Om kvinnokroppen, om Indien och Europa

Idag såg vi en särdeles ful skiva. Den heter ”Opera & Classic: 54 Masterpieces” (”classical”, menar de) och ser ut som på bilden här. Den riktigt, riktigt hugade kan kanske klicka upp den i större format. Fy fan.

Den som en gång sett ett så gräsligt skivomslag måste bearbeta upplevelsen. Som jänkarna säger, ”you can’t unsee it” – man måste, för att klara livhanken, på något sätt göra det till sitt. Till något som, på vilket sätt det vara må, var värt att se. En inspirationskälla, i vårt fall. Det tvingade oss att fundera över musikinstrument och nakna, kurviga kvinnokroppar.

I Indisk klassisk musik har vi ju Rudra-veenan, Shivas (Rudras) veena. Även den sägs vara inspirerad av den kvinnliga figuren, eller rättare sagt Parvatis. Så här ser den ut:

Tekniskt sett är fiolen och cellon lutor, medan Rudra-veenan är en stavcittra med två påmonterade resonsanslådor. Dessa kallas tumbor och abstraherar kvinnokroppen till två klot eller cirklar. Allt som allt två cirklar och ett streck. Det krävs minimalt med tankearbete och association för att se likheten mellan cello och kvinna:

(Notera dock den subtila svarta triangeln, som vi tror att många missat!)

Språnget mellan Rudra-veena och kvinna är större, men alls inte omöjligt eller egentligen långsökt:

Jämfört med det slaviska avbildandet i Europa är ju det här rena kubismen. En nivå av konstnärligt gestaltande som Europa inte skulle nå förrän på 1900-talet, men som Shiva själv etablerade i Indien i tidernas begynnelse. Jämför en akademisk tavla med en Picasso:

Rudra-veenans abstraktion har flera fördelar. En är att den kan appliceras på flera sätt. Varsågoda, på Panchamkauns är inget för vulgärt för att pekas ut:

En annan är förstås att den är mer avancerad. Frånsett det avancerade i att den med sin mångtydighet lyckas vara både mer och mindre vulgär på samma gång (den kvinnliga figuren som geometri kontra bröst som klot) – frånsett det måste betraktaren/konsumenten tänka lite för att göra kopplingen; det duger inte bara att ta in. Betraktaren blir delaktig, inte alls olikt det både inkluderande och uppfordrande i den indiska klassiska musiken, där lyssnaren både kan och nästan måste delta på näranog samma villkor som musikern.

Det är sådana här tankekrumbukter det verkliga bottenskrapet tvingar fram. Så hellre ”54 Masterpieces” än ett medelmåttigt skivomslag som bara går in genom ena ögat och ut genom det andra.

ELLER?

VK (text/schizofreni)
JV (illustration)

Inspelningshistorien är kantad av fullständigt monumentala skivserier med nordindiska musiker: Bhimsen Joshi, Legends

AlbumLegends (5 CD). Sång: Bhimsen Joshi. Harmonium, tabla: olika. Label: RPG Music CDNF 150377–150381. Innehåll: Lalit, Todi, Asavari Lalit Bhatiyar; Gaud Sarang, Sur Malhar, Madhuvanti, Marwa; Marwa Shree (!), Puriya, Yaman-Kalyan, Shuddha Kalyan; Durga, Shuddha Kedar, Tilak Kamod, Kalashree; Malkauns, Darbari/Suha, Miyan ki Malhar (och thumri och bhajan)

■ ■ ■ ■ ■ + ■ ■ ■ ■ ■ + ■ ■ ■ ■ ■ + ■ ■ ■ ■ ■ + ■ ■ ■ ■ ■

Bhimsen Joshi har precis* gått bort, den störste av de största i inspelad tid. Som tur är blev denne gigant, för en gångs skull, så populär man kan begära, så högt dekorerad man kan bli i Indien (Bharat Ratna) – och så inspelad man kan hoppas. Vi har länge velat skriva om någon av hans rejäla CD-serier. Nu tar vi chansen. Legends på Saregama/RPG Music samlar gamla utgångna LP-inspelningar från Bhimsens glansdagar på fem CD.

Smaka på uppställningen: här finns Asavari, Lalit, Lalit Bhatiyar (!), Todi, Gaud Sarang, Multani, Sur och Mian Malhar, Shuddha och Yaman Kalyan, Marwa, Marwa Shree (!!), Puriya, Durga, Kedar, Tilak Kamod, Malkauns och Darbari Kanada, om än inte i den ordningen (mer om detta senare). Mycket musik på fem CD-skivor, och det beror förstås på att varje spår är en gammal LP-sida på 15–20 minuter.

