Pappmonstren är tillbaka

Kommer ni ihåg ”longboxen”? I CD:ns barndom kunde man (främst i USA) inte förlika sig med de små skivomslagen, utan ville ha mer yta att spela med, som man haft på LP-skivorna. Så varje CD-skiva (i sin vanliga plastask, som såg ut ungefär som idag) levererades i en avlång pappkartong. Tydligen tjänade boxen även något logistiskt syfte, att den kunde ställas i samma rack som LP-skivor i butikerna.

longboxar

Någon estetisk succé var inte longboxen: av de tre exemplen ovan är Annie Lennox ett utsnitt ur LP-omslaget och Jane’s Addiction är LP-omslaget hoptryckt. Bara Dolly Parton ser ut att ha en longbox som kan vara gjord för formatet – och hur bra blev egentligen det?

Så blev den inte långlivad heller, denna skitbox. Konsumenterna kastade den bara, och miljölobbyn protesterade mot sopberg och slöseri. Pretentiöse popparen David Byrne sägs ha låtit sätta klistermärken på sina longboxar med texten ”THIS IS GARBAGE” (lika bra som när Frank Zappa, med skivkontrakt på Warner Brothers, projicerade texten ”THE WARNER BROTHERS RECORD COMPANY SUCKS” som avslutning på varje konsert). 1993 var lådans saga all, och skivbolagen kan inte ha sörjt den – den måste ju kostat multum att trycka upp, och de sänkte knappast CD-priset när den fasades ut. Eftersom konsumenterna allt som oftast slängde boxarna är de idag samlarobjekt. Tydligen är ingenting för tråkigt att samla på.

Men nu har longboxen återuppstått! Eller rättare sagt reinkarnerats – både för att det är i Indien det har skett, och för att den nya longboxen är förhållandevis annorlunda. Istället för en kartong där det ligger en CD i plastask är det en pärm av mycket hård papp med plasthållare fastlimmade på insidan, och gärna ett fastlimmat häfte också. Allt av dålig kvalitet. I bräschen går (som vi skrivit om tidigare) Rajalakshmi Audio i Coimbatore:

pappmonster-syd

(Click to embiggen – Sowmyas omslag!) Nu var väl inte de här så jättelånga (det är DVD-dimensioner), men det finns längre. Så här mastiga blir Rajalakshmi Audios pappmonster när de innehåller tre skivor:

pappmonster-syd 3

Och bruket har spritt sig till, inte bara till grannen Swathi’s Sanskriti Series utan ända upp i norr. Sangeet Natak-akademin ger ut sina arkivskivor i DVD-stor förpackning och dödströtta Music Today som nu för tiden till 90 procent stuvar om gamla inspelningar i nyutgåvor har börjat lägga dem i äkta longbox:

pappmonster-norr

Om det har har vi egentligen ingenting att säga. Och inte miljölobbyn heller, den här gången. Den har viktigare saker att ägna sig åt än några CD-skivor i Indien som ändå kommer att konkurreras ut av digitala distributionsformer förr eller senare. Så vi återvänder till David Byrne, som tyckte så illa om longboxen på 90-talet. Vet ni vad mer han inte gillar?

I hate world music … The term is a catch-all that commonly refers to non-Western music of any and all sorts, popular music, traditional music and even classical music. It’s a marketing as well as a pseudomusical term,

skrev han i New York Times 1999.

In my experience, the use of the term world music is a way of dismissing artists or their music as irrelevant to one’s own life. It’s a way of relegating this “thing” into the realm of something exotic and therefore cute, weird but safe, because exotica is beautiful but irrelevant … This grouping is a convenient way of not seeing an artist as a creative individual …

Vilken fin kille! En av oss! (Om än ingen större stilist!)

I would love to believe that once you grow to love some aspect of a culture — its music, for instance — you can never again think of the people of that culture as less than yourself.

Intet öga torrt!

The issue of “authenticity” is such a weird can of worms. Westerners get obsessed with it. They agonize over which is the “true” music, the real deal.

Och det tror vi också. Det är därför ”fusion” fungerar så dåligt utanför Indien: en europeisk lyssnare, till exempel, som är nyfiken på indisk musik vill höra autentisk indisk musik och inte en jamsession med någon flamenco-gitarrist. Det är delvis också därför dhrupad fungerar bättre utomlands än hemma i Indien – sälj in till europén att det finns två former av nordindisk klassisk musik, en äldre och en nyare, så är saken biff: han ska lyssna på dhrupad. Men så långt tänker inte David Byrne –

I question the authenticity of some of the new-age ethnofusion music that’s out there, but I also know that to rule out everything I personally abhor would be to rule out the possibility of a future miracle.

– han tror på allvar att ett samarbete av Ry Cooder och Vishwa Mohan Bhatt kan bli större än summan av delarna. Longbox. Vi gillar den mer och mer.

RK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s