsert i Holland. Till vår förtret sjunger han inte en ton. Det var tydligen inte som banbrytare han ville bli ihågkommen.

Men till vår förtjusning – och det är ju verkligen alltid nåt – spelar han alldeles sagolikt.

Kaktusträdgården utanför Sailana gamla slott.

Jamaluddin var elev till Ravi Shankar, men det är bara början. Eller slutet. Dessförinnan tog han sånglektioner av självaste Amir Khan, och hans pappa Abdulqadar Khan var hovmusiker i Sailana. Vad i helvete är Sailana för hov, undrar du nu, och Sailana ligger mellan Bhopal och Ahmedabad och var som furstestat (1730–1948) att jämföra med en mellanstor svensk kommun. Det enda Sailana över huvud taget är känt för är kaktusar: de har Indiens äldsta kaktusträdgård. (Hur gammal? Cirka 50 år.) Och VK har inte varit där. Tsk. Tsk.

Jamaluddin spelar i alla fall inte snarlikt Ravi Shankar, och inte snarlikt någon annan heller. Det må vara honom han brås på mer än Nikhil Banerjee, men det är en makalös gayaki-ang helt utan Ravis tantkari, och det finns ett lugn på den här skivan som vi inte hört maken till; Ravi Shankar känns hispig och spänd i jämförelse. På muso-språk kanske man kan säga att Jamaluddin har ett ”häng” som är få förunnat. Det är fantastiskt släpigt spelat utan att komma i otakt. Den enda vi kan jämföra med är faktiskt Pushparaj Koshti.** Och en melodik som gärna bryter av mer invecklade fraser med något riktigt inställsamt. Smör-sitar som fungerar! Han spelar en Nat-Bhairav och en Sindhu Bhairavi, och vi försökte jämföra med Ravi Shankar i samma ragor, men det enda vi hittade med gurun var gamla stenkakor. Har han verkligen inte spelat in dessa i mer än tre och en halv minut?

Kanske är det den här skillnaden i kynne som gjorde den rastlöse, drivne Ravi Shankar till världsstjärna och dömde Jamaluddin Bhartiya, lugn och nöjd, till salig glömska. Men om publiken i gemen varit mer musikalisk hade det kanske varit tvärtom.

Opus 3 är ett svenskt audiofilbolag, grundat 1976 och aktivt än idag. Vi har inte sett någon annan indisk skiva från dem, men här har de verkligen gjort skäl för epitetet – sitaren låter enormt stor och detaljerad, med bara precis på gränsen till för mycket reverb, och lyckas hävda sig mot en förfärlig tanpura utan minsta sustain som tuggar ostinato å det absolut tydligaste. Nu blev det lite väl mycket fokus på denna stackars flicka, för hon lyckas bara störa några sekunder i början av varje spår – sedan är man ett med sitaren i Opus 3:s mäktiga ljudbild.

Och ändå har skivan bara tre stjärnor, som det sorgliga hopklipp den är. Just när Jamaluddins alap firar triumfer tonas den ut bryskt och klipps rakt in i vilambit. Klipp och toningar i gat är legio. Vi lurade ändå på att ge den fyra stjärnor, men så kom vi ihåg att Jamaluddin faktiskt inte sjunger, som vi bespetsat oss på.

Bolingo berättar om en annan utgåva på holländska Space Records, men vi har gett upp hoppet om att han ska sjunga där. Dock hoppas vi på en icke-hopklippt presentation. Och det tror vi att vi får också, om vi någon gång får tag i skivan – men realister som vi är gissar vi att ljudet kommer att vara betydligt sämre.

JV

PS: Han som gjort Opus 3:s omslag, som vi lyckats låta bli att svära över i hela vår recension, heter Eric Carlstedt. Hej Eric. Så här 21 år senare, fattar du hur creddigt det hade varit om du skrivit på framsidan vilka de två ragorna var?

*) Jamaluddins son (detta nämns inte på skivan). Han har även en bror, Roshan Jamal, som spelar sitar. Oss veterligt sjunger inte  han – heller.

**) Som ju också han spelat med sångare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s