Egentligen är det mot våra principer att över huvud taget rekommendera gamla LP-inspelningar av nordindisk musik, som är gjord för att vara så mycket längre. Men Bhimsen Joshi är bra mycket större än våra principer. Bhimsen är större än tiden: det finns inte en raga på de här skivorna som inte känns tre gånger så lång som den egentligen är.

Och till skillnad från andra monumentala serier med Bhimsen Joshi är alltsammans taget i studio. Inspelningarna spänner från tidigt 60-tal till tidigt 80-tal, och kvaliteten från bra till godkänd – bara Yaman-Kalyan är en aning överstyrd, i övrigt är det bara att njuta av Bhimsens röst. Rösten! Tänk att en så stor sångare i norra Indien för en gångs skull begåvades inte bara med ragadari utan med en röst som alltid var så mjuk och varm! Varje ton den rösten tog blev till en hel melodi. Bhimsens 19 storkhyal på de här skivorna är som balsam för öronen.

Något balsam för själen är det dock inte. Det här är större än så: det är indisk klassisk sång.

Allra störst kanske LP-utgivningarnas Bhimsen är i de mer mystiska morgon- och skymningsragorna: Asavari, Lalit, Todi, Marwa, Puriya. När Bhimsen sjunger vilambit här är alla känslor som bortblåsta. Samma effekt har Vilayat Khan fått fram, när han spelat som bäst, och bröderna Gundecha. Men Bhimsen är ändå större. Han har bemästrat detta utsläckande, där allting blir så nytt och främmande, så fullständigt att han vågar sig på att pröva det, testa gränserna. Kan man kanske framkalla bara en smula känsla? Ja – Bhimsens Marwa och Puriya blir bara aldrig så lite kusliga, bara aldrig så lite mystiska, bara aldrig så lite obehagliga. Det här är verkligen en stor musiker – större än de största.

I en raga som Sur Malhar får man istället outgrundliga mysterier upptryckta rakt i ansiktet. Bhimsen måste ha invigt många lyssnare i sådant. Vilken pedagog som helst kan få dig att förstå musiken; vilken bra musiker som helst kan få dig att tycka om den. Vilken stormästare som helst kan uppenbara dess mysterier – för en engagerad rasika. Bhimsen hade kunnat uppenbara dem för ett vedträ.† Och det utan stora åthävor. Verkliga mysterier krumbuktar sig ju inte.

Du tänker kanske inte på Bhimsen Joshi – suputen, bildrullen, business class-flygaren – som någon mystiker, och det var han inte heller. Men han sjöng den här musiken som ingen annan. Det är förstås den som är mystisk, inte han. Inte sångaren, utan sången.

Allt detta får man på dessa fem CD och dessutom förstås det som Bhimsen kanske är mest känd för: fullständigt outtömlig tAnbazi i övermänsklig hastighet och i fraser som aldrig vill ta slut. När Bhimsen var på mattan, och hade kommit upp i varv, forsade tonerna ur munnen på honom i så strida strömmar att inget annat går att jämföra. Han var som ett ymnighetshorn. Men här kunde det ärligt talat ibland börja handla om sångaren snarare än sången, och det är ännu en anledning att omfamna dessa gamla LP-spår, för i studion hann han aldrig komma upp i riktigt de varvtalen förrän det var dags att stoppa bandet. Visst, på konsert kunde han fortsätta och bli ännu bättre än så här – men det som fångats på de här skivorna räcker. Det är ju redan bättre än alla andra sångare. Hur skulle det då kunna behöva bli ännu bättre?

Volym 1 är Bhimsens morgnar. Lalit (från ECLP 2264, 1961), Miyan ki Todi (från EALP 1280, 1963), Asavari (väldigt tidig morgon – från ECLP 5010, 1968) och Lalit Bhatiyar (från EASD 1501, 1971).

Volym 2 är tänkt, antar vi, till det tyskarna kallar ”Was vom Tage übrig blieb”. Här samsas Gaud Sarang för tidig eftermiddag (från ECLP 1515, 1973) med monsunmelodin Sur Malhar (från Sangeet Amrit, ECSD 2879, 1981), eftermiddagens gigant Multani (från EALP 1321, 1967) och där är vi redan framme vid Marwa, skymningsväsendet, hämtad från ECLP 5010 (1968).

Volym 3 tar vid direkt med Bhimsens kraftprov Marwa Shree (Sangeet Amrit), fortsätter med en Puriya (EASD 1513, 1973), en Yaman-Kalyan som vi inte har en aning om var de hämtat och en Shuddha Kalyan från ECLP 2264 (1961). Kväll, rakt igenom.

