Mer dhrupad på film: Bahauddin Dagar på DVD

DVD: Rudra Veena. Rudra-veena: Bahauddin Dagar. Pakhawaj: Nathanael van Zuilen (!). Label: Birdtrackstudio (inget skivnummer). Innehåll: Patdeep

■ ■ ■ ■

Bahauddin Dagar är dhrupads minst mystiske ustad.

För bara några år sedan ”visste ju alla” hur skalan fungerade i indisk klassisk musik. Det finns ingen enhetlig stämning, utan varje solist stämmer till en grundton som passar hans eller hennes röst eller instrument. Från den grundtonen utgår sedan alla andra toner på skalan.

Skalan är på sätt och vis densamma som i Europa, med sju toner: SRGMPDN. R, G, D och N kan man sänka och M kan man höja. En skillnad mot europiska skalor är att man sänker och höjer dem olika mycket i olika ragor, traditioner och sammanhang. P kan man inte flytta, då det skulle låta förskräckligt.

Och grundtonen, S, är det ju teoretiskt omöjligt att höja eller sänka. Alla andra toner finns ju bara i förhållande till den – när S flyttas, följer hela skalan med.

Men de senaste åren har Bahauddin lyft på förlåten som aldrig förr och både berättat och demonstrerat, på sin Rudra-veena, att grundtonen inte alls ligger stilla. Naturligtvis ligger den stilla på tanpuran i bakgrunden, men melodins grundton kan man flytta i inte mindre än sju minimala steg. Hela skalan förskjuts alltså mikrotonalt gentemot tanpuran. Konstigt nog hade få lyssnare upptäckt detta på egen hand – rättare sagt ”visste” ju alla att det var teoretiskt otänkbart – trots att man verkligen kan tycka att det borde höras. Musiken borde, i många ragor, vara fundamentalt dissonant.

Och det är den. När man lyssnar på Bahauddin Dagars Rudra-veena idag kan man inte tänka på något annat. På en DVD från holländska Birdtrackstudio spelar han Patdeep så att vi sällan eller aldrig vet vad som är nishad och vad som är shadja. Dissonanser och svävningar spänner över hela framförandet. Och ändå, om Bahauddin Dagar inget sagt hade ingen lagt märke till det, och om det i framtiden skulle visa sig vara världens längsta aprilskämt skulle musiken med ens bli välstämd och harmonisk igen.

Bahauddin Dagar är dhrupads mest mystiske ustad.

Dock känns det lite skönt att det finns aspekter av musiken som är obegripliga inte bara tills vidare, utan som man aldrig kommer att förstå.

I övrigt är en ny inspelning med Bahauddin svår att kommentera. Han är ju inte bara mystisk, utan en jämn och pålitlig ustad också, och allt han spelar in följer precis samma formel och blir också lika bra. När han tar sig an en tidigare orörd raga – Patdeep har vi över huvud taget inte hört i dhrupad – blir det ett självklart köp. Däremot kan man ifrågasätta holländarnas idé att göra en DVD istället för en CD av inspelningen. Bahauddin må vara bildmässig med runda glasögon och mustasch, men visuellt är det inte jättekul att titta på det här i en timma och tio minuter:

Snyggt, men det är ju Indiens långsammaste instrumentalist. Musikaliskt enastående men filmiskt – han rör sig ju knappt! Bara böjer sävligt med vänsterhanden en ton som han någon gång för länge sedan slog an med högerhanden. Nå, riktigt så illa är det inte, för tio minuter är istället det här:

Vem är det på pakhawaj? Okände holländaren Nathanael van Zuilen. Vi drar av en stjärna av ren chauvinism.

Bakom Bahauddin skymtar också inte helt okända Marianne Svašek med tanpura. Allt fler kvinnor sjunger dhrupad, och Marianne är faktiskt en av dem. Förutsägbart nog gör hon fusion på den enda skiva hon sjungit in (Poussieres d’Etoiles), indo-keltisk fusion, och det låter precis som man kunde frukta. Vi har hört att många utländska studenter gör sådant för att de känner sig otillräckliga i sin indoklassicism och inte vill fläcka ned sitt stolta vani med en dålig skiva i idiomet. Men resultatet blir ju varje gång just en dålig skiva som drar vanit i smutsen, så vi förstår uppriktigt sagt inte hur de tänker.

JV

Apropå ingenting var vi de första i Sverige som köpte den här DVD:n. Till och med de första utanför Holland. Skärpning!

