Mani Kauls Dhrupad i 24 bildrutor

För fyra år sedan skrev undertecknad att Mani Kauls Dhrupad från 1982, 1983 eller 1984 är bättre än Ashish Sankrityayans färska Call of the Deep. Men är den verkligen det? För inte länge sedan visades den gamla filmen på engelska Channel 4, och vi tog förstås planet över till Southall för en titt och en utvärdering.

Faktum är att det är dags att sluta namedroppa denna kultförklarade skapelse och istället göra upp med den scen för scen:

1. Förtexter. Sång: Zia Fariduddin Dagar. Rudra-veena: Zia Mohiuddin Dagar … och Bahauddin Dagar, som rörande nog får vara med inte bara i en kort snutt riyaz (2) utan också i förtexterna.

2. Bahauddin, 12–13 år, i riyaz.

3. En karl med mustasch och polisonger gestikulerar runt i fortet i Gwalior och deklamerar gamla skrifter. Han presenteras inte, hans närvaro kommenteras inte, det han deklamerar har just nu inte mycket bäring. Denne mystiske sahib kommer att ha en stor roll i filmen, men vem är han?

4. Zia Fariduddin och Zia Mohiuddin Dagar i en duett, sång och Rudra-veena, högst upp på fortet, medan solen går upp. Detta håller på i tio minuter, och en generation europeer som upptäckte dhrupad senare än 1984 och aldrig såg den här filmen kände att de här duetterna hölls hemliga ända tills svenska Country & Eastern släppte en Malkauns från 1968 på CD för fem år sedan. Så var alltså inte fallet.

5. Zia Mohidduin Dagar demonstrerar något på sin Rudra-veena som man inte förstår vad det är. Så här är det alltid klippt: man får aldrig se frågan, bara ett brottstycke från mitten av svaret. En filmare med andra idéer hade kunnat göra en informativ dokumentär av materialet.

6. Folkliga festligheter med svärd och cymbaler klipps in utan förvarning, tillåts hålla på i evighet och har absolut ingenting med dhrupad eller resten av filmen att göra.

7. Till sist börjar mannen med polisonger föreläsa lite om indisk samhällshistoria, och svärddansarna har nu väsnats så långe att man välkomnar honom.

8. Zia Fariduddin Dagar sjunger raga Bihag. Äntligen!

9. Då och då visas ett par stora bröst under Fariduddins framträdande, gissningsvis för att hålla tittaren intresserad. Det är fint, men hade inte behövts. Det här är Fariduddin i högform – han är verkligen en unik, enastående sångare. Att höra honom så här, om än bara i tio minuter, är en rejäl upplevelse.

10. Några lösa meningar om indisk musikhistoria (ur ett paleografiskt perspektiv) leder in i …

11. Ett pakhawajsolo – där trummisen sitter så långt från kameran att man inte ser vem han är.

12. Mer deklamerande paleografi från vår anonyme ciceron.

13. Pseudohistoria.

14. Zia Mohiuddin Dagar spelar Kamboji i fortet, ackompanjerad av jamande katt.

15. Zia Mohiuddin Dagar demonstrerar hur man spelar nishad i Kamboji.

16. Fascinerande familjehistoria. Varje generation behöver en teoretiker, som varken spelar eller sjunger utan koncentrerar sig helt på studier. Vem har den rollen idag?

17. Ett brinnande framförande av ”Tum Rab Tum Saheb” av Fariduddin Dagar. Av detta visas bara en liten snutt.

18. Mycket liten lec-dem av bröderna Dagar. Mycket liten. Som sagt, någon dokumentär är det inte.

19. Denna intetsägande interiör visas genom flera minuter av en eldig ”Shubh Mahurat” (raga Suha).

20. Så här såg det egentligen ut. Notera att Zia Mohiuddin beenkar sjunger duett med Fariduddin.

21. Ett astronomiskt observatorium filmas runt, runt, medan en speakerröst berättar hur det var förr i världen. I bakgrunden rullar fortfarande den fantastiska ”Shubh Mahurat”, nedtonad, sönderpratad – det är riktigt frustrerande.

22. Släktträd. Inga invändningar från Panchamkauns!

23. Hustak, av alla motiv, filmas in absurdum medan Fariduddin, Mohiuddin och vad som låter som kvinnor, körer och barn musicerar intensivt någonstans kring Bhinna Shadja/Kaushik Dhwani/Pancham.

24. The End.

* * *

Ja, vad ska man säga? Vi tycker nog inte att det här är bättre än Call of the Deep. Musikaliskt är det storstilat men som film är det förkastligt. Inte minst för att de som inte vet något om dhrupad, som inte vet något om familjen Dagar (och filmen verkar sannerligen vända sig till dem), får intrycket att dessa musiker bor i ett tre kvadratkilometer stort fort … och det gör de inte.

JV

En reaktion på ”Mani Kauls Dhrupad i 24 bildrutor

  1. The film gave enough of a taste of some extremely profound music in settings which I can only dream of seeing it performed (the sunset/sunrise shots on top of the Rajasthani forts are simply breathtaking), but ultimately led to frustration due to to the extreme brevity of the music clips.

    This is serious music, which takes a lifetime of practise to produce at a standard such as the Dagar Bani – let’s not cut it into commercial bites!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s