Vad gör man inte för att få höra en khyal med Priyanka Mallik?

Album: In Praise of the Goddess: Devotional Songs from North India. Sång: Premkumar, Prashant, Nishant & Priyanka Mallik. Tabla, pakhawaj: Ravishankar Upadhyay. Label: Celestial Harmonies 13267-2. Innehåll: Durga (ektal ”Devi Durge Bhavani”), Gurjari Todi (ektal ”Para karoge kaba mori”,  ”Tuma sanga lagi ratna”), Bilaskhani Todi (teental ”Jagata Janani Ambe”), Adana (sooltal ”Triveni kalindi Sarasvati” av Swami Haridas (1500-tal)), Bhairavi (Bhatkhandes ”Bhavani Dayani” – som ”Dayani Bhavani”!).

■ ■ ■ ■

Familjen Dagar, dhrupadsångens ojämförligt starkaste kraft, hade sin utländske förkämpe i fransmanen Alain Daniélou redan på 50-talet. Han tog dem till Europa, bokade turnéer och spelade in skivor, och det hela har gett upphov till det äckliga memet i Europas indisk-klassiska kotteri att ”Europa räddade dhrupad från att dö ut” – underförstått att man räddade all indisk klassisk musik och nästan inte underförstått alls The White Man’s Burden. Nu när världen kopplats upp mot internet är inte längre Indien ett sagoland som ett fåtal europeiska resenärer kan måla upp valfri bild av efter egna syften, utan indiernas egna röster hörs ända hit. Idéer om etnomusikologen som frälsare blir allt svårare att vidmakthålla – men så sent som 1995 ondgjorde sig Peter Pannke i en festskrift till Daniélou över att det idag är etnomusikologen som är utrotningshotad och inte längre musiken.

Peter Pannke, en förkämpe av senare generation, har en egen familj med dhrupadsångare att förfäkta: Familjen Mallik. Alla deras skivor utom ungefär två* är inspelade av honom. De kommer från Darbhanga i Bihar och härstammar från bröderna Radhakrishna och Kartaram som dök upp vid hovet på 1790-talet i värsta Bihartorkan och lyckades framkalla regn med ett framförande av raga Malhar. En tacksam maharadja förlänade dem stora ägor och efternamnet Mallik (markägare), gjorde dem till hovsångare och på den vägen är det. Ett släktträd hämtat ur Dhrupad: Tradition and Performance in Indian Music av Ritwik Sanyal & Richard Widdess, klicka för åtminstone viss förstoring:

Dilettanter som vi är blir vi alltid lika förvånade när vi tittar på släktträd – den här gången för att Vidur Mallik inte är nära släkt med ”The King of Dhrupad” (lokalt epitet) Ram Chatur Mallik. Den ene härstammar från Radhakrishna, den andre från Kartaram. Vidur är inte mer än femmänningsbarn till Ram Chatur.

Hur som helst är det familjen Dagar som är dhrupadsångens ojämförligt starkaste kraft. Folk vill gärna höra andra traditioner, men mest som exotika; man brukar inte vilja ha en fortsättning och familjen Mallick, som vill vara mer än så, har det inte lätt. I Tyskland har de i alla fall Peter Pannke – men i Sveriges indisk-klassiska ankdamm är det värre. Flera rasikor kallar dem till exempel för ”Mupparna”. En annan brukar roa sig med att tillämpa Karl Andersson teori om ”generationernas förfall” på familjen.

”Generationernas förfall” handlar inte alls om vad man skulle kunna tro, utan om hur människan blir till synes tjusigare och tjusigare för varje släktled. Den bygger på två idéer: att varje generation har unika drag, och att ungdom är skönhet. När vi ser oss omkring, och ser människor av olika generationer, är de unga vackra och de äldre anskrämliga. Dessa äldre sågs förstås som vackra när de en gång var unga, men det ser vi inte idag ens om vi tittar på gamla bilder. Det enda vi ser, även på gamla foton, är den generationens drag, som vi lärt oss förknippa med ålderdom och förfall – i våra ögon ser dåtidens läckerbitar redan i ungdomens blomma ut som gamla vrak.