Mani Kauls Dhrupad i 24 bildrutor

För fyra år sedan skrev undertecknad att Mani Kauls Dhrupad från 1982, 1983 eller 1984 är bättre än Ashish Sankrityayans färska Call of the Deep. Men är den verkligen det? För inte länge sedan visades den gamla filmen på engelska Channel 4, och vi tog förstås planet över till Southall för en titt och en utvärdering.

Faktum är att det är dags att sluta namedroppa denna kultförklarade skapelse och istället göra upp med den scen för scen:

1. Förtexter. Sång: Zia Fariduddin Dagar. Rudra-veena: Zia Mohiuddin Dagar … och Bahauddin Dagar, som rörande nog får vara med inte bara i en kort snutt riyaz (2) utan också i förtexterna.

2. Bahauddin, 12–13 år, i riyaz.

3. En karl med mustasch och polisonger gestikulerar runt i fortet i Gwalior och deklamerar gamla skrifter. Han presenteras inte, hans närvaro kommenteras inte, det han deklamerar har just nu inte mycket bäring. Denne mystiske sahib kommer att ha en stor roll i filmen, men vem är han?

4. Zia Fariduddin och Zia Mohiuddin Dagar i en duett, sång och Rudra-veena, högst upp på fortet, medan solen går upp. Detta håller på i tio minuter, och en generation europeer som upptäckte dhrupad senare än 1984 och aldrig såg den här filmen kände att de här duetterna hölls hemliga ända tills svenska Country & Eastern släppte en Malkauns från 1968 på CD för fem år sedan. Så var alltså inte fallet.

5. Zia Mohidduin Dagar demonstrerar något på sin Rudra-veena som man inte förstår vad det är. Så här är det alltid klippt: man får aldrig se frågan, bara ett brottstycke från mitten av svaret. En filmare med andra idéer hade kunnat göra en informativ dokumentär av materialet.

6. Folkliga festligheter med svärd och cymbaler klipps in utan förvarning, tillåts hålla på i evighet och har absolut ingenting med dhrupad eller resten av filmen att göra.

7. Till sist börjar mannen med polisonger föreläsa lite om indisk samhällshistoria, och svärddansarna har nu väsnats så långe att man välkomnar honom.

8. Zia Fariduddin Dagar sjunger raga Bihag. Äntligen!

9. Då och då visas ett par stora bröst under Fariduddins framträdande, gissningsvis för att hålla tittaren intresserad. Det är fint, men hade inte behövts. Det här är Fariduddin i högform – han är verkligen en unik, enastående sångare. Att höra honom så här, om än bara i tio minuter, är en rejäl upplevelse.

10. Några lösa meningar om indisk musikhistoria (ur ett paleografiskt perspektiv) leder in i …

11. Ett pakhawajsolo – där trummisen sitter så långt från kameran att man inte ser vem han är.

12. Mer deklamerande paleografi från vår anonyme ciceron.

13. Pseudohistoria.

14. Zia Mohiuddin Dagar spelar Kamboji i fortet, ackompanjerad av jamande katt.

15. Zia Mohiuddin Dagar demonstrerar hur man spelar nishad i Kamboji.

16. Fascinerande familjehistoria. Varje generation behöver en teoretiker, som varken spelar eller sjunger utan koncentrerar sig helt på studier. Vem har den rollen idag?

17. Ett brinnande framförande av ”Tum Rab Tum Saheb” av Fariduddin Dagar. Av detta visas bara en liten snutt.

18. Mycket liten lec-dem av bröderna Dagar. Mycket liten. Som sagt, någon dokumentär är det inte.

19. Denna intetsägande interiör visas genom flera minuter av en eldig ”Shubh Mahurat” (raga Suha).

20. Så här såg det egentligen ut. Notera att Zia Mohiuddin beenkar sjunger duett med Fariduddin.

21. Ett astronomiskt observatorium filmas runt, runt, medan en speakerröst berättar hur det var förr i världen. I bakgrunden rullar fortfarande den fantastiska ”Shubh Mahurat”, nedtonad, sönderpratad – det är riktigt frustrerande.

22. Släktträd. Inga invändningar från Panchamkauns!

23. Hustak, av alla motiv, filmas in absurdum medan Fariduddin, Mohiuddin och vad som låter som kvinnor, körer och barn musicerar intensivt någonstans kring Bhinna Shadja/Kaushik Dhwani/Pancham.

