Eurofebruari: Blanche Dourga, Pâle Siva! Puissant Ganeça!

Förspelet har kastat parisarna mellan pukor och trumpeter, grisfest, andakt och total förförelse. Medan det klingar ut i mystik stiger ur mörkret en mässande kör, knappt märkbar. På bara några rader växer den till ett crescendo:

A l’heure accoutumée,
Quand la plaine embaumée,
Par l’autre enflammée,
Fête le jour naissant,
Unissons nos prière,
Pour calmer les colères,
Pour calmer les colères,
De Brahma mençant

Försök säga att det här inte är den bästa inledningen någonsin på ett operalibretto! Det går inte. En halvnaken basbaryton brister ut i

Soyez trois fois bénis, vous qui rendez hommage
Au prètre abandonné qu’on raille et qu’on outrage!
De nos vainqueurs odieux
Nous lasserons les colères;
Ils ont pu chasser nos Dieux
De leurs temples séculaires!
Mais, sur leurs têtes, Brahma
A suspendu sa vengeance,
Et, quand elle éclartera,
De sera la délivrance.
Dans ma retraite, aujourd’hui,
La puissance de Dieu brille,
Je le vois, je monte à lui, je le vois, je monte à lui
Quand j’entends prier ma fille!

och inget libretto kunde börja bättre. Men just det här kan fortsätta ännu bättre. Marie van Zandt, svept i färgsprakande siden, med ett förfärligt halvkilo pärlor runt halsen och midjelångt hår svallande fram under sjalen, är något så skandalöst som amerikanska och har en stor del av parisarna emot sig. Men vad gör det? Med sig har hon

Blanche Dourga,
Pâle Siva!
Puissant Ganeça!
O vous que créa Brahman! Ah!

Åh –

O Dourga, blanche Dourga,
Ganeça, protégez-nous,
O Siva, apaisez-vous
Dieux tout puissant que créa Brahma!

A l’heure accoutumée
Quand le pleine embaumée,
Par l’aurore enflammée
Fête le jour naissant,
Unissons nos prières,
Pour calmer les colères
Pour calmer les colères
De Brahma menaçant,
Pour calmer les colères
De Brahma menaçant.

Det är förstås Léo Delibes Lakmé som har premiär 1883: klassikern i en hel rad romantiska operor som befattar sig med Indien; indomanins Mme Butterfly. Brahminflickan Lakmé (Lakshmi) blir kär i en engelsman och tar livet av sig. Slut! Moraliskt förkastlig – men så bra!

vanzandt-delibes

Lakmé har hållit sig kvar i repertoaren ända till idag tack vare mer än dessa förtrollade tio–tolv minuter. Blomsterduetten, ”Viens, Mallika”/”Dôme épais le jasmin” (där det flirtas på bästa romantiska manér med kvinnlig homoeroticism, säkert för att kittla de heterosexuella män som på 1800-talet fortfarande lyssnade på opera (fascinerande)) – är den europeiska konstsångens vackraste stycke. Än idag är det den man använder, flitigt, i film och reklam när man vill ha något riktigt överjordiskt. Och Lakmés bjälleraria, ”Ou va la jeune Indoue, filles des parias?” går akrobatiskt högt: till skillnad från andra prövostenar för sopraner (och de kan gå betydligt högre) är den både populär och musikalisk, och har blivit en favorit hos fler än de allra mest divabitna.

Som tur är har Lakmé fått sin definitiva inspelning: Natalie Dessay i titelrollen, Michel Plasson bakom podiet och hans ultragalliska Tolouse-orkester i diket. EMI Classics CDS 5565692. Innan hon fick problem med rösten* var det större skillnad mellan Dessay och konkurrenterna än mellan konkurrenterna och talangjakter på TV. I blomsterduetten med Delphine Haidan blir det till slut helt oigenkännligt som mänskliga röster, så kristallint är det. Så vackert.

Men aldrig indiskt, då, mer än till namnet. Dock är Delibes den förste att ”försöka”, om man ska kalla det så – första akten innehåller tre danser varav en ”terâna”. Vi kunde svurit på att den började med första raden ur något äkta karnatiskt, och att vi hade hört det på Resonance med Madras String Quartet, men så var inte fallet.**

Eurofebruari på Panchamkauns: vi lider oss igenom den indiska klassiska musikens avtryck i den europeiska. Vi har alltså nått fram till romantiken, när den vid det här laget svärmiska europeiska kulturen började intressera sig för och fantisera kring ”The Other” – det kvinnliga (!), det utländska, det mystiska, det homosexuella och så vidare, och öppnade för musik som lät annorlunda och styrdes av färre regler. Som alltid fick Turkiet, Arabien, Persien och Östasien mer uppmärksamhet än Indien men det finns ändå fler operor än Lakmé att lyssna på.

George Bizets Pärlfiskarna (1863) utspelar sig på Lanka, där man så klart heter ”Zurga” och ”Nadir”, och gör inte heller musikaliskt någon större indisk ansats än lite rudimentärt trummande, bland annat med tamburin. Men han skrev den när han var 24 år. Och den är fortfarande ganska populär.

