Rent lyrisk tabla: Zakir Hussain: Drums of India

Album: Drums of India. Tabla: Zakir Hussain. Lehra: sarangi. RPG CDNF 150229 (teental, matta, punjabi dhamar)

■ ■ ■

Va? En sagolik lehra på sarangi i behagligt  tempo, och Zakir Hussains tabla sjunger med bättre än många sångare! Sjunger med underbar ton, begripligt, med omkväm, varierat och strukturerat – det har blivit så vedertaget att skälla på Zakir, och han har straffat ut sig så mycket med olika divalater (åtminstone enligt alla rykten som går, som det är vedertaget att inte ifrågasätta), att vi blir rikigt förvånade att det är så allt igenom musikaliskt och genuint lyssningsbart. Det här är vacker tabla. Kanske den mest lyriska vi hört.

Vi börjar 2011 med en ny tablavecka på Panchamkauns – vi lyssnar på och recenserar tablasolo – och frågan är som vanligt om man kan lyssna på de här skivorna även om man inte själv spelar tabla. Först ut är Zakir Hussains gamla Drums of India från RPG 1999, en skiva där det inte ens står vem som spelar sarangi. När tablasolo inte erbjuder någon ingång för lekmannen till vilka olika kompositioner som spelas – pauser, spårindelning, CD-häfte – blir vi ibland besvikna, men så här lyrisk tabla går inte att bli besviken på. Sällan eller kanske aldrig har vi hört nordindiskt trumsolo som behöver den ingången mindre. Om hela skivan fortsatt så här hade den varit ett mästerverk. Och det hade den säkert kunnat göra, för Zakir Hussain, världens störste tabliya, måste väl ha repertoar i taktarternas taktart som räcker till en hel CD.

Men Drums of India är inget mästerverk, utan denna fantastiska teental räcker bara i 15–16 minuter. En niotakt, matta tal, tar vid, som inte alls går att lyssna på. I vår älskade teental var en vända 20 sekunder lång – lehran är en melodislinga på 20 sekunder. I matta tal är den bara fyra sekunder. En fyrasekundersslinga som upprepas gång på gång på gång i nästan 10 minuter driver förstås lyssnaren till vansinne; frågan är varför Zakir Hussain inte begripit det. Han är väl en sådan tablanörd att melodin inte är annat än en metronom för honom, för insnöad för att kunna se det utifrån.

Skivan, som nu egentligen är förlorad, fortsätter med punjabi dhamar tal,  en lite knöligare taktart – 14 slag – och här blir Zakir också mer lurig gentemot takten. Det lönar sig att hålla räkningen, även om det kräver viss ansträngning. Roligare lyssning än mattan, men går inte på långa vägar upp mot den fantastiska första kvarten i teental. När han återvänder till fyrtakten på slutet är det för rent uppvisningstrummande i stressat tempo, men Drums of India måste trots allt få tre stjärnor för en kvart av den vackraste tabla vi någonsin hört.

RK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s