24. The End.

* * *

Ja, vad ska man säga? Vi tycker nog inte att det här är bättre än Call of the Deep. Musikaliskt är det storstilat men som film är det förkastligt. Inte minst för att de som inte vet något om dhrupad, som inte vet något om familjen Dagar (och filmen verkar sannerligen vända sig till dem), får intrycket att dessa musiker bor i ett tre kvadratkilometer stort fort … och det gör de inte.

JV

Zia, avdelningen CP

Album: Sitar and Been (20th Century Vadya Series). Rudra-veena: Zia Mohiuddin Dagar. Surbahar: Imrat Khan! Label: Sangeet Kendra SK 034. Innehåll: Se nedan

Zia Mohiuddin Dagar var inte bara Rudra-veenans stormästare, utan spelade även sitar. Det har vi svenskar vetat ända sedan LP-tiden, då något som hette ”Musiknätet Waxholm” gav ut en Mishra Bhairavi med Zia Mohiuddin på sitar som sedan kom ut även på CD som Amigo Records AMCD 907.

Nu har även indierna fått upp ögonen och släppt en skiva som heter just Zia Mohuddin Dagar: Sitar and Been.* En halvtimme Miyan ki Malhar på sitar och en halvtimme Darbari på Rudra-veena. Världen över dreglar förstås rasikor över chansen att höra ännu en sitarinspelning med Zia Mohiuddin – den svenskproducerade är fortfarande den enda som någonsin givits ut.

Det är Imrat Khans Malhar från den här CD:n som Sangeet Kendra har givit ut och satt etiketten ”Zia Mohiuddin Dagar” på

Men det som ligger på skivan är inte Zia Mohiuddin på sitar utan Imrat Khans Miyan-ki-Malhar på surbahar, rakt från hans Maestro’s Choice-CD. ”Courtesy Bahauddin Dagar” står det i CD-häftet. Det verkar föga troligt.

Så sitter man här i mörkret och kliar sig i huvudet och försöker komma på något att säga om detta – såväl lurendrejeri som CP-ryck av den kalibern rimmar illa med Sangeet Kendra (etiketten som gett oss en helnattskonsert med Sharafat Hussain Khan på tre skivor och inte mindre än fyra live-CD med Kesarbai Kerkar) – men man gör det i alla fall med en alldeles överjordisk Miyan ki Malhar i öronen.

Den lyssnare är inte av kvinna född som inte omedelbart gräver upp Imrats gamla Maestro’s Choice och spelar även Shyam Kalyan. För det här är det bästa Imrat spelat in. Den bästa skiva han gjort. Inga sitar-excesser med sonen på tabla, utan bara enorma surbahar-improvisationer i ensamt majestät. För majestät är det. Han böjer den tjocka tonen som ingen annan. Bitvis lika galet som en nordindisk Balachander.

Så på sätt och vis är Sangeet Kendras Sitar and Been ingen dålig skiva, för första halvan är ju mästerlig som musik betraktad. Som skiva ska den bara ha en enda stjärna. De fem går till Imrat Khans Maestro’s Choice.

Men vad har hänt på Sangeet Kendra?

JV

Album: Maestro’s Choice.
Surbahar: Imrat Khan.
Label: Music Today CDA-91018.
Innehåll: Shyam Kalyan, Miyan ki Malhar

■ ■ ■ ■ ■

*) ”Sitar and Been” står det på ryggen, ”Been [flera mellanslag] Sitar” på omslaget, förhoppningsvis till kalenderbitarnas förtret.

Dholak: Ghulam Jaffer Khan

Album: Dholak. Dholak: Ghulam Jaffer Khan. Lehra: Sarvar Khan, sarangi. Sense World Music 108 (teental)

■ ■

Tänk att det fanns ett instrument som inte ens fått sin enda skiva av exotica, under de 40 år som gått i Europa – och att det inte var sursringaren! Sense World Music nöjde sig inte med att ge ut sammanlagt 11 skivor med ogenomträngligt och kanske osäljbart tablasolo (varav tre dubbel-CD), utan en skiva med dholak hann de med också.