Det kan man inte säga om Jules Massenets Kungen av Lahore (1877), där ingen mindre än Indra själv har en roll (bas). Trots sådana fördelar låg den i glömska under nästan hela 1900-talet – 1970 sjöng Huguette Tourangeau till och med in en bit på Arias from Forgotten Operas. Men 1979 spelades den in och gavs ut med någon Luis Lima i titelrollen och Joan Sutherland som stjärnan, och 2004 på nytt med en Giuseppe Gipali och en Ana Maria Sanchez. Och nu kom den ut på både CD och DVD. När alla köpare redan har flera versioner av varenda opera gäller det att spela in bortglömd repertoar, så de får något nytt att köpa. Vi citerar Widows, Pariahs, and Bayadères: India as Spectacle av Binita Mehta:

In a nineteenth-century review, F de Lagenevais tells us that it recounts the love story of Alim, king of Lahore, and Sita, a young priestess of the Lord Indra. The villain Scindia, a nobleman in Alim’s court, ravishes Sita and kills Alim, who enters Lord Indra’s paradise, where rivers of milk flow and trees bear golden fruits that give immortality. Alim wishes to leave this paradise. Indra allows it, on the condition that he understand that he would no longer be king and that he would have to wait until the death of his beloved to die. Alim’s and Sita’s destinies are henceforth tied together. Back on earth, Sita refuses to marry the usurper Scindia, and kills herself. Alim follows soon after, and they are blissfully reunited in Indra’s paradise.

Lagenevais is more impressed by the music than the fantastic story: “N’importe, si le poème, en cette ocassion comme en bien d’autres, manque absolument de sérieux, la musique ne plaisante pas.” He does state, however, that the production was well received, mentioning also the influence of Verdi’s Aïda on Massenet’s works. The extravagant sets of Indra’s exotic paradise even amazed audiences who had by then seen their share of lavish sets and decors.

Despite Lagenevais’s admiration for the musical score, there appears to be little in the libretto that is Indian. India provides the backdrop to a story that contains the ingridients of the run-of-the-mill Western melodrama. The names of the characters are “oriental” sounding, without being specifically Indian, except for Sita, who in Indian mythology is the wife of the Lord Rama and symbolizes the faithful wife. The union of Sita and Alim, whose name sounds vaguely Muslim, is unusual. It is as if Massenet randomly picked names for his characters that to him sounded oriental.

Mehta spårar denna tradition av trams tillbaka till 1700-talsskapelser som är ännu mer bortglömda idag. Le paria ou la chaumière indienne av ej bekanta duon Gaveau/Dumoustier från 1792 har en kastlös kristusfigur, en änka och ett likbål. I Etienne de Jouys Les Bayadères från 1810 inkarneras Shiva som ”the King Devendren (sic)” som spelar döende och gifter sig med den enda kvinna som är beredd att bränna sig på hans bål. Le Dieu et la bayadère ou la courtisane amoureuese (1830) av Auber/Scribe och så vidare. Helt säkert ligger dessa på historiens skräphög av en anledning, men vi och alla andra med oss skulle hellre se Alim och Sita bada i kitschmjölk än det som just nu ges på Kungliga operan: Mozarts Cosi fan tutte som studentspex.

Nikolaj Rimskij-Korsakovs opera Sadko (1896) är dock inte bortglömd, utan tvärtom ihågkommen främst för sin indier! Vi har aldrig begripit vad den handlar om men en ryss i Novgorod får besök av allt från vikingar till indier som sjunger var sin aria. Indiern kväder om en ö av rubiner där fågel Fenix sjunger oförglömligt ljuvt och strör sina fjädrar över havets våg. Just det, vacker som en jungfru är hon också. Denna aria är operans bästa och har blivit någon sorts klassiker och i ljuset av det här torde vem som helst se att Lakmés inledning är det bästa som någonsin gjorts i genren.

Vi är framme vid 1800-talets slut, och närmar oss det 1900-tal där européerna börjar brottas på riktigt med den indiska musiken. Långt mer imponerande än Elgars hemska maskspel The Crown of India från 1912, till Georg V:s ära, med ”Dance of the Nautch Girls” och ”March of the Mogul Emperors” men utan försök att härma något indiskt. Ja, det är smått fantastiskt vad andra tog sig för samtidigt som Elgar höll på så. Mer om det längre fram i februari.

VK, JV

*) Dessay har inte bara haft problem med rösten, hon har slutat ta höjdtoner för att de är vulgära, också. Och hon har konverterat till judinna och är samtidigt ateist. Kom nu och säg att du föredrar någon annan sångerska!

**) Temat innan det börjar modulera iväg:

S R, R R S R GmGRS S
S R, R R S R GmGRS S
S m, m m G m PdPmG G
S R, R R S R GmGRS S

Med lite god vilja Nat Bhairav eller karnatiska Sarasangi. Övriga danser (varav en rekhti) är förment persiska och/eller mer uppenbart europeiska, om än ibland klyschigare exotiserade. Vi håller ändå för möjligt att de här melodierna faktiskt kommit från Indien en gång i tiden, även om de nu helt europeiserats och det hela faktiskt inte är särskilt intressant.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s