Om kvinnokroppen, om Indien och Europa

Idag såg vi en särdeles ful skiva. Den heter ”Opera & Classic: 54 Masterpieces” (”classical”, menar de) och ser ut som på bilden här. Den riktigt, riktigt hugade kan kanske klicka upp den i större format. Fy fan.

Den som en gång sett ett så gräsligt skivomslag måste bearbeta upplevelsen. Som jänkarna säger, ”you can’t unsee it” – man måste, för att klara livhanken, på något sätt göra det till sitt. Till något som, på vilket sätt det vara må, var värt att se. En inspirationskälla, i vårt fall. Det tvingade oss att fundera över musikinstrument och nakna, kurviga kvinnokroppar.

I Indisk klassisk musik har vi ju Rudra-veenan, Shivas (Rudras) veena. Även den sägs vara inspirerad av den kvinnliga figuren, eller rättare sagt Parvatis. Så här ser den ut:

Tekniskt sett är fiolen och cellon lutor, medan Rudra-veenan är en stavcittra med två påmonterade resonsanslådor. Dessa kallas tumbor och abstraherar kvinnokroppen till två klot eller cirklar. Allt som allt två cirklar och ett streck. Det krävs minimalt med tankearbete och association för att se likheten mellan cello och kvinna:

(Notera dock den subtila svarta triangeln, som vi tror att många missat!)

Språnget mellan Rudra-veena och kvinna är större, men alls inte omöjligt eller egentligen långsökt:

Jämfört med det slaviska avbildandet i Europa är ju det här rena kubismen. En nivå av konstnärligt gestaltande som Europa inte skulle nå förrän på 1900-talet, men som Shiva själv etablerade i Indien i tidernas begynnelse. Jämför en akademisk tavla med en Picasso:

Rudra-veenans abstraktion har flera fördelar. En är att den kan appliceras på flera sätt. Varsågoda, på Panchamkauns är inget för vulgärt för att pekas ut:

En annan är förstås att den är mer avancerad. Frånsett det avancerade i att den med sin mångtydighet lyckas vara både mer och mindre vulgär på samma gång (den kvinnliga figuren som geometri kontra bröst som klot) – frånsett det måste betraktaren/konsumenten tänka lite för att göra kopplingen; det duger inte bara att ta in. Betraktaren blir delaktig, inte alls olikt det både inkluderande och uppfordrande i den indiska klassiska musiken, där lyssnaren både kan och nästan måste delta på näranog samma villkor som musikern.

Det är sådana här tankekrumbukter det verkliga bottenskrapet tvingar fram. Så hellre ”54 Masterpieces” än ett medelmåttigt skivomslag som bara går in genom ena ögat och ut genom det andra.

ELLER?

VK (text/schizofreni)
JV (illustration)

En reaktion på ”Om kvinnokroppen, om Indien och Europa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s