Dholak är en så kallad ”barrel drum” som mrdangam och pakhawaj, men med slamrigare och ihåligare sound, som ni hört hundra gånger i lättare genrer från filmi till qawwali. I klassisk musik används den inte, så det här är en sådan där hjärtknipande historia där en ensam artist ”has single-handedly elevated his instrument to classical status”, som indierna älskar. Ghulam Jaffer Khan från Sauli utanför Ayodhya studerade tabla men brann hela tiden för sin dholak och hittade sätt att anpassa tablakompositioner och tablaspel till den. Sorgligt nog gick han bort kort efter den här inspelningen – Saptakfestivalen 2006 – och faktiskt låter han på rösten långt från kry.

I 20 minuter spelar han däremot förhållandevis njutbar pehskar, qaida och tabla-gat. Sarvar Khan kompar på sarangi, och skivan är inte dålig. Sedan höjer de tempot och skivan havererar som musikupplevelse.

I de första 20 minuterna är nämligen Sarvar Khans lehra i vändor på 14½ sekund. Det här kallar de vilambit, lågt tempo. Inför det 28 minuter långa spår som följer höjs tempot i praktiken bara med 10 procent – men lehran byts till en 3½-sekundersslinga. Rena tortyren, och vi förstår för vårt liv inte varför det inte hade gått att spela en fyra gånger längre lehra.

Det har varit tablavecka på Panchamkauns, med temat ”kan man lyssna på tablasolo om man inte själv spelar tabla?”, men nu tänkte vi vidga vyerna. Kan man lyssna på en skiva med dholaksolo om man inte spelar någon trumma över huvud taget? Svaret är nej – inte en hel, men väl en halv. Det här är oss veterligt den enda dholakskiva som finns med klassiska pretentioner, och den är lyssningsbar till ungefär 50 procent. Två stjärnor är det lägsta betyg vi kan förmå oss att dela ut till en så behjärtansvärd och framliden entusiast – men varför skulle du över huvud taget köpa en orange skiva med koncentriska cirklar på omslaget som heter Dholak? Är du så pass intresserad av slagverk har du väl för länge sedan hört den; annars kommer du aldrig att göra det.

RK

Världens dyraste tablaskiva

Album: Solo Tabla Recital. Tabla: Shahbaz Hussain. Lehra: Ilyas Khan, sarangi. Label: Newcastle University. Innehåll: 2 × teental, chartal ki sawari.

■ ■ ■

År 2005, för att få upp kvaliteten på landets akademiska utbildning, drog Higher Education Funding Council for England igång ett jätteinitiativ där man upprättade 74 ”centers for excellence in teaching and learning” (CETL) och pumpade in sammanlagt 315 miljoner pund i dem som femåriga projekt.

Nu när vi skriver 2011 står vi äntligen med facit: de här 315 pundmiljonerna – 3,3 miljarder svenska kronor i dagens penningvärde – resulterade inte i fler än två indisk-klassiska CD-skivor. Det var CETL:et för ”music and inclusivity” vid Newcastle-universitetet som fick ut en med Bhimsen Joshi-eleven Vijay Rajput, Twilight Raags of North India, samt Solo Tabla Recital med Shahbaz Hussain. Den senare har vi lyssnat på idag.

Tablavecka på Panchamkauns, alltså, om någon hade missat det. Vi undersöker om man över huvud taget kan lyssna på obegripligt tablasolo när man inte själv spelar tabla. Och det är inte första gången. I flera dagar har vi nu lyssnat på bara tablasolo (vi spelar ju inte de här skivorna bara en gång!), och när vi hörde Shahbaz Hussain trodde vi för ett ögonblick att vi hade vant oss.

För i mångt och mycket är Solo Tabla Recital, ur lekmannens synvinkel, samma skiva som The Majestic Tabla of Swapan Chaudhurisom vi skrev om förra året – tre eller fyra spår utan indelning, markering eller förklaring av kompositionerna, oantastlig sarangilehra och ingen livligt påhejande publik som ger extra atmosfär. Ändå dömde vi den gången ut The Majestic Tabla för att den inte erbjöd tillräcklig ingång, och liknade Swapan vid ”en maskin” som bara smattrar på outtröttligt och ogenomskinligt, medan vi tyckte dagens skiva var riktigt bra och att ingen ingång behövdes.

Så vi grävde upp The Majestic Tabla igen för observation. Och det är faktiskt stor skillnad. Swapan hinner med att spela betydligt mer tabla än Shahbaz Hussain och det är inte bara för att hans skiva är 20 minuter längre – han proppar den full med virtuositet. För studenten och konnässören är det säkert att föredra men för den vanlige lyssnaren erbjuder Solo Tabla Recital en större musikupplevelse. Och alltså inte bara för att den är 20 minuter kortare.

