Mer dhrupad på film: Bahauddin Dagar på DVD

DVD: Rudra Veena. Rudra-veena: Bahauddin Dagar. Pakhawaj: Nathanael van Zuilen (!). Label: Birdtrackstudio (inget skivnummer). Innehåll: Patdeep

■ ■ ■ ■

Bahauddin Dagar är dhrupads minst mystiske ustad.

För bara några år sedan ”visste ju alla” hur skalan fungerade i indisk klassisk musik. Det finns ingen enhetlig stämning, utan varje solist stämmer till en grundton som passar hans eller hennes röst eller instrument. Från den grundtonen utgår sedan alla andra toner på skalan.

Skalan är på sätt och vis densamma som i Europa, med sju toner: SRGMPDN. R, G, D och N kan man sänka och M kan man höja. En skillnad mot europiska skalor är att man sänker och höjer dem olika mycket i olika ragor, traditioner och sammanhang. P kan man inte flytta, då det skulle låta förskräckligt.

Och grundtonen, S, är det ju teoretiskt omöjligt att höja eller sänka. Alla andra toner finns ju bara i förhållande till den – när S flyttas, följer hela skalan med.

Men de senaste åren har Bahauddin lyft på förlåten som aldrig förr och både berättat och demonstrerat, på sin Rudra-veena, att grundtonen inte alls ligger stilla. Naturligtvis ligger den stilla på tanpuran i bakgrunden, men melodins grundton kan man flytta i inte mindre än sju minimala steg. Hela skalan förskjuts alltså mikrotonalt gentemot tanpuran. Konstigt nog hade få lyssnare upptäckt detta på egen hand – rättare sagt ”visste” ju alla att det var teoretiskt otänkbart – trots att man verkligen kan tycka att det borde höras. Musiken borde, i många ragor, vara fundamentalt dissonant.

Och det är den. När man lyssnar på Bahauddin Dagars Rudra-veena idag kan man inte tänka på något annat. På en DVD från holländska Birdtrackstudio spelar han Patdeep så att vi sällan eller aldrig vet vad som är nishad och vad som är shadja. Dissonanser och svävningar spänner över hela framförandet. Och ändå, om Bahauddin Dagar inget sagt hade ingen lagt märke till det, och om det i framtiden skulle visa sig vara världens längsta aprilskämt skulle musiken med ens bli välstämd och harmonisk igen.

Bahauddin Dagar är dhrupads mest mystiske ustad.

Dock känns det lite skönt att det finns aspekter av musiken som är obegripliga inte bara tills vidare, utan som man aldrig kommer att förstå.

I övrigt är en ny inspelning med Bahauddin svår att kommentera. Han är ju inte bara mystisk, utan en jämn och pålitlig ustad också, och allt han spelar in följer precis samma formel och blir också lika bra. När han tar sig an en tidigare orörd raga – Patdeep har vi över huvud taget inte hört i dhrupad – blir det ett självklart köp. Däremot kan man ifrågasätta holländarnas idé att göra en DVD istället för en CD av inspelningen. Bahauddin må vara bildmässig med runda glasögon och mustasch, men visuellt är det inte jättekul att titta på det här i en timma och tio minuter:

Snyggt, men det är ju Indiens långsammaste instrumentalist. Musikaliskt enastående men filmiskt – han rör sig ju knappt! Bara böjer sävligt med vänsterhanden en ton som han någon gång för länge sedan slog an med högerhanden. Nå, riktigt så illa är det inte, för tio minuter är istället det här:

Vem är det på pakhawaj? Okände holländaren Nathanael van Zuilen. Vi drar av en stjärna av ren chauvinism.

Bakom Bahauddin skymtar också inte helt okända Marianne Svašek med tanpura. Allt fler kvinnor sjunger dhrupad, och Marianne är faktiskt en av dem. Förutsägbart nog gör hon fusion på den enda skiva hon sjungit in (Poussieres d’Etoiles), indo-keltisk fusion, och det låter precis som man kunde frukta. Vi har hört att många utländska studenter gör sådant för att de känner sig otillräckliga i sin indoklassicism och inte vill fläcka ned sitt stolta vani med en dålig skiva i idiomet. Men resultatet blir ju varje gång just en dålig skiva som drar vanit i smutsen, så vi förstår uppriktigt sagt inte hur de tänker.

JV

Apropå ingenting var vi de första i Sverige som köpte den här DVD:n. Till och med de första utanför Holland. Skärpning!

9 reaktioner på ”Mer dhrupad på film: Bahauddin Dagar på DVD

  1. En kommentar til – den der med at hele skalaen forskydes mikrotonalt i forhold til tanpuraen, er noget som Ashish Sankrityayan er kendt for at sige. Det er noget vrøvl, men han selv tror på det og bruger det i sine demonstrationer af dhrupad.

  2. Ja, hør endelig hans demonstrationer, fordi de er værd at høre! Han er god til at fortælle og det er helt sikkert at han ved meget. Ja, jeg har selv to af Mewar-skiverne, nemlig Raga Megh og Kafi, og Miyan Malhar. De er fantastiske!

    Ja, jeg mener at lige den del er vrøvl. I nordindisk klassisk musik forskydes skalaen ikke mikrotonalt. Kan være det er tilfældet i Sydindien, jeg ved det ikke … Sa er Sa, uanset hvad. Post endelig mere!

    Hälsninger!

    JV (nr. 2 :-))

  3. Bahauddin kör ju med samma vrøvl själv:

    Som sagt skönt att det finns aspekter av musiken som är obegripliga inte bara tills vidare, utan som man aldrig kommer att förstå.

    JV

  4. Han taler godt for sin sag, jeg tror bare ikke på en meter af hvad han siger. Sa er sa uanset hvad, og ligger på samme sted altid. Der findes ikke noget sådan som 7 forskellige slags sa. Som sagt, det er noget som Ashish siger ret meget. Det har han fået fra Fareeduddin Dagar, som ofte siger noget vrøvl, men han tror selv på det og udøver det når han synger. Det er bare ikke sandt.

    Jeg tror Ashish bruger det som en form for kattelem, hvis nu han skulle komme til at synge falsk – hvad jeg har oplevet ham gøre ofte.

    Altså – det er ikke noget som jeg har lært fra Dhruba Ghosh, så det er vist kun noget som eksisterer i Dagar-familien. Men altså – det er noget vrøvl.

  5. Ja, skønt at musikken stadig har elementer som er ubegribelige. Mystikken giver musik en ekstra dimension, og den mystik udfoldes nu engang best på rudra vina.

  6. Ja, visst är det något som familjen Dagar nog är rätt så ensamma om idag … strunt samma, det är ett sant nöje att få ha kommentarer på vår blogg där det står ”han udøver det når han synger. Det er bare ikke sandt”. Det är sånt vi själva skulle kunna säga i våra bästa stunder.

    JV

  7. Jeg vil gerne tilføje at selvom Bahauddin (efter min mening) taler om musik på sin egen måde, så er han en dygtig musiker alligevel, og det er behageligt at høre ham spille. Som at høre hans far. Jeg tror endda at det er Zia Moinuddins rudravina han spiller på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s