Och kväll är det vidare rakt igenom även Volym 4. En Durga (EASD 1513, 1973) inleder – ingen favorit på Panchamkauns – men Bhimsen har en superbandish i rockärmen: ”Chatur Sugara Balamawa” i drut teental. Vilken mukhda:

mPm PDD, P DP [RS]

Varsågod, den bästa rad vi hört i Durga. En Shuddha Kedar (ECSD 2858, 1980) fortsätter, och en Tilak Kamod, hämtad från någon skiva från 1975 eller 1977; vi vet inte. Kvällen avslutas med Kalashree, hämtad från EASD 1501 (1971).

Volym 5 är skivan för långt in på natten. Här sjungs Malkauns (ECLP 2276, 1962) och Darbari/Suha (EALP 1328, 1968), men sedan en Miyan ki Malhar, från okänd gammal LP, som hamnat alldeles för sent på natten. Serien avslutas som sig väl trots allt bör i thumri (Mishra Gara och Jogiya) och med slagnumret ”Jo Bhaje Hari ko Sada” i odödlig Bhairavi.

Synpunkter på detta? Ja, det har vi. Volym 1 borde naturligtvis ha börjat med Asavari och avslutats med Todi. Att det finns en människa på RPG Music som kan motstå frestelsen att lägga Lalit och Lalit Bhatiyar efter varandra är för oss en gåta. Sur Malhar och Miyan ki Malhar må vara svåra att placera, men det måste gå att lägga dem bättre än före Multani och efter Darbari. Shuddha Kalyan efter Yaman-Kalyan istället för tvärtom – vad var tanken där?

Det kan tyckas småaktigt att klaga på spårens inbördes ordning. Men det är inte det. Tidsteori är något vi försöker ta på allvar, ivrigt motarbetade av våra antagonister på RPG Music, men då är skivorna i Legends-serien stört omöjliga att bara sätta i en CD-spelare och lyssna på från början till slut. Som tur är finns det väl få som fortfarande lyssnar på musik på det sättet.

Naturligtvis kan inte detta påverka betyget på så bra inspelningar med en artist som var större än tiden själv. Däremot leker vi med tanken på att sänka betyget på Volym 3, där en storslagen Marwa Shree avlsutas med en tarana i ren Marwa. Bhimsen hade förstås ingen förståelse för tarana, utan behandlar den lika vårdslöst som allt annat i det här tempot: som en mukhda för sin tAnbazi. Taranans förfall är en av våra stora käpphästar, och just det här känns som ett ”missed opportunity”. Bhimsen hade väl ingen sportmössa att sjunga en god tarana men han hade kunnat sjunga en vanlig minikhyal istället.

Allt annat på Legends är dock värt fem stjärnor, och betydligt bättre än mycket vi skriver om här, även somligt vi ger fem stjärnor. Det är just därför vi inte skrivit mer om Bhimsen Joshi. Vad ska man säga om honom? ”Bhimsen is a prodigy – unique – a divine miracle” är redan upptaget. När man tar till de överord som krävs om dessa allra största sångare ser man bara ut som en posör. Idag är det vår tur att se ut som fåntrattar som stämmer in i hyllningskören. Men det bjuder vi på. Jämfört med Bhimsen Joshi är vi kretiner, och du med. Men lyssnande på Bhimsen Joshi är vi bortom sådana hänsyn. Och du med.

ANONYM YNKRYGG

*) Nåja.

†) I de flesta av Bhimsens dödsrunor har du läst att han älskades av lekmannen lika mycket som rasikan, och då är det lätt att tänka att det var hans särsklassiga virtuositet som tilltalade massorna. Gör inte det. Som Panchamkauns dödsruna förklarar: Bhimsen kunde förtrolla vem som helst även med sparsmakad vilambit.

En riktig mjukstart

På Beachcombing’s Bizarre History Blog, om ”Flexible Glass in Tiberius’ Rome”, läser vi:

Beachcombing has never understood the irrational pleasure of glass. Holding a wine glass in our hands – whatever the content – is surely one of the house’s hidden joys.

Knäppt? Men han har ju en poäng!

På samma sätt skulle man kunna tala om ”the irrational pleasure of tanpura”. (Vad är ett ”rational pleasure” – matematik?) Tanpura som strömmar ur stereon är väl också det ett av husets nöjen (vadå ”hidden”?) – oavsett vad som sjungs eller spelas ovanpå.

Eller?

Det är väl just det hela vår gärning går ut på att ta reda på. Än är vi inte säkra.

Vi är i alla fall tillbaka!

VK