Vem är då denne Shahbaz Hussain, som lyckats göra en bättre tablaskiva åtminstone för slölyssnaren än självaste Swapan Chaudhuri? Inte vem som helst, förstås. Han är engelsman, baserad i Rochdale, född 1979 och upplärd av Faiyaz Khan (Delhi), Shaukat Hussain (Punjab) och Zakir Hussains illustre pappa, Alla Rakha. Han kompar de flesta, han gjordes till hedersmedborgare i Lahore på All-Pakistan Music Conference 2008 – kort sagt, han är en av sin generations största. En vitt och brett erkänd traditionalist som alltid sätter repertoar före showmanship. Och vi hade aldrig hört talas om honom. Det här har vi googlat ihop på fem minuter.

Men vi är å andra sidan inga större tablalyssnare. Nu verkar Shahbaz Hussain ha blivit helt knäpp och satt ihop en fusion-grupp med bland annat John Ball på santoor, men på Solo Tabla Recital var han i sitt esse. Kanske är det utbildningssammanhanget som gör att han spelar så lugnt och nästan demonstrerande, men i allra största delen av skivan är det musikalisk tabla med gudabenådad ton i ett tempo som går att hänga med i och mer begär vi faktiskt inte, även om det låter så ibland. I alla fall inte när det spelas till Ilyas Khans sarangi. Blir det fler tablaveckor i framtiden hoppas vi att det finns fler skivor som den här: en transcendental musikupplevelse, fast på tabla. Sämre har man spenderat 1,65 miljarder skattekronor.

RK

Ännu mer tabladuett med Alla Rakha och Zakir Hussain

AlbumShared MomentsTabla: Ustad Allarakha, Zakir Hussain. Lehra: Sultan Khan, sarangi. Navras Records NRCD 9003 (teental).

■ ■ ■

Efter gårdagens besvikelse – både på oss själva och på skivorna – när vi inte kunde höra något av värde i två jugalbandiskivor med världens största tablaspelare känns det lika bra att fortsätta försöka. En liveupptagning på Navras, Shared Moments, håller fram en värmande handduk.

Den gör inte om något av misstagen från oaptitliga Together och Maestro’s Choice, det medges. Här är Sultan Khan så oändligt mycket mer än en metronom: han ser till att hans lehra också är musik, den är svidande vacker, och han låter den leva med i musiken med variationer och reaktioner på det trummisarna spelar. (Och som de spelar – åtta minuter in i en skiva med Zakir Hussain är det fortfarande mycket långsamt, och det kan väl aldrig någonsin tidigare ha hänt?) Båda har också stämt till shadja, som sig bör, och tydligen gör det en viss sus att båda får spela med den ton och den tabla de är vana vid.

Fjorton minuter in är det långt ifrån långsamt, men det är en oerhört långsam lehra det smattras ovanpå, och Sultan Khan är så melankolisk att man nästan inte kan hålla tårarna borta. En egendomlig skiva. Tabla med Zakir Hussain, och direkt vilsam att lyssna på i över trettiofem minuter. Och samtidigt gråtmild.

Lyriskt som Drums of India är det inte. Tio–tolv minuter snabb teental lyckas även de lämna oss märkligt tomma. Ett molande vemod är allt vi känner. Men det är inte direkt dåligt. Inte förrän det avslutas med något som döpts till ”tani avartanam”, den sydindiska termen för trumsolo, och som vi därför (eftersom det här är nordindisk musik och inte sydindisk!) misstänker är nio minuter otraditionella pajaskonster (snabbt och slamrigt är det i alla fall, och plötsligt blir här också lehran en pina!), men Shared Moments – en inspelning som varken låter eller känns som vi trodde – får i alla fall tre stjärnor i betyg.

Det är tablavecka på Panchamkauns och vi frågar oss i vanlig ordning om man kan lyssna på tablasolo även om man inte själv spelar tabla. Eller, det har vi väl sett för länge sedan att det går utmärkt. Tabladuetterna däremot verkar ha svårt att nå upp till samma höjder. Fortfarande är Kishore Kumar och Ram Kumar Mishra på Makar Records den enda fullträff vi hört, och den kan du då inte lyssna på för det har flutit mycket vatten under broarna sedan den över huvud taget gick att få tag i.

