Maa Durga: 59 minuter

Album: Live Concert Swar Utsav. Santoor: Shivkumar Sharma. Tabla: Shafaat Ahmed Khan. Label: Music Today CDA-01009 (Durga, dhun)

Vi synar JV:s 49-minutersdurga, vi höjer med 10 minuter och vi bryter ett mångårigt tabu på Panchamkauns: vi recenserar en santoorskiva.

Alla ni som kommit hit via någon obegriplig sökterm och inte har en aning om vad det här handlar om: indisk klassisk musik har ett vokalt ursprung. Först och främst är musiken sång, och all instrumental melodik försöker så långt det någonsin går att imitera sången. Förenklat uttryckt kan ett glissando mellan två toner vara lika viktigt som en ton på skalan, och en ton utan rätt vibrato, förslag eller annat ornament vara lika fel som en höjd istället för en sänkt. På bandlösa instrument som fiol och sarod kan man böja och manipulera tonen som man vill; på sitar går det att göra mycket med att helt enkelt böja strängen.

Men sedan 60-talet har en gentleman från Kashmir haft fräckheten att spela hackbräde (santoor) och kalla detta indisk klassisk musik. Ett plingplong-instrument, där tonen är kort och inte kan manipuleras. Det är helt opassande. I en hjärtknipande historia tvingades han av fadern (en sångare) att spela denna lokala specialitet med klassiska pretentioner; av någon anledning vann det acceptans och Shivkumar Sharma, som han heter, har allt sedan 80-talet betraktats av många nordindier som en av landets största musiker.

En rolig debattör i frågan är kanske Deepak Raja, som tror att santooren är musikens framtid (och efter Kushal Das idosynkratiska sitar på senaste Darbarfestivalen är vi rädda att han ska ha lite rätt) och argumenterar för en acceptans samtidigt som han egentligen inte gillar det. Själva är vi hundraprocentigt emot detta elände som definitionsmässigt går stick i stäv mot själva musikens grunder, och har då och då roat oss med att sätta in bilder på krokodiler och annat med bildtexten ”A recent photo of Shivkumar Sharma?”.

Vi har inte recenserat några skivor med santoor eftersom vi inte kan förmå oss att se det som något indisk-klassiskt men nu har vi hittat en inspelning av lilla raga Durga på instrumentet som är hela 59 minuter lång, längre än Lalith Raos 49-minutersinspelning, och om 49 minuter är tillräckligt för att uppmärksamma måste 59 minuter vara rekord. Den finns på en skiva som heter Live Concert Swar Utsav från år 2000 och omslaget är kanske snyggare än Lalith Raos men Durga är ändå snyggare så vi satte in en bild på Henne ovan; varsågoda.

Det är inte ofta vi faktiskt lyssnat på santoor mer än någon enstaka minut och det är en egendomlig upplevelse. I alap tillbringar Sharma mycket tid med att bara dra pinnarna fram och tillbaka över stränguppsättningen i vad vi antar att hans hundratusentals fans ser som en lovvärd approximation av meend men det frambringar ju inga toner över huvud taget utan bara ett surrande ljud. Så länge han på det här sättet spelar mot istället för med instrumentet är skivan förstås fruktansvärt dålig. Men när han inom 10 minuter kommit igång med tongångarna är det åtminstone en halvtimme som man kan lyssna på med gott mod om man tänker sig att det är någon småtrevlig ”världsmusik”, sedan urartar det i bullrande riktning.

Men JV har satt ribban högre: vi måste tänka Durga. Och då blir skivan med ens obegriplig. För det han spelar är inte Durga, utan Bhoop. Det är visserligen en transponerad Bhoop, med madhyam som shadaj, men det är sannerligen inte Durga. Det är större skillnad på Bhoop och Durga än att man kan spela dem på samma skala med olika grundton: vi skulle känna igen Durgas swaroopa på en kilometers håll och Sharma spelar den inte alls. Transponeringen visar ändå att skivan inte bara är felmärkt: att det inte är Bhoop han tänkt sig.

Det är så här vi menar. 1: Durgas skala i C. 2: Bhoops skala i C. 3. Om man transponerar Bhoops skala till F istället ryms den på Durgas skala i C: tonerna har ju nu blivit FGACD vilket är desamma som Durgas CDFGA. Sedan är det förstås tänkt att Durga och Bhoop ska omfatta olika slags melodik på sina respektive skalor.

För oss spelar nu detta mindre roll eftersom vi ändå inte vill se ett santoorverk som vare sig Durga eller Bhoop, men det är trots allt kul att det går att döma ut skivan ur vilken synvinkel som helst. JV som föredrar Bhoop framför Durga kanske har mer att hämta.

RK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s