De två generationer som sjunger på den här skivan är som sagt inte så nära släkt med Ram Chatur Mallik, men han får ändå illustera den äldsta generation vi minns idag:

Så såg han ut på baksidan av Masters of Raga, Wergo SN 1076-50 (en CD vi inte recenserat för att han sjunger Vinod, Sindura och Paraj och det förstår vi oss inte på). Nästa generation, och näst-nästa, får illustreras av Vidur respektive sonen Premkumar Mallik:

Så såg de ut i inlägget bakom CD:n på Secret Colours (Shalimar Records SHLMR 7775), där de sjunger khyal istället för dhrupad. Nu ser vi tydligt att medan Ram Chatur Mallik ser ut som en vanlig gammal gubbe har Vidur Mallik en annan charm, och Premkumar Malllik är rent ut sagt en riktigt stilig karl. På den här Youtube-videon ser han ut som rena filmstjärnan:

Och bakom honom skymtar dottern Priyanka Mallik:

Och nu har vi genom att stega oss fram genom generationerna i familjen Mallik gått från den alldaglige Ram Chatur till Indiens snyggaste sångerska i mannaminne. Naturligtvis är det fusk, eftersom varje generation också är yngre på de bilder vi använt, och eftersom tjejer i allmänhet är snyggare – men det är ändå sådant Sveriges rasikor tycker att de kan roa sig med när det handlar om familjen Mallik.

Äh, vad fan, ”Sveriges rasikor” … det var vi.

Men när vi såg Youtubevideon med Priyankaen Madhuvanti på sex minuter – fastnade skrattet i halsen. I familjen Mallik har det alltid varit tjocka, hesa röster som gällt (90-talets Vidur sjöng som monsunmuller och ökentorka) och vi har flera gånger känt att de förställer sig i jakten på någon sorts ideal. Men aldrig har vi hört en indisk-klassisk artist förställa rösten som denna kvinna. Hon trycker ner den så djupt du kan tänka dig, hon sjunger så beslöjat att det är ett skrik och en viskning på samma gång – och det fungerar. Vi är inte mer än människor. Det här måste höras. När vi såg den videon tänkte vi att vi skulle göra vad som helst för en skiva med henne.

Nu har vi hittat den. På In Praise of the Goddess: Devotional Songs from North India sjunger Premkumar Mallik både khyal och dhrupad med sina tre barn och vi vågade inte ens öppna CD-häftet för att läsa oss till hur stor roll Priyanka hade fått på den. Vi bara satte skivan i spelaren och hoppades på det bästa.

En Durga slog emot oss. En aochar i omisskänlig Mallik-stil: yviga röster överallt som sjunger i mun på varandra, tjockt, dimmigt, spretigt, jordigt, gutturalt – och med en entusiasm inför musiken som aldrig går att ta fel på. Men det var bara mansröster. ”Devi Durge Bhavani”, började de efter två minuter. ”Jagata Janani Maharani.” Vi lyssnade. Efter sju och en halv minut hade tAnbazin blivit så snabb att bara fadern klarade av den. De två sönerna framhärdade i alla fall i försök efter misslyckat försök, och vi tittade på klockan.

Inom tolv minuter var Durgan slut, och luften fylldes av blytung tanpura. Så här lät det inte nyss! Tanpuran för det som komma skulle surrade och dånade med allt från shadja till nishad … och så kom rösten vi väntat på.