RK

PS: En ej oäven skiva med Zakir och Allarakha är annars Tabla Tradition, som inte innehåller någon duett över huvud taget utan det bästa från Zakirs lyriska Drums of India (vilambit teental och punjabi dhamar) samt en orelaterad inspelning av fadern, med harmonium. Men ibland vore det skönt att brinna, gråta och leva för en musikform där den här sortens rumsterande återutgivning och ompaketering inte är legio.

Mer tabladuetter: Alla Rakha & Zakir Hussain

Alla Rakha & Zakir Hussain - Maestro's ChoiceAlbumMaestro’s ChoiceTabla: Ustad Allarakha, Zakir Hussain. Lehra: Sultan Khan, sarangi. Music Today CDA-91013 (matta tal, jaital, tal pashto – 9-, 7½- och 7-takt). 

AlbumTogetherTabla: Ustad Allarakha, Zakir Hussain. Lehra: Sultan Khan, sarangi. Bayshore/Magnasound CDHN0176 (chartal ki sawari, teental, rupak tal – 11-, 16- och 7-takt).

■ ■

I går nämnde vi som exempel på tablasolotraditionens oförklarlighet att 11-takten par excellence, ashta mangal, är döpt efter siffran åtta. Ska vi vara ärliga är väl inte ashta mangal någon taktart par excellence över huvud taget. Men hör på det här, då. Dagens 11-takt till recension, chartal ki sawari, är döpt efter siffran fyra. Panchamkauns ”förklarar”:

Indiska taktarter är mer konkreta än europeiska. En 11-takt är inte bara 11, som i Europa – det är därför det finns olika 11-takter. Chartal ki sawari ska inte jämföras med 11/8-takt utan är 2/8+2/8+2/8+2/8+3/16+3/16-takt och inget annat.* Det där såg oerhört knöligt ut, så vi illustrerar det i äkta europeisk notation, man är väl allmänbildad:

Även om alla vet hur en vanlig 4/4-takt noteras kanske det där ser ovant ut för många. Men, det förekommer.

Indiska taktarter är ännu mer konkreta än så, för var och en av dessa indelningar är antingen tali eller khali – ”klappad” eller ”tom”. När man räknar takten klappar man på vissa taktslag (tali), och på de ”tomma” kan man till exempel vifta lite diskret med handen i tomma intet. Det är därför chartal ki sawari är döpt efter siffran fyra. Namnet betyder ”fyrklappsritten”.

Är ni beredda på poängen?

Chartal ki sawari har inte fyra klappar. Den har fem. Den är indelad i sex delar, och man klappar på alla utom den tredje; den är khali. Chartal ki sawari är en 11-takt, indelad i sex, där man klappar fem gånger, och den är döpt efter siffran fyra.

TogetherTablavecka på Panchamkauns: vilket utbyte har man, som icke-tablaspelare, av alla de tablasolon som olika skivbolag tycker att man ska köpa? Efter gårdagens försök med Sharda och Visnhu Sahai är vi nu framme vid Indiens ojämförligt största tabladuo: Allarakha med sonen Zakir Hussain. Vi har lyssnat igenom två duetter, dels i Maestro’s Choicie-serien på Music Today (den första Maestro’s Choice, när åtminstone nästan alla som figurerade var mästare) och en skiva på Magnasound som heter Together, eller möjligtvis ”A Tribute to Masters from the Same Musical Family, Performing Together, Upholding the Best Traditions of Hindustani Classical Music”.

Att lyssna på de här två albumen det ena efter det andra är som att lyssna på en enda jättelång skiva. De skulle kunna vara inspelade i samma session. Båda spelas till lehran av Sultan Khans sarangi. Och något som vi tyckte var så knasigt att vi till och med gjorde oss lustiga över det när vi stötte på det på en annan av Zakirs duoskivor, med lillebror Fazal Qureshi – att trummorna är stämda olika – är tydligen regel snarare än undantag i denna tradition.

Men att lyssna på de här två albumen det ena efter det andra är också en skräckupplevelse: man blir rädd för sig själv när man inser att man förstår Lyle Wachowski på India Archive Music som producerar sina tablaskivor utan lehra. På Maestro’s Choice får man lyssna på en fem sekunder lång melodislinga som upprepas i 27 minuter – och mot slutet har tempot höjts så pass att den bara är fyra sekunder lång. Sedan följer 21 minuter med en melodi som lovar runt, med en längd på hela nio sekunder, men håller tunt, då den förbyts i en snutt som klockar in under femsekundersstrecket. På Together är den ena slingan fem–sex sekunder lång, den andra börjar under fyra och slutar på två och halv.

