Eurofebruari: Ljuva 1800-tal

Vi tror att indisk-klassiska vurmare tycker alldeles för mycket om en nidbild av europeisk klassisk musik, där anonyma robotar i frack stirrar på sina notblad och slaviskt reproducerar varenda prick – varken mer eller mindre. Publiken, hundratals, sitter kappraka i ryggen i obekväma stolar i stelnad andakt. Under pianissimo kan man höra en knappnål falla. Kompositören, kreativiteten, är död sedan länge; orkestern är i det närmaste en automat som styrs av partiturets pianorulle.

Den bilden ska vi nu sudda ut med en blick tillbaka på Europas 1800-tal – en tid då även européer var människor. Titta bara på bilden ovan! Publiken tränger sig in i alla skrymslen och vrår i det lilla rummet: stolar till alla är det inte tal om. Det är omöjligt att tro att denna intima samling lyssnar utan daad. Som Harold Schonberg skriver i The Great Pianists: ”Audiences would babble, laugh, smoke, eat, come and go during the course of the music. Only a few great artists were eccentric enough to demand quiet and respect from their listeners.” Och pianisten är Franz Schubert: det är kompositören själv som turnerar med sina senaste verk. Eller om han komponerar vid pianot. Eller om det är både och: ”Until about the late 1830s, a section devoted to the pianist’s improvisation was mandatory”. Och det kunde vara improvisation inom riktigt hårda regelsystem (hmm – låter bekant), som att bygga fugor av ett givet tema.

Sigismund Thalberg.

Men alla kan inte vara Franz Schubert. 1800-talet var en tid då virtuoser reste Europa runt och underhöll borgarklassen med rena cirkuskonster vid pianot. I alla fall var det raka motsatsen till kompositören på piedestal: det de spelade hade de för det mesta precis skrivit själva, men de hade inte ”skrivit” det i modernistisk mening: de hade tagit en populär operadänga och skrivit så mycket svårspelad utsmyckning runt melodin som deras pianism tillät. Pianismen var inte, som idag, fullt utvecklad: en virtuos överträffades snart av en annan som spelade med en teknik man tidigare inte kunnat föreställa sig. Samtidigt som självmedvetna romantiker började ”tolka sublima konstverk” här och där i Europa reste Franz Liszt och hans rival Sigismund Thalberg land och rike kring och tävlade om vem som kunde packa mest pianofyrverkerier kring någon populär Rossini-aria. Ja, så mycket handlade det på den tiden faktiskt om musikern på scen just i kväll och vad just han gör med lite kulturellt allmängods.

Som kompositör lyckades Liszt höja sig över dessa operaparafraser och ingår än idag i allmänbildningen. Thalberg är bortglömd men var på den tiden minst lika stor. Rasikor ojar sig mycket över hur inspelningsåldern rumsterat om i musiken: det gjorde den i Europa också – städer och hela länder var insulära och utvecklade egna traditioner, och Liszt och Thalberg var rivaler redan innan de haft en chans att höra varandra spela. (Thalberg, från Wien, tog Paris med storm 1836, när Liszt, som annars bodde där, var i Schweiz. När Liszt åkte hem reste Thalberg bort, och Liszt fick nöja sig lite notblad som han skrev om i Revue & gazette musicale de Paris med beundransvärd objektivitet: ”Det tycks omöjligt att man med bästa vilja i världen skulle lyckas hitta något som liknar det vi i konstsammanhang kallar skapande, färg, karaktär, verv och inspiration på de 21 sidorna … impotens och monotoni, det är vad vi hittar”.) Musiken spreds i form av notskrift men när man väl spelade den lade man till så mycket själv att det ibland knappt gick att känna igen.

Cristina di Belgiojoso.

Något så otänkbart som en pianotävling anordnades hemma hos markisinnan (eller liknande) Cristina Trivulzio di Belgiojoso. Man kan väl inte tävla i klassisk musik, heller, i Europa, om man kommit över studentstadiet? 1837 kunde man det, men det är klart, inte ens då var det tänkbart att kora en segrare. Markisinnan dömde till Thalbergs fördel – men med reservation för att ”det finns bara en pianist, och det är Liszt”. Lite som när Scarlatti och Händel tävlade år 1709 och Scarlatti fick vinna på cembalo mot att han förlorade på orgel. Men visst börjar vi närma oss det … utomeuropeiskt oborstade?

Och nu kommer detta utomeuropeiskt oborstade. Vid en Thalberg-konsert i Paris 1842 kastade publiken upp en gyllene krona på scen, så att Thalberg kunde kröna sig till ”pianots kejsare”. När publik i Pakistan trycker stora sedlar i pannan på någon svettig qawwali-tjockis är det inte så exotiskt som européer vill tro. Och det är inte guru-shishya-paramparat heller: Liszts pianolärare Carl Czerny var elev till Beethoven.

