Jamaluddin Bhartiya: Two Ragas

Dessa europeisk-utgivna indisk-klassiska skivor med sina psykedeliska omslag! #@&!?傻屄

Album: Two Ragas. Sitar: Jamaluddin Bhartiya. Tabla: Rashid Jamal.* Label: Opus 3 8004 (1980) (Nat-Bhairav, Sindu Bhairavi)

■ ■ ■

Förra året trendspanade vi om sång och sitar – fler och fler sångare och sitarspelare beblandar sig i ”jugalbandi”. (Vilken överdrift – det handlar egentligen om att någon enstaka faktiskt gör det som tidigare var otänkbart gimmickry.) Huvudsaken var i alla fall en förhoppning om att man snart skulle komma att sjunga samtidigt som man spelade. I Sydindien är ju sådant inga konstigheter, och, som VK hittade ett korn, ”i ett globalt perspektiv är det ingen som höjer på ögonbrynen för att man sjunger samtidigt som man spelar någon sorts luta”.

Och framför allt hade vi en sådan sitariya en gång: Jamaluddin Bhartiya. Det cirkulerar en privatinspelning med honom, monumental, 45 minuter Patdeep, där han sjunger med i såväl alap som jor–jhalla, och naturligtvis i gat, inklusive tanbazi. Den är storartad. Länge har vi velat höra mer med honom, och nu har vi gjort det.

Experten och världsmusikbloggaren Bolingo som har hur många sällsynta indiska skivor som helst har lagt upp en ripp av Jamaluddin på svenska Opus 3, från 1980, även om inspelningen är av en konsert i Holland. Till vår förtret sjunger han inte en ton. Det var tydligen inte som banbrytare han ville bli ihågkommen.

Men till vår förtjusning – och det är ju verkligen alltid nåt – spelar han alldeles sagolikt.

Kaktusträdgården utanför Sailana gamla slott.

Jamaluddin var elev till Ravi Shankar, men det är bara början. Eller slutet. Dessförinnan tog han sånglektioner av självaste Amir Khan, och hans pappa Abdulqadar Khan var hovmusiker i Sailana. Vad i helvete är Sailana för hov, undrar du nu, och Sailana ligger mellan Bhopal och Ahmedabad och var som furstestat (1730–1948) att jämföra med en mellanstor svensk kommun. Det enda Sailana över huvud taget är känt för är kaktusar: de har Indiens äldsta kaktusträdgård. (Hur gammal? Cirka 50 år.) Och VK har inte varit där. Tsk. Tsk.

Jamaluddin spelar i alla fall inte snarlikt Ravi Shankar, och inte snarlikt någon annan heller. Det må vara honom han brås på mer än Nikhil Banerjee, men det är en makalös gayaki-ang helt utan Ravis tantkari, och det finns ett lugn på den här skivan som vi inte hört maken till; Ravi Shankar känns hispig och spänd i jämförelse. På muso-språk kanske man kan säga att Jamaluddin har ett ”häng” som är få förunnat. Det är fantastiskt släpigt spelat utan att komma i otakt. Den enda vi kan jämföra med är faktiskt Pushparaj Koshti.** Och en melodik som gärna bryter av mer invecklade fraser med något riktigt inställsamt. Smör-sitar som fungerar! Han spelar en Nat-Bhairav och en Sindhu Bhairavi, och vi försökte jämföra med Ravi Shankar i samma ragor, men det enda vi hittade med gurun var gamla stenkakor. Har han verkligen inte spelat in dessa i mer än tre och en halv minut?

Kanske är det den här skillnaden i kynne som gjorde den rastlöse, drivne Ravi Shankar till världsstjärna och dömde Jamaluddin Bhartiya, lugn och nöjd, till salig glömska. Men om publiken i gemen varit mer musikalisk hade det kanske varit tvärtom.

Opus 3 är ett svenskt audiofilbolag, grundat 1976 och aktivt än idag. Vi har inte sett någon annan indisk skiva från dem, men här har de verkligen gjort skäl för epitetet – sitaren låter enormt stor och detaljerad, med bara precis på gränsen till för mycket reverb, och lyckas hävda sig mot en förfärlig tanpura utan minsta sustain som tuggar ostinato å det absolut tydligaste. Nu blev det lite väl mycket fokus på denna stackars flicka, för hon lyckas bara störa några sekunder i början av varje spår – sedan är man ett med sitaren i Opus 3:s mäktiga ljudbild.

Och ändå har skivan bara tre stjärnor, som det sorgliga hopklipp den är. Just när Jamaluddins alap firar triumfer tonas den ut bryskt och klipps rakt in i vilambit. Klipp och toningar i gat är legio. Vi lurade ändå på att ge den fyra stjärnor, men så kom vi ihåg att Jamaluddin faktiskt inte sjunger, som vi bespetsat oss på.