Ska vi orka med det här? Vi som älskar sarangilehra, vi som dömer ut skivor så fort vi hör ett harmonium – men vi klarar inte mer! Makar Records tabladuo, Kishore Kumar och Ram Kumar Mishra, framstår allt mer som en vinnare. Sarangin trakteras där av Santosh Kumar Mishra, och det 37 minuter långa huvudnumret börjar med den vackraste alap och en lehra som är hela tjugo sekunder lång. Och när tempot höjs spelar han inte bara samma sak snabbare: han byter. Och varierar sina slingor. Både som en goodwillgest till lyssnaren och som daad till trummisarna. Och tablorna är stämda i unison. Ni vet, som tablasolo låter.

Allarakha är borta sedan länge och Zakir Hussain är världens störste tabliya, och just därför känns det helt okej att rekommendera en annan tabladuett istället. Det som inte alls känns lika bra är att Makar Records också är borta sedan länge, och med dem skivan – den går absolut inte att få tag på över huvud taget i skrivande stund, i någon form. Men om ni prompt ska höra en tabladuett är det den ni ska ha. Annars finns det väl annat ni kan ta er för.

RK

*) Tja, nämnaren har vi såklart valt på måfå. Det hade lika gärna kunnat stå 2/4+2/4+2/4+2/4+3/8+3/8, men det hade blivit en väldigt lång takt i det europeiska modellen och vi hoppas ni förstår poängen.

Tabla från Varanasi: Sharda & Vishnu Sahai

Album: Gurukul. Tabla: Sharda & Vishnu Sahai. Lehra: sarangi (Ramesh Mishra). Sense World Music CD040 (teental)

■ ■

Med utgångspunkten ”kan man lyssna på tablasolo även om man inte själv spelar tabla?” har vi i tablagenren kunnat dela ut låga betyg med sällsynt gott samvete. Det har gått för fort för lekmannen, det har varit harmoniumlehra som inte lagt sig vinn om att bjuda in lyssnaren, eller taktarterna har varit för knepiga och solot otillräckligt begripliggjort och paketerat. Har vi inte kunnat ta till oss en skiva har vi alltid kunnat antyda att den är ”för bra”, att det är oss det är fel på.

Med Gurukul, en Sense-utgåva vi glömde den gången, med Benaresmästaren Sharda Sahai och sonen Vishnu, är det svårare. CD-häftet håller Sense höga standard och förklarar vad som spelas på vart och ett av de många spåren. Det är live från Saptak i Ahmedabad, med Ramesh Mishra på sarangi. Och senast gillade vi ju tabladuett.

Men vi måste nog våga oss på att tycka att den här skivan faktiskt är dålig. Duetten tar ofta formen av unison, något som bara blir otajt smattrigt, och frågan är om inte trummorna är lite dåligt samstämda också. Det spelas snabbt och mycket över ett i grund och botten makligt tempo och framför allt spelas det hela tiden dundrande hårt. Spelet känns otydligt – mången bol är bara ljudet av fingrar som glider över trumskinn på väg till nästa – flera gånger effektsökande (tablan slås an för hårt – eller för lätt; någon gång tror vi att den ska fås att låta som ett tåg) – och musiken ibland närmast omusikalisk. Smattrande skov av maskingevärstabla placeras ut mellan pauser över den långa taktarten, men byggena går inte att följa och förstå; helt plötsligt är ett avsnitt bara slut utan att man märkt av någon upplösning.

Spirit of BenaresSharda Sahai är dock kalif av Benarasgharanat och en av norra Indiens mest aktade tabliyor, så vi kan inte bara såga honom hur som helst. Vi fortsätter våra efterforskningar på soloskivor med både fadern och sonen: The Spirit of Benares respektive The Benares Touch.

På Audiorecs The Spirit of Benares får kalifen visa vad han går för i teental (16), rupak (14) och ektal (12) till ljudet av den obligatoriske Ramesh Mishra. Audiorec är väl något av en joker i tablasoloutgivningen men presterar ett överraskande informativt CD-häfte, och i ensamt majestät är Sharda klart bättre än på Gurukul. Vi kommer dock inte ifrån att hans renläriga Benares-stil är oerhört hårtslående och fortfarande tröttar ut oss som förstår så lite. Det dånar om Spirit of Benares. Audiorec visar sig ha betydligt fler släpp med Sharda Sahai, men vi orkar inte.