För några år sedan fick amerikanske pianisten Steven Mayer den ganska dåliga idén att göra en skiva som hette Liszt vs. Thalberg: An Historical Re-Enactment of their Duel of 1837. I den egentliga duellen spelade de var sin operafantasi men Mayer måste ju fylla en hel CD och använder då bland annat Thalbergs arrangemang av ”God Save the Queen”, som vi hoppas att ingen läsare ska behöva höra. Till ljumt mottagande spelade Mayer också ett konsertprogram på samma tema – det hade nog blivit mer dramatiskt om han mobiliserat en andra pianist (och de klätt ut sig till var sin mästare, och dekorerat scenen –) men kanske var ingen annan intresserad. Vill ni höra lite av Thalbergs bravura har han istället en förkämpe i italienaren Francesco Nicolosi, som spelat in inte mindre än 8 CD på Naxos.

* * *

Panchamkauns favorit i genren är dock varken Thalberg eller Liszt utan Giovanni Bottesini, som gjorde samma sak fast på basfiol. All repertoar för kontrabas utgår från Bottesini, och 90 procent är varianter på operaklassiker: Bottesinis favoritmelodi, ”Mira la bianca luna” ur Rossinis Soirées musicales, går igen i hälften av allt han ”skrev”, känns det som. Dessutom brukade han dirigera opera – och i pausen baxade han fram sitt jätteinstrument och underhöll publiken med brummande variationer på kvällens slagnummer. En pajas så det står härliga till.

Eftersom basisterna inte har något annat att spela in finns det mycket Bottesini på skiva. Väldigt lite är dock att rekommendera – för inte vill man väl höra kontrabas ackompanjerad på piano? Duetterna med fiol och klarinett hör inte heller till Bottesinis bästa. Av ett par konserter med basen i solistroll är nummer 2 i B-moll riktigt maffig – bland annat finns en inspelning med amerikanske basisten Edgar Meyer, som lagt den tillsammans med material han själv komponerat med extremointressant amerikansk jazzinflektion så att man riktigt ska få höra vilken idiot han är. Men ingen Bottesini-inspelning låter bättre. Särskilt inte Hungarotons jätteserie med basisterna Gergely Járdányi och Ödön Rácz.

Det bästa Bottesini gjorde var stora konserten i fyra tempi – ”Grande concerto in quattro tempi” – för två kontrabasar och orkester. Basisten turnerade med sin son (1877 spelade han i Stockholm), och frågan är vem som fick spela de högre och svårare stämmorna. Vi har fått tag i en enda inspelning, med basisterna Güttler och Stoll, på en skiva som heter Virtuose Kontrabass-Konzerte och verkligen är värd att skaffa bara för denna enda konsert. Sättningen är ju oerhört mäktig och väl utnyttjad, och även om de olika delarna känns hopklistrade visar Bottesini ett fantastiskt balanssinne i den ”Mira la bianca luna” han jobbat ett helt liv med att variera (ja, hela melodin är Rossinis – vilket 1800-tal!). Och stycket skrämmer en halvt från vettet när man inser att den där altfiolen som just nu spelar med den ena basen i själva verket är den andra basen.

Just det: när pianots ekvilibrister visar vad de kan är det också soniskt imponerande med dessa kaskader av musik – när basisten ska göra om bedriften handlar det bara om att ta riktigt höga toner. Den som aldrig hört en kontrabaskonsert bespetsar sig på kraft och muller, men tji får du; för det mesta låtsas basen vara cello eller ännu värre. Inte nog med att basens unika möjligheter går förlorade; musikens möjligheter gör det också i och med att basen i detta höga register inte alls låter lika bra som normala instrument. Det är ett under att det här en gång kunnat dra fulla hus, som Liszt och Thalberg – idag låter det bara som basism för basister (”världens längsta dvärg”).

Det är det som är det största med Bottesinis dubbelkonsert: i faderns och sonens slutgiltiga dubbelklimax, när tonerna är så svindlande höga, och samtidigt därför på instrumenten också så sublimt svaga, förstår man för en gångs skull att 1800-talets publik måste ha suckat och stönat, och damerna knipt och dånat, på riktigt, på fullt allvar – över höga toner, på basfiol. Det var faktiskt också det en konst.

VK, JV

Efter den avstickaren till en kontrabasfavorit får vårt ljuva 1800-tal sparka igång ett europeiskt tema på Panchamkauns. Nu och ett tag framöver ska vi gå till botten (nåja) med den europeiska klassiska traditionens förhållande till Indien – genom opera och orientalism, modernism och postmodernism, abjektion och idioti.

En reaktion på ”Eurofebruari: Ljuva 1800-tal

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s