Hjälp! Det är hon! Det är hon! En 26 minuter lång Gurjari med Priyanka Mallik! Gurjari Todi, som dessutom är så vacker! I två minuter höll vi andan genom en hes och spänd alap. Gradvis sjönk det in att ja, hon skulle faktiskt sjunga ensam – precis som vi önskat oss. Så kom från ingenstans en salva maskingevärseld uppför skalan, och BOOM! så hade hon slagit till med en S’d på första tablaslaget och en stor khyalupplevelse var igång.

Hon sjunger verkligen ensam: Premkumars harmonium från Durga tiger stilla. Det är denna kusliga röst som både viskar och spricker, på samma gång ansträngd, svag och urstark, ensam mot denna feta högspänningstanpura och en jättetabla som dånar som åska. I 26 minuter. Tills tAnbazin står som spön i backen, med rösten så förvrängd att vi inte har en aning om vad hon sjunger.

Det är klart att hon gör det i Gurjari Todi, där det väl är stört omöjligt att misslyckas – ragan är så stark att man har gratis bhava. Och det är klart att det är för denna röst, denna röst som hänför oss så som vi gärna bortser från en och annan Jasraj-formel istället för improvisation. Och det är klart att rösten är förställd. Vill du klaga så går det.

Vill du istället ha en stark musikuppelvelse är det bara att lyssna. Det är väl ändå det som är poängen.

När fadern ska följa upp detta kraftprov med en Bilaskhani blir det nästan parodiskt. En stor, stark karl med enormt käkparti som nästan grymtar för att låta manligare än en flicksnärta på 50 kilo. Och som behöver hjälp av ett harmonium för att kunna sjunga.

Räddar skinnet gör han först i skivans enda dhrupad: en 1500-talsvers av Swami Haridas om Triveni som han sjunger, tillsammans med sönerna, i Adana. Tre mansröster med pakhawaj är självklart mäktigt, men det står trots allt klart att Priyanka stulit showen. Hon återvänder för avslutande ”Bhavani Dayani”, där alla fyra sjunger för full hals. Det är toner, fraser, odödliga Bhairaviprayogor överallt – det yviga, spretiga Mallikfyrverkeriet av röster och entusiasm – men inte ens fyra personer starkt når det upp till Vidur Malliks insjungning på Makar Records, som skrämde oss halvt från vettet när det begav sig.

Därmed inte sagt att det är dåligt. Ganska läskigt är det allt.

Efter 72 minuter har vi så hört ”Devotional Songs from North India” till Durgas ära, till Bhavanis, till Gangas, till Yamunas och till Saraswatis. Men Priyanka har istället sjungit om Krishna. Det gör bara skivan ännu bättre. Den är ojämn men väl värd fyra stjärnor – vi vill återigen ifrågasätta fenomenet felfinnande lyssning, och istället bejaka och dyrka gudinnan: Priyanka Malliks insats, sett till helheten, är femstjärnig.

VK & JV

*) De enda vi kan komma på på rak arm är Vidur Malliks La tradition lyrique du dhrupad 1 på Makar Records och Abhaynarayan Malliks Gauhar på Ninaad Records. Och som släktträdet visar är Abhaynarayan ganska långt ifrån den gren av familjen Pannke brukar producera.

3 reaktioner på ”Vad gör man inte för att få höra en khyal med Priyanka Mallik?

  1. I received the CD in the mail yesterday, it was disappointing. I thought the Jogkauns on youtube was electric! It is such a thrill to listen to musicians so enjoying their music. So I was anxiously waiting for the CD. The Durga was the only track that I enjoyed. The rest were hard to listen to. Priyanka’s development of the raga is haphazard and I really didn’t care for her taans that sometimes veered to being out of tune. I am looking forward to listening to Premkumar Mallik and his family live, one of these days…

  2. We are simply transfixed by her voice and sometimes drawn too much towards maverick singers. In our review, we may have glossed over aspects that can certainly be thought of as important, like … ragadari, and now that we’re being called on it we have no choice but to accept loss of face. :)

    In or out of tune, though, is not a big issue for us!

    Onward and upward!

    JV

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s