The Benares TouchSonens The Benares Touch är utgiven på scientologernas etikett ARC Music, och det känns ju verkligen sådär att stödja denna organisation ekonomiskt men vad gör man inte. Hälften spelas i teental, hälften i 11-takten ashta mangal*, men hela skivan spelas till harmoniumlehra och så kan vi döma ut den som underhållning för lekmannen. Orgeln ligger visserligen lågt i mixen, men det är ju med lehran man ska hålla takten och 11-takt är inte lätt. Här kan man lyssna i 30 minuter utan att pricka en enda sam. The Benares Touch är inte precis insmickrande och till hälften obegriplig.

Sharda Sahai är dock kalif av Benarasgharanat och en av norra Indiens mest aktade tabliyor, och Vishnu Sahai är hans son och tronföljare, så vi kan inte bara såga dem hur som helst. Så det är tur att vi inte förstår tablasolo. Det är oss det är fel på; men också dig.

AlbumThe Spirit of Benares.
Tabla: Sharda Sahai. Lehra: sarangi (Ramesh Mishra).
Audiorec Classics ACCD 1044 (teental, rupak, ektal)

■ ■

AlbumThe Benares Touch.
Tabla: Vishnu ”Sanju” Sahai. Lehra: harmonium.
ARC Music EUCD1638 (ashta mangal, teental)

*) En illustration så god som någon av tablasolotraditionens obegriplighet: 11-takten par excellence är döpt efter siffran åtta.

Rent lyrisk tabla: Zakir Hussain: Drums of India

Album: Drums of India. Tabla: Zakir Hussain. Lehra: sarangi. RPG CDNF 150229 (teental, matta, punjabi dhamar)

■ ■ ■

Va? En sagolik lehra på sarangi i behagligt  tempo, och Zakir Hussains tabla sjunger med bättre än många sångare! Sjunger med underbar ton, begripligt, med omkväm, varierat och strukturerat – det har blivit så vedertaget att skälla på Zakir, och han har straffat ut sig så mycket med olika divalater (åtminstone enligt alla rykten som går, som det är vedertaget att inte ifrågasätta), att vi blir rikigt förvånade att det är så allt igenom musikaliskt och genuint lyssningsbart. Det här är vacker tabla. Kanske den mest lyriska vi hört.

Vi börjar 2011 med en ny tablavecka på Panchamkauns – vi lyssnar på och recenserar tablasolo – och frågan är som vanligt om man kan lyssna på de här skivorna även om man inte själv spelar tabla. Först ut är Zakir Hussains gamla Drums of India från RPG 1999, en skiva där det inte ens står vem som spelar sarangi. När tablasolo inte erbjuder någon ingång för lekmannen till vilka olika kompositioner som spelas – pauser, spårindelning, CD-häfte – blir vi ibland besvikna, men så här lyrisk tabla går inte att bli besviken på. Sällan eller kanske aldrig har vi hört nordindiskt trumsolo som behöver den ingången mindre. Om hela skivan fortsatt så här hade den varit ett mästerverk. Och det hade den säkert kunnat göra, för Zakir Hussain, världens störste tabliya, måste väl ha repertoar i taktarternas taktart som räcker till en hel CD.

Men Drums of India är inget mästerverk, utan denna fantastiska teental räcker bara i 15–16 minuter. En niotakt, matta tal, tar vid, som inte alls går att lyssna på. I vår älskade teental var en vända 20 sekunder lång – lehran är en melodislinga på 20 sekunder. I matta tal är den bara fyra sekunder. En fyrasekundersslinga som upprepas gång på gång på gång i nästan 10 minuter driver förstås lyssnaren till vansinne; frågan är varför Zakir Hussain inte begripit det. Han är väl en sådan tablanörd att melodin inte är annat än en metronom för honom, för insnöad för att kunna se det utifrån.

Skivan, som nu egentligen är förlorad, fortsätter med punjabi dhamar tal,  en lite knöligare taktart – 14 slag – och här blir Zakir också mer lurig gentemot takten. Det lönar sig att hålla räkningen, även om det kräver viss ansträngning. Roligare lyssning än mattan, men går inte på långa vägar upp mot den fantastiska första kvarten i teental. När han återvänder till fyrtakten på slutet är det för rent uppvisningstrummande i stressat tempo, men Drums of India måste trots allt få tre stjärnor för en kvart av den vackraste tabla vi någonsin hört.

RK