Bolingo berättar om en annan utgåva på holländska Space Records, men vi har gett upp hoppet om att han ska sjunga där. Dock hoppas vi på en icke-hopklippt presentation. Och det tror vi att vi får också, om vi någon gång får tag i skivan – men realister som vi är gissar vi att ljudet kommer att vara betydligt sämre.

JV

PS: Han som gjort Opus 3:s omslag, som vi lyckats låta bli att svära över i hela vår recension, heter Eric Carlstedt. Hej Eric. Så här 21 år senare, fattar du hur creddigt det hade varit om du skrivit på framsidan vilka de två ragorna var?

*) Jamaluddins son (detta nämns inte på skivan). Han har även en bror, Roshan Jamal, som spelar sitar. Oss veterligt sjunger inte  han – heller.

**) Som ju också han spelat med sångare.

Tafo Khan: för och emot

.
Har du hört talas om denne ustad, Tafo Khan?

I så fall är du nog för insatt i tabla för oss, som inte ens lyckats en gång för alla slå fast om man ”kan lyssna på tablasolo även om man inte själv spelar tabla”.

Tafo Khan, introducerad på internet år 2000 av Ferhan Qureshi i San Francisco och då stavad ”Tofu Khan”, vilket många tyckte var utomordentligt lustigt, har tagit tablaspelet ”till en helt ny nivå”, och då pratar vi om hastighet. Han livnär sig på något annat, nämligen att skriva och producera filmmusik i Pakistan, men har ändå tagit denna supersnabba musik till hastigheter andra tablaspelare bara kunnat drömma om.

Om de nu gjort det. Diskussionens vågor går alltid höga kring Tafo, eller Altaf Hussein Khan som han heter i passet. Vi har gått igenom kommentarerna under olika Youtubevideor, och har nöjet (för det är det!) att presentera ett axplock. Vi har försökt sortera i för och emot – ibland är ”för” en reaktion på ”emot” så de kommer i omvänd ordning, men lev med det.

* * *

För Emot
World’s fastest tabla player ever!!! What’s the point of being fast when no one can understand what you’re playing?
To the listeners who just find him just fast and technical and not lyrical: Are you joking? He is very lyrical! OK, we all know it is lightning fast, but where the hell is the sweetness?
Amazing speed, but I can’t find the musicality within ustadji’s [!] playing.
Well … it is entertaining for people who just want the high-tech stuff without the musicality.
He has a unique style, different from other ustads. He doesn’t play themetically like ustad Shaukat Hussain. He has mastered a unique style which he plays with the same naghma and brings his own groupies to cheer him … he does no layakari, which is the zenith of tabla playing.
Was he banned from coming to London for certain charges?
Ask Tari and Zakir to maintain chanchal jhole with qaida for hours and then you’ll feel the difference between ustad Tafo and others! I saw all great ustads seeking opportunities to listen to Tafo Khan Sahib. A desperate joker playing to the gallery trying to mesmerize the audience with his berasi fast tAns? Don’t compare chalk with cheese! Zakir has incorporated the best of Punjabi, Banaras and Farrukhabadi ang. Tafo cannot reach his level in the next two lives. Even Tafo’s son’s shagirds play faster than Tafo, so what’s the big deal?
I guess you haven’t listened to such complex tabla before … I feel sorry for you if you cannot value it. Useless. Don’t watch Tafo Khan, you will learn absolutely nothing from it. This guy has no feeling and cannot justify tabla.
You black Indians are jealous about great Pakistani tabla masters like ustad Tafo Khan! If ustad Tafo Khansaheb was still alive [han är inte död!], he would feel disgusted to have such fans.
I’ll bring my two-year-old boy to come show him how it’s done. Bad musicianship. This is just stupid and boring.
For clarity I vote Shaukat Hussain, for rhythm Tari Khan, for versatility Altaf Hussain and for speed Tafo … Vintage Tafo Khan. He could definately scare some kids with the face he makes.
Good but not certainly the best. (!?) A very mentally disturbed artist who does not have any sense of presenting solo tabla at all.
If you don’t care for his rendition, who cares about that!? Who is interested in it?! You judged his art negatively – may you be an amateur or your ears victims of swine flu! Look, I’m not saying he doesn’t know how to play, but this performance was appaling. Please dont misconstrue my comments as disrespect. I dont know enough about tabla to comment on Tafo sahib – but this was bad. [!]
He is the most tayyar tabliya of this era, nobody can match his pace, but perhaps lacks a bit of musicality …
This guy puts so much dynamics and emotion in his fast playing!
That tihai is one of the best I’ve seen. Really cool playing. Also, the mishra jati qaida he plays later (tak dhin tak) is almost impossible to play that fast. I wonder how he does it. ’ The speed can make the performance difficult to enjoy as every piece sounds similar. The development also doesn’t seem to be as profound due to how quickly he goes from starting to finishing the compositions.
His tihais especially are the most creative I’ve ever seen. All he plays is these relas … or qaidas that sound like relas. Whatever he plays are simply structured compositions.
Tafo is the wildest ustad I have seen play. My mind cannot wrap itself around this mystical video. Obviously this audience has never heard good tabla. Peshkar is supposed to be slow and melodious, the point is atmosphere and layakari, he seems to miss both. It sounds like a person gasping for breath.
Tafo sahib has no purity or emphasis on bols, but I can guarantee that there is nobody on earth who can play tabla with such superb speed. He starts with the speed from where others end. Yes, peshkar is supposed to be played slowly, emphasizing the bols and creating an atmosphere, but he is not doing so. He is mechanical and he is damn fast.
His purity and emphasis on bols is greater than anyone’s who will ever comment on it. The reasons he isn’t famous are:

1. Where did his dhire dhire go?
2. He messed up the Punjabi style and twisted tabla his own way.
3. He has mechanical speed but no purity or accents or emphasis on specific bols. It’s like machine playing – really stiff.
4. He challenged Zakir Hussain and Tari Khan. He failed.

Kanske är den här kulturen en något bidragande orsak till att vi egentligen inte lyssnar på tablasolo, men i så fall också till att vi skriver så mycket om det, till skillnad från allt annat vi inte lyssnar på.

Hur det var med den utmaningen av Zakir och Tari vet vi inte men Tafo ska faktiskt ha utmanat alla Indiens (och säkert Pakistans) tablaspelare på hastighetstduell. En vandringssägen gör gällande att Swapan Chaudhuri omedelbart antog utmaningen, skrev till Tafo och erbjöd sig att betala flygbiljett och hotellrum om de kunde göra upp i Kolkata. Tafo svarade inte. Myndigheterna såg väl till att brevet kom bort på vägen, för att inte riskera diplomatisk skandal.

Här är hur som helst ett klipp där Zakir sitter vid Tafos fötter:

.
Haters gonna hate!

RK

Allt du vet är fel

Köpande oss några skivor från Bihaan Music i Kolkata idag i ”grodan” ro stötte vi på det här mästerverket från en gigant som gått oss förbi. Swaroney av pandit Vishnu Sewak Mishra, född 1917. Vishnu Sewak Mishra

is the inheritor of ‘Prasuddhu-Monohar gharana’ or ‘Mishra gharana’, one of the most celebrated gharanas of Indian classical music for more than four hundred years.

Ja, där slog de oss på fingrarna – tänk att vi levt och gråtit indisk klassisk musik i så många år i så stor okunskap. Men nu ska det bli slut på vårt jamsande om Gwalior, Agra och Jaipur-Atrauli*. Gwalior och Agra är skuggor: Prasuddhu-Monohar är solen.

Naturligtvis går en sådan skiva inte att recensera. Den representerar mer än fyrahundra års mästerskap. Det enda vi kan göra är bot och bättring.

En annan gayaki som får stryka på fot är den legendariska Kotali. Ni vet, den med (för all del njutbara) Ruchira Panda! (Nej, det är inte roligt att hon heter Panda.) Vi har genom åren då och då återvänt till hennes pressmaterial, där

Sangeetacharya Tarapada Chakraborty, the pioneer of this Kotali gayaki, is the legend adored all over India for his contribution towards [varför inte?] Hindustani classical music

men nu får det vara ett slut. Prasuddhu-Monohar är solen!

JV

*) Och för den delen om Etawah och Dagar-vanit!

Usama bin Ladin i indisk konst

Överst: ”Usama bin Ladins terror”, framtagen av någon bengalisk allmogemålare för länge sedan för Exotic India Art. Därinunder ”11 september-tragedin” av samma hand (och vad kan man säga om alla dessa glada miner och stora, nakna tuttar i en postmodern och postkolonialistisk värld?) samt en panel av Gurupada Chitrakar hos Indigo Arts.

Usama bin Ladin är död, skjuten av amerikansk militär i Pakistan. Och någon pliktskyldig koppling till klassisk musik går faktiskt att göra: vi tror att det runda tornet på ”Osama bin Ladins terror” egentligen är en trumma.

Här ser vi de gymnastikskor som såldes i Allahabad i april förra året, och enligt Social Sekurity blev riktigt populära. ”På det här viset kan jag känna att världens mest hatade ligger för mina fötter”, förklarade sig Praveen Kumar, 21.

Sandskulptören Sudarshan Pattnaik i Puri: